hon som en gång i tiden virkade mina mormorsrutor skulle nämligen ha blivit hundra år idag.
hon som satt med mig vid kanalen medan jag matade änder och målade av båtarna. som aldrig köpte någon glass till sig själv, men alltid ville ha den sista lilla biten strut. hon som alltid skurade golven på knäna. och alltid gjorde det i kjol eller klänning. hon som lärde mig att älska färskpotatis och att gärna äta resterna kalla med smör till kvällsmat. och som alltid hade Mariannekolor i en träskål med lock som man fick ta. hon som hade en skivspelare som kunde spela flera skivor. och som vi spelade Är du kär i mig ännu Klas-Göran och Gulligullan ko-ko som en gök! hon som lärde mig spela trettioett och hej knekt. och som gjorde det om 10-öringar hon hade i en särskild portmonä. hon som lagade knappkyckling och lärde mig att ånga bort ostämplade frimärken från kuvert. hon som dök delfinhopp i Vättern med mig runt de åttio. i en blommig baddräkt med kjol på. hon som hade de vackraste rynkorna jag visste.
det finns människor man så gärna hade velat känna som vuxen.
8 kommentarer:
fina minnen. KRAM
Så fint skrivet om din mormor!! Jag har ungefär samma tankar om min morfar. Jag hade så gärna, så gärna, känt min morfar nu när jag vuxen...
(Men det lät också som en beskrivning av UnderbaraClara. No offence alltså! Jag tycker att Clara är cool!)
Så fint skrivet om din gamlamormor och min mormor. Hon lärde även mig så otroligt många saker och framförallt gav av sin ömhet, tid och kunskap. En av de hjälpsammaste människor jag mött. Även jag har spelat på den grammofonen och älskade Klas-Göran och Den Rockande Samen som sjöng Vid foten av fjället och inte att förglömma alla Fridolf Rudin-skivor. Det var hon som också lärde mig spela trettioett, fast då med tändstickor men när det var fest var det femöringar som gällde, tioöringarna kom senare för min del. Ja jag skulle kunna fortsätta i evigheter men jag är otroligt tacksam att jag lärde känna henne både när jag var barn och som vuxen. En verkligt underbar människa.
pålandetpernilla: bland de bästa jag har. KRAM
S: fast inte rynkorna då va? ;)
Barnets mormor: ja, det är det enda jag saknar; att ha känt henne som vuxen också. (å anda sidan är jag glad att ha känt henne över huvudtaget.)
Fint skrivet. Faktiskt så att jag blir lite lipig. Det är ändå fantastiskt att få ha minnen, utan minnen skulle vi bli lite ledsna tror jag... Själv saknar jag min farmor, som jag i och för sig fick känna som vuxen oxå, men hon saknas ändå.
Väldans fin filt oxå.
Haha! Sant. Inte rynkorna.
Emma: ja, minnena är värdefulla! liksom filten. :)
S: :D
Vad fint skrivet!
*torkar bort liten tår och tänker på min egen mormor*
Skicka en kommentar