det var frukost och jag hade snart gjort en liten stig mellan bordet och lådan där vi förvarar smörgåsrån, eftersom den minsta familjemedlemmen envisades med att kasta ned rånen jag serverade på golvet. eller golvet och golvet, ända dit kom de sällan. Hunden stod nämligen redo och fångade praktiskt taget smörgåsrånen i luften i samma sekund som femmånadersknoddens dregliga fingrar släppte taget över bordskanten. men samtidigt som rånet krasade mellan hundens käkar så såg den minsta familjemedlemmen mycket förnärmad ut över att ha blivit av med sitt snacks. den tannalösa munnen antog sin mest sorgsna min och de där mandelformade ögonen var så bedjande att alla hundar i kvarteret hade stått på kö för att komma och lära sig om de vetat. ungen höll på att SVÄLTA IHJÄL, rååååkade tappa ned sitt smörgåsrån – sin chans till överlevnad – och nu skulle jag inte servera ett nytt?! är det så det ska vara? ni förstår. jag traskade och hämtade ett nytt.
JAG (retoriskt): "men lilla du, varför kastar du ned smörgåsrånen på golvet om du VILL äta dem?!"
TREÅRINGEN (kvickt och allvarligt): "för att hen är en BEBIS mamma. du förstår det va?"
JAG (retoriskt): "men lilla du, varför kastar du ned smörgåsrånen på golvet om du VILL äta dem?!"
TREÅRINGEN (kvickt och allvarligt): "för att hen är en BEBIS mamma. du förstår det va?"
3 kommentarer:
Söt historia!
Treåringen är en klok liten man :)
Mormors goding(ar) längtar varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Vet du vad, det finns ett radhus till salu i Tipptoppatorp, åhh vad jag önskar att jag vore tio år äldre, då hade jag slått till o köpt grisen i säcken det vill jag lova (om vi får bo så nära förstås). Snart påsk o äggen är klara.
Skicka en kommentar