nä, det blir inte alltid som man tänkt sig, men tja...man får ju hoppas att det blir tårta istället!

ok, saker jag skulle VILJA blogga om just nu:

- att jag har varit på loppis och fyndat

- att jag har fikat i solen

- att jag har ett fläckfritt och nystädat hem som doftar såpa

- att jag har varit ute och sprungit i skogen

- att jag har planterat om alla krukor i trädgården

gärna med ärtiga bilder till. till exempel. kan tänka mig massvis med andra saker också. är inte så kräsen. så länge de är bättre än att må som att mag-tarmsystemet tillfälligt bytts ut mot en centrifug och orka typ nästan jobba och inget mer och att jag just nu tittar på en tom vällingflaska som inte hittat till diskbänken (som by the way inte luktar såpa) än. lätt bakslag på magen den här veckan, därav tråkbloggande. att köpa hus och planera ett bröllop samtidigt tar på nerverna. och magen. tydligen.

men nu är det fredag! och sol! potentialen i det! det är lite som tårta det också, tänker jag.

eller kanske rent av bättre?

idag hämtade jag en efter-dagis-trött unge som hade väldigt lätt till krokodiltårarna, bland annat för att det inte serverades chokladpudding på hemvägen. vi pratade lite om att det inte alltid går att få precis som man vill, men att man kan upptäcka att det blir precis lika bra ändå. då tittar ögonen med krokodiltårarna på mig. ansiktet spricker upp i ett leende och ungen undrar:

– SKA VI TA LITE TÅRTA ISTÄLLET DÅ?

att ha koll på vem som dealar

i morse, ganska nyss efter att vi vaknat. Ungen sitter i sin säng och grejar:

– MAMMA?

– ja?

– VAJ Ä KLUBBAN DÅ?

– den åt du ju upp i går älskling, kommer du ihåg det?

*eftertänksam tystnad*

– DUUU?

– ja?

– SKA VI ÅKA TIL FJISÖJEN ELLEJ?

– tack och hej, frisören Sören!

idag var dagen. dagen då ho-ho-ho-ho-ho-ho-hockeyfrillan skulle kapas. eftersom vi begåvats med en unge som HATAR när man pillar i håret hade vi valt frisör med omsorg. och skräcken lös ett tag intensivt i ögonen, men med mamma i handen, en röd Ferrari-bil att sitta i och en Musse Pigg-cape så vände det hela till idel glada miner. och när frissan dessutom bjussade på klubba efteråt var detta snarare att jämställa med nationell helgdag. har nu mera unge som vill gå till frisören varje dag. för: – HAN (läs: hon) VAJ JÄTTESNÄLL FJISÖJEN! OCH JAG FÅJ NYTT HÅJ SEN.

att skiljas är att dö en smula

vaknar tidigt. det andas tungt runt omkring mig, men jag orkar inte blunda mer. ser mig omkring. ser allt jag förälskade mig i första gången jag stod här. då var det ett mörkt rum som saknade el i november. det var strukturtapeter och tapetborder. trasiga tak och väggar. bruna fönster och spruckna spegeldörrar. nu flödar det disiga morgonljuset in genom de tre vita träfönstren i tre olika väderstreck. på kakelugnen, brädgolven och den gamla takrosetten, som verkligen är ett hafsverk men som jag ändå älskar – som vittnar om att huset inte byggdes för högre stånd utan för arbetare en gång i tiden. alla timmar jag spacklat och slipat och spacklat och slipat tills väggarna varit släta och mjuka mot mina händer. i det här rummet. i alla rum. alla lager av tapeter jag hittat. alla lager av liv. hur mycket jag älskat den här lägenheten, det här huset. älskat hur dörrarna alltid varit öppna och fågelkvittret alltid hörts. hur trädgården alltid varit solig och varm. älskat mina barfota fötter mot brädgolven. mot de svala trappstegen ute i hallen. mot gruset och gräset. tvätten på tork. körsbärsträdet om våren. alla måltider under det. alla middagar under ljusslingan. alla skratt. hur jag har letat fram originalfärgen i trappuppgångarna och tvingat hela föreningen att hjälpa till och renovera. grävt upp och anlagt trädgårdslandet och letat upp begagnat marktegel till uteplatsen. rivit i gamla arkiv och sökt husets historia. nu senast sett till att de gamla 70-talsfönstren bytts ut mot vita träfönster i samma modell som originalet. propagerat för att fönstren skulle flyttas ut och huset på så sätt återfå lite av sin gamla karaktär. hållit huset i handen under hela projektet. hoppas det känner sig lite finare nu. för som jag har älskat det här huset, vårt hem.

men nu, nu har vi vuxit ur det. vuxit ur brädgolven och kakelugnen och walk-in-closeten vi skapade. vuxit ur den älskade, hafsiga takrosetten, de nya fönstren, trädgården där jag har kunnat andas och de alldeles för dyra strömbrytarna i bakelit. vuxit ur vårt första riktigt egna hem.

