att hoppa upp på hästen. igen. och igen. och igen.

någon gång ska man väl sitta kvar?

jag hinner inte läsa bloggar längre, kanske är det därför jag aldrig tar tag i det och sparar de där ögonblicken. så som jag tänker att jag borde. skulle vilja. brukade göra.

jag googlade alldeles nyss efter en bild jag visste fanns på bloggen, men som jag visste att jag inte hade på datorn längre (och orka knalla och hämta och koppla in den externa disken och jadajdajada), hittade den och kom långt tillbaka i bloggtiden. bläddrade runt lite. och insåg hur mycket jag älskar den här bloggen. hur jag älskar att kunna se tillbaka. jag är helt ohormonell och kan således inte skylla på det (mkt poppis annars bland kvinnor i fertil ålder har jag upptäckt), men började nästan att lipa av nostalgi. över livet. över allt det kommer med. över allt det onda med allt det goda och så vidare.

från och med nu.
från och med nu är det jag som skärper till mig.
foten är i stigbygeln. igen.
– hoppla!

helgen som Gud glömde

veckan som gick bara gick som ett godståg utan bromsar och sen kom helgen och feber och sjukdom och skit hemma på våran gata i stan. IGEN.

man ba: MEN ORKA.

somliga straffar Gud med detsamma?

byter blöja på bebisen i soffan. till saken hör att just min unge mest troligt är den sötaste ungen man kan byta en blöja på (det kanske inte är helt vetenskapligt bevisat, men mycket pekar mot att det är just så), konstant med ett smajl mellan de där otroligt socka sinderna. ungen älskar att ha rumpan bar, helt enkelt. man skulle kanske kunna tro att jag vant mig vid att titta på den där störtsöta, skrattande bebisen med tanke på att varje gång jag byter en blöja är det samma som hyfsat jätteofta, men icke. blir lika betagen av bebisens förträfflighet varje gång. vi gullar, bebisen skrattar så den kiknar och jag tindrar. ungefär så brukar det gå till. plus att jag springer/sträcker mig efter valfri kamera och bara *klick klick klick* för jag kan inte låta bli att föreviga exakt hur mest sötast bebisen är. och idag var alltså inget undantag.

*klick klick klick*

"gah! så söt! jag kan inte leva med mig själv om jag inte delar med mig av det här fulländade exemplar av människa på *insert valfritt socialt medie*. ok, bebis. vänta lite, mamma måste bara instagramma den här bilden lite snabbt."

*sätter mig ned i soffan och fipplar med iPhonen*

bebisen kunde dock inte bry sig mindre just då. den har just upptäckt att treåringens låda med samlat krafs ligger bredvid i soffan. samlat krafs = samma värde som skatt på havets botten för en bebis. samt treåring. treåringen hade dock på morgonen innan föris högtidligt förklarat vilket av krafset bebisen fick leka med (en grej, minns inte vilken) och vilket av krafset bebisen ABSOLUT INTE fick leka med (allt annat). men nu låg bebisen alltså mitt bland krafset. BADADE i krafset. och stoppade allt i munnen. samtidigt. utan att den ömma modern ingrep annat än för att torka av det stackars krafs som blev mest neddreglat/-kräkt, givetvis utan att släppa iPhonen med blicken. ja, ni kanske kan se det framför er, skolexempel på mycket engagerad mor av sin tid?

"hmmm, nu ska vi se. hämta bild. tjoff på med filter. gah, GÖLLIGT! så där. trycka på "dela-knappen" och... klart! då ska vi se. var lade jag nu den där bajsblöjan...?"

*sniff sniff sniff*

"jaha. där. under min rumpa."

resultat: ett linne med bebisbajs på, blandat småkrafs med bebisdregel på samt en styck instagram-bild med sjukt gullig bebis på.

undrens tid äro icke förbi och så vidare

november och december var lite som en enda lång sjukdom som avlöste sig självt utan uppehåll i den här familjen och året avslutades med att samtliga familjemedlemmar var mer eller mindre däckade, varav treåringen hade ordinerats diverse penicillin och medicin och annat kuckelimuck för att råda bot på detta. och den som var inom, tja säg en mils radie från treåringen när dessa mediciner skulle inmundigas, har så att säga HÖRT hur mycket min treåring hatar diverse penicillin och medicin och annat kuckelimuck. jag vet inte riktigt vad farmaceuten blandade till, men minst en av ingredienserna i samtliga medikament var mest troligt rävgift. det är i alla fall så jag tolkar varför jag upprepade gånger sprayades kladdig efter att sörjan varit inne och vänt i treåringens mun. "prova att låta barnet självt ta medicinen" var ett av många kloka råd vi fick. bra tips! jag vet inte hur era ungar gör med medicin de inte vill ha? min unge hällde ut den.

