stunder då man vill stanna bilen och krama en främmande man. och sedan köra hem till honom.

är ute och kör på kvällskvisten och närmar mig en busshållplats, samtidigt som en buss gör samma sak från det andra hållet. och från ett tredje håll gör en man detsamma. mannen ser också bussen komma och börjar springa för att hinna. han bestämmer sig för att gena över gräset, men håller sådan fart att han tappar balansen i det våta, leriga, hala. och sedan gör han en sådan där tecknad-film-vurpa. en sådan som går i slow motion. han viftar med armarna och är på väg att återfå balansen några gånger, men halkar gång på gång på gång tills han till slut faller i marken och studsar, sedan glider på mage, in på den plattlagda ytan vid busshållplatsen. hans huvud stannar så vitt jag kan se precis innan den där stoplen med husshållplatsskylten (oooo, det hade liksom varit för mycket om han hade kommit i lite högre fart och den redan förnedrande färden tagit slut med huvudet mot en stolpe). han höjer blicken och ena armen och DÄR... kör bussen förbi.

åh, vad jag hatade den där busschauffören när vi möttes några meter senare! han eller hon kan OMÖJLIGT ha missat vad som skedde precis vid väggkanten. det skulle göra den personen rent olämplig att framföra ett så stort fordon som en bautabuss. jag hade en mycket underhållande körskolelärare en gång som tyckte att split vision (tänk det på skånska) var den viktigaste egenskap en chaufför (eller en stridspilot!) kunde äga. ojojoj, sickna historier man fick om split vision. en slutade förvisso med att hans väninna dog. den var inte så rolig. nä, tyckte aldrig riktigt att den fungerade faktiskt. men den där körskoleläraren hade förhoppningsvis bättre split vision än han hade förmåga att leverera en historia. hur som; split vison=sketaviktigt. och den där busschauffören måste ta mig sjutton sakna varje uns av det, alternativt ha kört med skygglappar.

båda alternativen verkar ju ytterst olämpligt för en yrkeschaufför, men bussen dundrar förbi och mannen ligger på de regnvåta plattorna och viftar lite med en arm. han tittar efter bussen, inser sitt grymma öde och reser sig mödosamt upp. tittar ned på förödelsen efter vurpan, tittar sig omkring. och möter antagligen ett tiotal människors blickar, de som väntar på bussen som går åt andra hållet. de som såg varenda millisekund av förnedringen.

åh, alla känslor som for genom min kropp då.

det var bland det mest hjärtskärrande jag sett sedan Bambi, ta mig tusan.