lusse lelle

sällan har någon setts så övertänd inför ett luciatåg som mitt barn i morse. och då har jag ändå, då när det begav sig, sett tjejer i sjätte klass svimma när det var dags för dem att axla den tunga traditionen av att sjunga stämsång och stå stilla med ljus inför hela skolan. men detta var inget – INGET – mot det stora allvar mitt barn kände inför rollen som förste tomte i årets luciatåg.

luciatåg skulle nämligen visa sig vara ett lika viktigt kulturellt inslag i mitt barns liv som schlagern är för Sveriges bögar, och detta redan tidigt i höstas. någon gång i september, när tomtar fortfarande traditionsenligt är gömda i kartonger på vindar eller i källare, så började det sjungas julsånger i högan sky och sedan flera veckor tillbaka har Ungen haft på sig förra årets nu ivuxna tomtedräkt och beordrat oss att visa än det ena, än det andra klippet med barn eller vuxna i kronor, strutar och luvor skridandes fram med ljus i mörkret. igen. och igen. och igen. övertänd var bara förnamnet. och idag. idag var det då äntligen dags. tomtedräkten hängde nytvättad och redo. i adventskalendern fanns mycket viktig rekvisita i form av ett högkvalitativt 10-kronors tärnljus, som jag kastade mig till Rusta för att köpa igår när jag insåg allvaret. och i tidig morgontimma satt vi sedan, med tärnljuset i ett krampaktigt grepp, och zappade mellan så många luciatåg vi kunde hitta på TV:n, repade sånger och skridande mellan köket och hallen och hallen och köket och kolhydratladdade.

på gården utanför förskolan samlades upprymda släktingar och alla barnen från småbarnsavdelningen, medan de större barnen från den andra avdelningen stod och trampade i hallen, redo att leverera. ni hajar upplägget? småbarnen skulle alltså vara publik, men fick naturligtvis gärna sjunga med och delta på sitt sätt om de ville. det skulle vara lugnt och mysigt och alla små skulle få sitta hos sina föräldrar och inte behöva snyfta förvirrat i ett hörn. vi har bara varit med på en sommaravslutning hitintills, men sett småbarnen titta besviket mot sina föräldrar och inte sjunga en ton, så det hela kändes mycket logiskt. logiskt för alla utom ett litet småbarn som hade laddat för det här i flera månader. ett litet småbarn som med bestämda steg raskt klev in i tåget och tog ton, med tärnljuset i högsta hugg. ett litet småbarn som gjorde rörelserna med stor inlevelse och inte tänkte ge någon annan chansen att konkurrera om rollen som första tomte, det var ett som var säkert.

och det var det naturligtvis ingen annan som gjorde heller.

min unge har varit förste tomte hela dagen, kan man säga. och två minuter efter att de blonda tomtelockarna landat på kudden väldigt mycket tidigare i kväll, så sov den förste tomten som en stock.

julen. det är en tuff tid för tomtarna, sannerligen.