hej på er! nu gör jag en Thorsten tror jag bestämt.

(reser mig igen alltså) i mitt fall gör jag det från sängen. för hur jag spenderat de sista, dryga (på många sätt) månaderna, undrar ni kanske? tja, ungefär så här skulle jag säga:

jag har i runda slängar ägnat mig åt att räkna sprickorna, spindelnäten och antalet trasiga lampor (en styck, som jag by the way inte orkat att byta) i taket, haft en bitvis något ensidig kost, provat gammal medicin och ny medicin och börjat kurer och avslutat kurer och börjat om för att det inte hjälpt. staplat upp och sedan tillbaka igen och dragit täcket långt upp över näsan. knappt ens orkat leka med den där göllungen i luftballongspyjamasen, annat än när den där göllungen varit doktor och jag en VÄLDIT VÄLDIT SUK patient som bara behövt ligga stilla och blunda och på sin höjd säga "ajajaj" (dock med någorlunda inlevelse) när jag fått den obligatoriska sprutan av doktorn. sen har den lille doktorn stängt sin doktorväska och hämtat mina tablettkartor (– HÄJ HAJ DU DIN MEDICIN MAMMA, SÅ BLIJ DU BÄTTJE), lagt huvudet på sned och frågat: – SÅ, MÅJ DU LITE BÄTTJE NU MAMMA?

och nu.

nu mår jag faktiskt lite bättre. inte så att jag sprang milen i morse direkt, men ändå, om vi skulle passa på att skaka liv i den här bloggen igen kanske? det kanske jag kan mäkta med ändå, tänker jag? alternativet är förstås att ta in på närmsta seniorboende bland mina likasinnade – människor som vill ha sin mat puréad samt älta sina magbesvär – men hur festligt det än låter, så tror jag nog att jag skjuter på det några år ändå.