mot ljusare tider, ja?

sol mot ansiktet, plusgrader, knoppar, små späda vårblommor, vårjacka och gympapjucksulor mot gruset – komsi komsi kooomsi våren!

trökiga minusgrader och diverse virus undanbedes vänligen men bestämt fortsättningsvis.
tack på förhand.

vis av erfarenhet

i går kväll var lite av ett kräkmaraton för treåringen. det var första gången den här säsongen, så man ska inte klaga, det ska man inte. vi var däremot alla mycket spända på hur lång tid det skulle ta för det hela att utvecklas till en stafettgren, men än så länge har det varit en enmannashow. men jag är inte född i farstun direkt, man vet ju att ingen går säker här hemma. således lade jag slugt om min diet direkt efter första spyan. medan min man mumsade chili con carne sippade jag blåbärssoppa. varför då, undrar ni? blandade du med vitpepparkorn och fick någon mirakelkur mot kräksjuka?

nope. men efter 2 x gravid och ständigt illamående VET jag vikten av att det man äter innehåller smaker som så att säga "gifter sig" med magsyran, så att anrättningen smakar precis lika (nåja) gott när den kommer i retur (man bör också undvika mat med för tydlig form eller att tugga maten dåligt). men med till exempel blåbärssoppa i magen kan man sitta lugnt i båten och invänta. det kommer inte att vara trevligt, men det kommer åtminstone att smaka hyfsat.

där mina vänner, har ni dagens tips i kräksjuketider!

att vara felklädd

på väg till kalas. har satt på mig i runda slängar fjorton hålla-in-magen-trosor samt kjol med midja. trots avsaknad av sådan på kroppen under.

jomensåatte.
hoppas att de har fjädrar vid dessertbordet.

reptilhjärnan

det här att jag VARJE gång jag öppnat kylen sedan i söndags, och sett den Juleskum-låda med risotto som just nu huserar där inne,  lyst upp och bara: – "åh wow, har vi juleskum kvar!?!?" för att sedan: – "men, vem har ställt lådan i kylen? juleskum är väl inte goda kalla*...?" innan jag: – "jaha. justdetja. skitockså."

är det något man behöver professionell hjälp för att bli av med?
lobotomi?

man undrar ju.


* ok, jag vet att det finns fölk som tycker det, men det är inte rätt. juleskum är ingalunda någon kylvara!

you win some, you lose some?

ok, det här med att min treåring konsekvent uträttar sina behov mitt i valfri måltid (alltså KONSEKVENT, kan inte minnas sist jag åt en måltid utan att tillbringa del av den i utrymme med wc-stol), säg att det bara är en fas?
ja?
tack.

– ge mig ett OOO! – ge mig ett ESSSSS! – ge mig ett TEEE! – VAD BLIR DEEET?!?!

vi testar att återinföra mjölkprotein i treåringens kost, något som har visat sig innebär helt andra möjligheter för våra familjemiddagar. möjligheter som stavas OST. mycket funkar utan att ha varit i närheten av en ko/get/valfritt mjölkproducerande djur, men icke ost. ost kan inte sägas vara ost utan att ha haft djurkontakt. sorgligt, men sant.

hur som. osten är lös och jag firade detta med en rejäl sats vegetarisk lasagne igår. och vet ni vad som är det allra, allra bästa med lasagne?
– att den är ännu godare dagen efter.
ja så om ni ursäktar mig, så ska jag gå och äta ihjäl mig på min restlunch nu. 

hörs vi, så hörs vi. så att säga.

dagens problem i ett i-land nära dig

jamen, hata att komma på något att äta. varje dag. flera gånger. så himla tråkigt. och känner man så är det dessutom extra jättedåligt att vara på smällen och typ DÖ om man inte får lunch samtidigt som random dagisunge. således just nu: svälter praktiskt taget ihjäl, men kan inte för mitt liv komma på vad jag vill ha till lunch. åh. typiskt.