och det gör mig så ont att det är löjligt.

sedan några timmar tillbaka står vi med ena foten in i något nytt helt plötsligt. det är inte drömprojektet, det finns inte lika mycket att laga och upptäcka. tiden till det är inte nu, hur roligt det än är i praktiken att börja från noll. men det kan nog bli vårt ändå, det här nya. trots att jag inte behöver leta under lager av strukturtapet och masonit för att hitta husets själ. men det är nya brädgolv att gå barfota på, en ny trädgård att andas i. och det här är bara vårt eget. på en ny gata i en ny stad. ja, det kan nog bli bra det här. också.

en del stunder faller äpplen väldigt nära päronträd

väderpsykologi

nä, kan inte reda ut om den där blöta, tjocka filten är mental eller finns på riktigt?

i morse visade SMHI stor sol. kändes hoppfullt.

nu sitter jag under en tung dimma. mkt förvirrande.

på tal om vädret

ok, VEM lade en stor, blöt filt över den här delen av Skåne idag?

ta bort den. tack.

ett beslut kommer sällan ensamt

det är många beslut nu. stora. jättestora. och jättejättejättestora. och sedan en hel drös små. vanliga. trasslar in mig i dem och vet varken ut eller in. tar mig dramatiskt för pannan och suckar. att bara välja strumpor blir en pärs. större beslut än så får mig just nu mest att vilja lägga mig under sängen och aldrig mer komma fram. nä, nu ljög jag. INTE under sängen. en gång irrade sig en halvdöd råtta in i vår lägenhet, in under vår säng och dog där. en mycket bisarr historia. har på allvar inte tittat under sängen sedan dess. dammsuger i blindo där under, blundar och vispar. vill inte veta status där under. någonsin. igen. där har ni ett beslut jag kan ge er åtminstone.

tja, hen har kanske aktier eller så ger Persson-familjen schysst med kollekt om söndagarna, vad vet jag?

säg att man gått och fnulat på att förse sig själv med en pepp-klänning och sin karamell till unge med gölliga, mintgröna karamelltygskor, men så är man västgöte och tänker att jaja, det är kanske bra onödigt ändå och hur många klänningar kan en garderob rymma egentligen och hur många tygskor kan en unge behöva egentligen och man blir minsann inte lyckligare av att konsumera och jadajadajada också slår man den tanken lite ur hågen. men säg sen att man hittar en bonuscheck man glömt att man hade i plånboken och att det dessutom ska visa sig vara klubbdagar och rabatt.

– säg är det inte ganska mycket som att GUD ville att man skulle gå raka vägen till HM utan att passera gå då?

jo, jag tänkte väl det.

hej på er! nu gör jag en Thorsten tror jag bestämt.

(reser mig igen alltså) i mitt fall gör jag det från sängen. för hur jag spenderat de sista, dryga (på många sätt) månaderna, undrar ni kanske? tja, ungefär så här skulle jag säga:

jag har i runda slängar ägnat mig åt att räkna sprickorna, spindelnäten och antalet trasiga lampor (en styck, som jag by the way inte orkat att byta) i taket, haft en bitvis något ensidig kost, provat gammal medicin och ny medicin och börjat kurer och avslutat kurer och börjat om för att det inte hjälpt. staplat upp och sedan tillbaka igen och dragit täcket långt upp över näsan. knappt ens orkat leka med den där göllungen i luftballongspyjamasen, annat än när den där göllungen varit doktor och jag en VÄLDIT VÄLDIT SUK patient som bara behövt ligga stilla och blunda och på sin höjd säga "ajajaj" (dock med någorlunda inlevelse) när jag fått den obligatoriska sprutan av doktorn. sen har den lille doktorn stängt sin doktorväska och hämtat mina tablettkartor (– HÄJ HAJ DU DIN MEDICIN MAMMA, SÅ BLIJ DU BÄTTJE), lagt huvudet på sned och frågat: – SÅ, MÅJ DU LITE BÄTTJE NU MAMMA?

och nu.

nu mår jag faktiskt lite bättre. inte så att jag sprang milen i morse direkt, men ändå, om vi skulle passa på att skaka liv i den här bloggen igen kanske? det kanske jag kan mäkta med ändå, tänker jag? alternativet är förstås att ta in på närmsta seniorboende bland mina likasinnade – människor som vill ha sin mat puréad samt älta sina magbesvär – men hur festligt det än låter, så tror jag nog att jag skjuter på det några år ändå.

har ni ätit glosoppa till frukost kanske?

det här med att hela familjen tar sovmorgon tills Hunden tittar uppfordrande på oss och jag sedan bara tar jackan över pyjamasen, för att tar ut den uppfordrande på en kvartersrunda, men upptäcker att det är underbart väder och tankspritt vandrar vidare tills jag finner mig själv mitt i civilisationen – bland människor som tycker att det är förmiddag och redan tagit på sig bästakläderna och så vidare – iförd randig pyjamas, är det här något vi behöver prata om tycker ni?

jag ska lära dig allt jag kan

flyttade ut täcket till soffan i morse och morgonmös framför Bompbompa. min enda fundering är när man kan introducera restgodisfrukosten? (nähä, ALDRIG?!? åh, typiskt!)