så haja förvåningen i kväll när den feberheta, lilla treåringen ynkligt meddelar sig från soffhörnet och uttrycker önskemål om medicin. och när samma treåring, som inte bara har en historia av att på ett uttrycksfullt sätt ge röst åt sin avsky för läkemedel utan som vi dessutom med utebliven framgång försökt lockpocka i småsmåsmå mängder med "precis VAD du vill" sedan fredag kväll, sedan bara tar måttet med flytande febernedsättande och sveper det, då är jag bokstavligen på väg att dra mig själv baklänges med sockerströaren i högsta hugg.

så, nu undrar man ju: är den här typen av förvirring slash personlighetsförändringar i samband med feber hos barn ett orovarslande tecken? är det någon form av feberhallucinationer vi har att göra med? akutmottagningen snarast? ambulans?

men säg helst att det är permanent och att mitt barn alltid kommer att ta medicin på liknande sätt.
tack på förhand.

vis av erfarenhet

i går kväll var lite av ett kräkmaraton för treåringen. det var första gången den här säsongen, så man ska inte klaga, det ska man inte. vi var däremot alla mycket spända på hur lång tid det skulle ta för det hela att utvecklas till en stafettgren, men än så länge har det varit en enmannashow. men jag är inte född i farstun direkt, man vet ju att ingen går säker här hemma. således lade jag slugt om min diet direkt efter första spyan. medan min man mumsade chili con carne sippade jag blåbärssoppa. varför då, undrar ni? blandade du med vitpepparkorn och fick någon mirakelkur mot kräksjuka?

nope. men efter 2 x gravid och ständigt illamående VET jag vikten av att det man äter innehåller smaker som så att säga "gifter sig" med magsyran, så att anrättningen smakar precis lika (nåja) gott när den kommer i retur (man bör också undvika mat med för tydlig form eller att tugga maten dåligt). men med till exempel blåbärssoppa i magen kan man sitta lugnt i båten och invänta. det kommer inte att vara trevligt, men det kommer åtminstone att smaka hyfsat.

där mina vänner, har ni dagens tips i kräksjuketider!

vad vuxna gör när de är ensamma

vi bor ganska många timmars bilresa från våra föräldrar a.k.a. de naturliga barnvakterna, men nu har barnens mormor varit här på besök, vilket inneburit att vi haft möjlighet att få barnvakt om kvällarna. en möjlighet som vi också nyttjade inte mindre än två gånger.

vad vi gjorde, undrar ni kanske? om vi gick på restaurang? på bio? ut och dansade? tog in på hotell och åt middag i sängen? förlustade oss i största allmänhet?

jamen, ungefär så. nästan.
på torsdag kväll storhandlade vi nämligen.
och på fredag hjälpte vi kompisar att flytta.

vet inte riktigt vad vi ska hitta på nästa gång en mor- eller farförälder kommer på besök?
hänga på kemtvätten kanske?

superwomum

de dagarna man är gräsänka och bara schwoop schwoop upp med alla barn och frukost och kläder och tandborstning och Bolibompa och lämna och hämta och promenera hunden och gunga lite gungbräda med en treåring och byta blöjor och äta mellis och amma och mysa och leka spöke och tiger och brandman och hänga en tvätt och laga middag och äta och assistera en treåring som gastar "FÄÄÄDIIIG" och diska och ha soffmys allesammans till treåringens just nu topp två bästa barnprogram och ta på pyjamasar och dricka välling och borsta tänder och hoppa i sängen och läsa två godnattsagor ("för jag väljer alltid två mamma") och säga godnatt och pussas och ligga i mörkret och tänka att dagen förflutit utan en enda tår från någon familjemedlem och höra hur de somnar som små stockar på två röda och smyga därifrån och klockan är halv åtta och man bara: EGENTID. 

de dagarna. 

då är man jävlarimig superwomum.

meddelande beträffande lagen om gravitation alltings jävulskap

ni vet det där lagen om att smörgåsar man tappar alltid landar med den kladdiga sidan nedåt? det gäller, inte helt jäkla otippat, även bajsblöjor skulle det visa sig.

slut på meddelandet.