så går en några dagar i våra liv och kommer aldrig mera åter

men de finns ju kvar på Instagram förstås.

när mamma är lik sin mamma

när jag var liten var jag ganska mycket kräsen, och kanske var det just därför jag förundrades så när min mamma rörde ihop rester i en salig blandning, adderade den klassiska frysta blandningen "ärtor, majs och paprika"*, stoppade det hela i sin lunchlåda och menade att "allt ändå blandas i magen". jag kunde inte för mitt liv förstå hur någon kunde äta det där. frivilligt! idag tittade jag ned på min lunchtallrik och konstaterade krasst att det runnit en hel del vatten under broarna sedan dess. sedan den tiden då det inte är helt omöjligt att jag hellre ätit bajs än smakat på någon av mammas vad-köket-erbjuder-lunchlådorna.

låt oss kalla dagens lunch för Morsarvet.
nej, ingen bild på det tack.
inget Instagramfilter i världen hade kunnat göra den måltiden glamourös.

men mätt blev jag.
och allt blandas ju ändå i magen till slut vet ni väl.


* som jag förvisso fortfarande anser är en horribel mix av frysgrönsaker, men hey – ge mig några år så har jag säkerligen frysen full av sådana påsar.

en tisdag

nu kör vi! sista rycket i den här lägenheten. någonsin. vemodigt, men skönt att avsluta det man påbörjat.  hoppas innerligt att hitta någon som trivs lika bra som vi gjort. men som slipper spackla. lyckost.

det blommar i trädgården.

jag unnar mig.

öppet brev till Marabou

Marabou, Marabou, Marabou.

låt oss prata om en sak som ligger oss båda varmt om hjärtat: choklad.

närmare bestämt den ask ni kallar för Aladdin Mörk choklad. specialutgåvan, ni vet. det enda som är speciellt med den, kära Marabou, är att den är speciellt äcklig. jag älskar mörk choklad, men det gör tydligen inte ni. ni har tydligen fått för er att mörk choklad ska vara äcklig. eller kanske att den ska vara för alla? kära Marabou, den här chokladen är för ingen.

låt mig göra en snabb analys av den chokladätande befolkningen. jag säger, baserat på empiriska studier under drygt 30 år av intensivt chokladätande, att det finns två sorters chokladälskare: folk som gillar menlös choklad (Gräddnougat, Trillingnöt, Trofénougat etc) och folk som gillar choklad med lite karaktär (Körsbär i likör, Ägglikör, Romrussin etc). och här ger jag er referenser ur den klassiska Aladdin-asken för att ni ska hänga med, ni verkar inte ha gjort det hitintills. och nu skulle jag spontant säga att den del av befolkningen som gillar menlös choklad aldrig skulle titta åt en ask som har underrubriken "mörk choklad". inte en Trillingnöt så långt ögat kan nå, vad skulle de med den asken till? de skyr den som pesten. som pesten! därför är jag oerhört förvånad över att ni väljer att fylla de mörka chokladbitarna i asken som den delen av befolkningen som gillar menlös choklad aldrig kommer att köpa, med just menlösa fyllningar. det är sötsliskiga mjölkchokladmassor ni så fyndigt döpt till olika nougat- och tryffelnamn. ni har tagit Gräddnougaten och Trillingnöten och bara doppat ned dem i något ni kallar mörk choklad. också har ni tillsatt ännu lite mer socker, så att bitarna ska bli om möjligt ännu mer sötsliskiga än de var som ljusa.

och jag är mycket, mycket förbryllad över det.

vi har ju just kommit överens om att den delen av befolkningen som gillar menlös choklad aldrig kommer att titta åt den här mörka specialutgåvan. de kommer möjligtvis, om de känner sig modiga, fingra på den klassiska Aladdin-asken (för den hör ju julen till!), men antagligen ändå fega ur och hugga Paradis-asken. där är ju all choklad härligt menlös! så, då återstår den delen av befolkningen som föredrar choklad med lite karaktär. där har ni er målgrupp! och vad gillade nu den delen av befolkningen, sade vi? just det, de föredrar mörka, nästan lite bittra bitar. de föredrar kanske lite spännande smaker. men framförallt föredrar de om chokladen är fylld med sprit. massa sprit! likör och rom och hela barskåpet helst.

finns det någon sådan bit i Aladdin Mörk choklad (specialutgåva!)?