Asjika, Asjika, Asjika...

...så många bilder – så lite tid.

drunknar i dem när jag försöker sortera. funderar på en om dagen Afrika, till och med jag borde ju klara av att välja EN bild, men det förtar känslan lite att inte få se i alla fall några tillsammans. men annars skulle jag ju haft bloggstoff till 2014 eller något. minst. sant som det är sagt det. äh, får tänka på saken.

tack som fan

är i detta nu möcke, möcke tacksam över de envetna forskarna som uppfann Losec.

– hoppas ni fick ofantligt bra betalt och sitter och sippar fruktdrinkar på någon söderhavsö allesammans nu! och hoppas att inte allt för många oskyldiga möss fick sätta livet till för min (och tänker jag många andras) skull? möss och råttor och gnagare i största allmänhet (det är något med de där vidriga, gula och långa tänderna) må vara det värsta jag vet, men jag förespråkar inte ond, bråd död för det.

men ändå (en främling).

har varit på benen hela dagen idag (high five!). lättnaden i att inte längre ha en mage som mer känns som en centrifug än ett normalt tarmpaket? enorm. tack för det Astra, tack som fan.

underbart är kort, del två

jag hann inte skaffa mig mycket till solbränna där nere i Asjika. det var för det första ingen solresa och dessutom har jag en förmåga att sky solen samtidigt som min hud har förmågan att inte reagera nämnvärt på sol. den tycker inte att det är en så stor sak att diverse strålar träffar den tydligen, utan förblir likblek oavsett väderlek.

men lätt ljusbeige blir man ändå där vid ekvatorn, hur lite huden än vill. lite mer levande, lite mindre vattenlik. och det gladdes jag allt en smula åt, även om det inte såg ut som att jag varit söder om Eslöv direkt. men jag såg åtminstone inte död ut.

och kul att jag kunde glädjas åt det i några dagar. verkligen! i flera timmar! innan min hud tydligen bestämmer sig för att vattenlik är det nya svarta och ömsar bort varenda liten obränd ljusbeige hudflaga till förmån för den blåvita som finns under.

jahaja. underbart är kort. sannerligen.

också kom snön till sist!

timmarna innan resan gick söderut. underbart är kort.

hem fjån Asjika

jaha. här har man gått och hållit andan och duckat för allsköns skit, bara för att komma hem till Sverige och mötas av diverse virus och kräksjukor. att det var i Sverige man desperat skulle klämma ut den sista droppen handsprit alltså. ser man på.

home is wherever I'm with you

en kort, men intensiv, jul senare har jag lämnat man och barn och hund och sitter halvvägs till ekvatorn. Ungen var mycket exalterad över resmålet.
DU SKA SYGA SYGPLAN E AFJIKA! E SKA DU GÖJA DÄJ MAMMA? DET SINNS LEJON DÄJ! I DJUNGLEN! E ELESANTER!
spännande är bara förnamnet, men jag längtar redan tills jag är hemma igen hos den gölligaste pladdermajan på jorden och kan berätta om det. den ofrivillige resenären, det är jag det. men nu sitter jag alltså här igen. och njuter sista kontakten med omvärlden, innan jag rest långt bortom de trådlösa nätverkens förlovade land. ät lite julgodis för mig vetja, hejpåer!

det är den bästa av gåvor, att kunna sova lungt

en del människor fladdrar liksom förbi, hur ofta man än träffar dem, men andra. andra träffar rakt i hjärtat.

jag hoppas att det är som du tror, att du kommit hem igen. att du är omgiven av de vackraste träden, vidunderligt stora. att de susar för dig och strilar solen genom bladverken. att kastanjerna alltid blommar, men aldrig skräpar. att du kan vandra obehindrat under de stora trädkronorna och att jorden är lika bördig som hos bönnera i Skåne.

och att det finns oändligt av den finaste veden att hugga när helst andan faller på.

det är egentligen inte sorgligt alls.
du är kvar där i hjärtat, dit du klampade in med storstövlarna, där jag haft dig länge nu. och jag vill tro, precis som du, att du är hemma igen. att du fått möta allt jag tänker att du saknat det sista. att du strosar och påtar, lappar och lagar och kanske till och med unnar dig en kaffetår eller middagslur.

och att jag kommer att få skaka din starka hand igen.

men tills dess kommer det alltid att finnas en tom plats. oberättade historier och oskakade händer.
och det, det är faktiskt precis hur sorgligt som helst.