ett slut och en början

ibland känns det som att jag knappt vet vad jag har gjort de senaste månaderna, och öppnar jag bloggen vittnar den lite om det samma. det är lite här och lite där och spridda skurar om allt och inget. som den här våren. jag har plockat upp trådar som jag lämnat lite här och var och jag har inte orkat titta bakåt för att se trasslet. det har varit en galen vår. den började med att jag kräktes ganska mycket. och fortsatte med att jag kräktes ganska mycket. och när jag inte kräktes låg jag mest i fosterställning och kved med hela mag- och tarmsystemet i uppror i vad som kändes som en evighet som aldrig skulle ta slut. och mitt i alltihop försökte jag ta mig samman och gifta mig och den karusellen snurrade mig ytterligare några varv. och det där enerverande illamåendet som ALDRIG ville ta slut accompagnerades av den trötthet som gärna infinner sig när värdena åker lite upp och ned innan kroppen fattat (eh, aldrig?) att det bor en mycket, mycket liten människa inuti som börjat växa så det knakar, men jag gav mig ändå på att köpa ett hus, och hade grav ångest över det, och ställde mig långa dagar i fixarkläderna innan jag till slut var tvungen att sälja (typ) den bästa lägenheten i världen. och nu planerar jag en flytt och ett treårskalas simultant. och sedan allt det andra. jobb och fritid och livet och hej och hå. jag tittar tillbaka och ser allting och ingenting. höga toppar och djupa dalar huller om buller. de där fallgroparna i vardagen har varit extra djupa på något vis, när alla former varit så suddiga och kroppen svag. extra svåra att se och hoppa över, extra svåra att ta sig ur när man väl trampat ned.

det har varit en galen vår, men nu – nu börjar sommaren. och den ska inte vara ett dugg galen, har jag just bestämt. bra va? den ska vara pigg och glad och ordning och reda. alla trådarna ska vara ordentligt ihopknutna när jag slår en kik bakåt och vägen framför ska vara rak som bara en grusväg över en skånsk åker kan vara, så att jag ser var groparna är och kan sicksacka sådär som man brukar. kanske trampa snett lite här och var, så som man gör, men aldrig snubbla handlöst och skrubba hakan i gruset.

för nu jäklar. det är nu det börjar.
förra helgen tog fantastiska vänner med oss på ett dygn utanför verkligheten. jag vet inte om de visste hur väl valt det var, men det kändes som att jag fanns på riktigt för första gången på flera månader. det var strålande sol och mörka rum med mjuka händer. det var vita lakan och vita dukar och vita stränder. det var varmt vatten som smekte skinnet och havet som kluckade i horisonten. mjuka musikslingor i bakgrunden var man än rörde sig. mat som aldrig mat smakat förut.

det var det perfekta slutet.
och den perfekta starten.

jag insåg det där och då.
det är nu det börjar.
det säger vi. ok?

mina nerver, mina nerver

det här med att försöka sälja en lägenhet. håhåjaja. tär på bloggandet. och på krafterna, kan jag meddela. är mkt, mkt glad att jag aldrig fick för mig att ge mig in i fastighetsbranschen på något vis. mkt glad! jag är uppenbart inte av rätta virket för det. och, märk väl, då har det hela knappt startat än. får antagligen ta in på närmsta spa mentalsjukhus när/om detta är över. vet således inte om jag ska se fram emot det eller ej. man ser ju både fram, och inte, emot spännbälte och en överdosering lugnande. om man så säger.

dagens fråga

varför har alla snygga kläder i världen midja när jag INTE har det?
bara undrar.
tack. hej.

svar till: "Arg och tjock 79"

det blev inte tårta, men ta mig sjutton nästan

för det blev visst paus för lite möhippa, lite våffelhäng, lite besiktiga hus och ganska mycket börja flyttfixa lägenhet. och sådär.

ja, om ni undrade alltså.

nä, det blir inte alltid som man tänkt sig, men tja...man får ju hoppas att det blir tårta istället!

ok, saker jag skulle VILJA blogga om just nu:

- att jag har varit på loppis och fyndat

- att jag har fikat i solen

- att jag har ett fläckfritt och nystädat hem som doftar såpa

- att jag har varit ute och sprungit i skogen

- att jag har planterat om alla krukor i trädgården

gärna med ärtiga bilder till. till exempel. kan tänka mig massvis med andra saker också. är inte så kräsen. så länge de är bättre än att må som att mag-tarmsystemet tillfälligt bytts ut mot en centrifug och orka typ nästan jobba och inget mer och att jag just nu tittar på en tom vällingflaska som inte hittat till diskbänken (som by the way inte luktar såpa) än. lätt bakslag på magen den här veckan, därav tråkbloggande. att köpa hus och planera ett bröllop samtidigt tar på nerverna. och magen. tydligen.

men nu är det fredag! och sol! potentialen i det! det är lite som tårta det också, tänker jag.