- NEJ. inte en endaste. inte en härlig likörfyllning så långt ögat kan nå. inte en romdoft. inte ett uns av havssalt eller mandel eller frukt i sprit. bara sötsliskiga nougatfyllningar värre än Pärlnougaten.

så, Marabou, Marabou, Marabou.

för att sammanfatta det hela: är ni lite dumma i huvudet ni?

ojojoj, tycker ni er skåda en smaskig Romrussin där i högen?

o, nejnejnej. Romrussin-snäckan (?) har man GIVETVIS fyllt med Höstnougat i Alladin Mörk choklad. vad annars?

det är inte okej att ful-äta direkt från påsen en vanlig måndag

men om man först lägger dem i en fin skål, då är allt rätt och riktigt och man kan glufsa i sig dem sedan va? för bara de har landat i skålen en sekund, så är det vardagslyx och inte förfall, right?

lucka 4

i årets adventskalender innehöll ett pepparkaksbak minsann! adventsmys für alle! ja, ungefär två pepparkakor in i bakningen. sedan övergav en unge det hela för att leka med en buss och en annan unge gav upp för att istället gråta över att behöva låna ut sin buss. gissa vilken unge som var min?

men vi vuxna gick all in på dekorationerna!

tydligen fanns också bonusaktiviteten att fortsätta evighetsarbetet med att spackla, måla, slipa, städa, whatever efter fönsterrenoveringen, för att nånjäklagång få lite julefrid i det här huset. eller bara lite vanlig, hederlig frid för den delen. sån där som uppstår när man har ett någorlunda normalmöblerat hem där ens barn inte kallar alla bord i huset för SKJIVBOD eftersom de är belamrade med datorer, ritningar, papper, pennor, whatever... och vet ni vad?!?! JAG HAR SKJIVBOD NU! och massa nymålade väggar. ok, jag har fortfarande flera omålade ställen också, men nu fokuserar vi på det väsentliga: SKJIVBOD. HAL. LE. LU. JA.

sockerhjärtat

en fredag i november då det aldrig blev ljust

idag alltså. gick solen upp överhuvud taget? eller struntade den bara i det? tog en dag ledigt så här i tristaste november och drog till Karibien istället? ja, för här har det liksom varit kväll hela dagen. men det finns några gula löv kvar som lyser upp och jag har ätit ungefär ett kilo clementiner.

så. ja. så är det med det.

dagen efter

man tar Hunden på en snabb morgontur runt kvarteret innan frukost. man upptäcker att någon tappat sin generöst fyllda smågodispåse på gatan. en bra blandning. ser förvånansvärt fräsch ut. men åh. man kan inte plocka upp någons tappade smågodispåse från gatan. MEN MAN VILL.

det finns många saker i livet jag aldrig kommer att förstå. det här en av dem:

alltså keso i all ära. det är ju ganska gott och lite nyttigt och sådär. men hur f*n får man det att stanna kvar på mackan? förstår. jag. icke.

mvh/mitt förmiddagsfika ser ut som en keso-finncrisp-explosion

revidering

igår kom Mannen i mitt liv hem med med en göllig unge från dagis, fisksoppa från stans bästa fiskrestaurang och en stor påse fingodis. DET är tamigsjutton något att skriva hem om det.

London = LOVE

jaha, nu PASSAR DET JA

kollar efter lämplig lunch och bara: - mmm, fiskbullar*! i dillsås! älska! shit, vilken PERFEKT lunch!

...

men att otack är världens lön, det är väl sen gammalt?

* och låtom oss nu icke ifrågasätta att jag gillar fiskbullar. jag bara gört. ok?