underbart är kort, del två

jag hann inte skaffa mig mycket till solbränna där nere i Asjika. det var för det första ingen solresa och dessutom har jag en förmåga att sky solen samtidigt som min hud har förmågan att inte reagera nämnvärt på sol. den tycker inte att det är en så stor sak att diverse strålar träffar den tydligen, utan förblir likblek oavsett väderlek.

men lätt ljusbeige blir man ändå där vid ekvatorn, hur lite huden än vill. lite mer levande, lite mindre vattenlik. och det gladdes jag allt en smula åt, även om det inte såg ut som att jag varit söder om Eslöv direkt. men jag såg åtminstone inte död ut.

och kul att jag kunde glädjas åt det i några dagar. verkligen! i flera timmar! innan min hud tydligen bestämmer sig för att vattenlik är det nya svarta och ömsar bort varenda liten obränd ljusbeige hudflaga till förmån för den blåvita som finns under.

jahaja. underbart är kort. sannerligen.