ett beslut kommer sällan ensamt

det är många beslut nu. stora. jättestora. och jättejättejättestora. och sedan en hel drös små. vanliga. trasslar in mig i dem och vet varken ut eller in. tar mig dramatiskt för pannan och suckar. att bara välja strumpor blir en pärs. större beslut än så får mig just nu mest att vilja lägga mig under sängen och aldrig mer komma fram. nä, nu ljög jag. INTE under sängen. en gång irrade sig en halvdöd råtta in i vår lägenhet, in under vår säng och dog där. en mycket bisarr historia. har på allvar inte tittat under sängen sedan dess. dammsuger i blindo där under, blundar och vispar. vill inte veta status där under. någonsin. igen. där har ni ett beslut jag kan ge er åtminstone.

hej på er! nu gör jag en Thorsten tror jag bestämt.

(reser mig igen alltså) i mitt fall gör jag det från sängen. för hur jag spenderat de sista, dryga (på många sätt) månaderna, undrar ni kanske? tja, ungefär så här skulle jag säga:

jag har i runda slängar ägnat mig åt att räkna sprickorna, spindelnäten och antalet trasiga lampor (en styck, som jag by the way inte orkat att byta) i taket, haft en bitvis något ensidig kost, provat gammal medicin och ny medicin och börjat kurer och avslutat kurer och börjat om för att det inte hjälpt. staplat upp och sedan tillbaka igen och dragit täcket långt upp över näsan. knappt ens orkat leka med den där göllungen i luftballongspyjamasen, annat än när den där göllungen varit doktor och jag en VÄLDIT VÄLDIT SUK patient som bara behövt ligga stilla och blunda och på sin höjd säga "ajajaj" (dock med någorlunda inlevelse) när jag fått den obligatoriska sprutan av doktorn. sen har den lille doktorn stängt sin doktorväska och hämtat mina tablettkartor (– HÄJ HAJ DU DIN MEDICIN MAMMA, SÅ BLIJ DU BÄTTJE), lagt huvudet på sned och frågat: – SÅ, MÅJ DU LITE BÄTTJE NU MAMMA?

och nu.

nu mår jag faktiskt lite bättre. inte så att jag sprang milen i morse direkt, men ändå, om vi skulle passa på att skaka liv i den här bloggen igen kanske? det kanske jag kan mäkta med ändå, tänker jag? alternativet är förstås att ta in på närmsta seniorboende bland mina likasinnade – människor som vill ha sin mat puréad samt älta sina magbesvär – men hur festligt det än låter, så tror jag nog att jag skjuter på det några år ändå.

har ni ätit glosoppa till frukost kanske?

det här med att hela familjen tar sovmorgon tills Hunden tittar uppfordrande på oss och jag sedan bara tar jackan över pyjamasen, för att tar ut den uppfordrande på en kvartersrunda, men upptäcker att det är underbart väder och tankspritt vandrar vidare tills jag finner mig själv mitt i civilisationen – bland människor som tycker att det är förmiddag och redan tagit på sig bästakläderna och så vidare – iförd randig pyjamas, är det här något vi behöver prata om tycker ni?

Asjika, Asjika, Asjika...

...så många bilder – så lite tid.

drunknar i dem när jag försöker sortera. funderar på en om dagen Afrika, till och med jag borde ju klara av att välja EN bild, men det förtar känslan lite att inte få se i alla fall några tillsammans. men annars skulle jag ju haft bloggstoff till 2014 eller något. minst. sant som det är sagt det. äh, får tänka på saken.

tack som fan

är i detta nu möcke, möcke tacksam över de envetna forskarna som uppfann Losec.

– hoppas ni fick ofantligt bra betalt och sitter och sippar fruktdrinkar på någon söderhavsö allesammans nu! och hoppas att inte allt för många oskyldiga möss fick sätta livet till för min (och tänker jag många andras) skull? möss och råttor och gnagare i största allmänhet (det är något med de där vidriga, gula och långa tänderna) må vara det värsta jag vet, men jag förespråkar inte ond, bråd död för det.

men ändå (en främling).

har varit på benen hela dagen idag (high five!). lättnaden i att inte längre ha en mage som mer känns som en centrifug än ett normalt tarmpaket? enorm. tack för det Astra, tack som fan.

hem fjån Asjika

jaha. här har man gått och hållit andan och duckat för allsköns skit, bara för att komma hem till Sverige och mötas av diverse virus och kräksjukor. att det var i Sverige man desperat skulle klämma ut den sista droppen handsprit alltså. ser man på.

när västgötar kör bil

tar ut bilen med 91 km kvar att köra till tom tank (jo, jag borde tanka, men orka). kör några kilometer, gör lite ärenden i stan. parkerar hemma med... 93 km kvar till tom tank.

nöjd.