tisdagen den 22:e oktober 2013

björnkram

Björnarna tog slut, pengar strömmar in som de ska och jag packar och skickar iväg till nya hem. De får bra hem björnarna, det vet jag. Det måste vara särdeles fina människor som väntar dem.
– Hej då björnar! Och TUSEN och åter TUSEN TACK alla ni som hjälpt mig med mitt bidrag till Cancerfonden! Björnkramar till er alla!

fredagen den 18:e oktober 2013

#illustrationmotcancer


"KRAMEN – STARK SOM EN BJÖRN" till förmån för Cancerfonden.
30x40, signerade och numrerade, 250 kronor inkl. frakt. OBS, slutsålda!

På Instagram tog några illustratörer initiativ till #illustrationmotcancer, just som jag kände maktlösheten sjukdomen sprider omkring sig alldeles i min närhet. Det här är mina streck till stacken (som Lisa så finurligt uttryckte det). En begränsad upplaga björnar där alla intäkter går oavkortat till Cancerfonden.

Man köper genom att mejla mig på hej@fiaelia.com. Gör det med detsamma vettja.

Och mitt allra största och varmaste TACK till Kepa Tryck i Kävlinge som utan kostnad bidragit med arbete och material = mer pengar till Cancerfonden!

tisdagen den 28:e maj 2013

att hoppa upp på hästen. igen. och igen. och igen.

någon gång ska man väl sitta kvar?

jag hinner inte läsa bloggar längre, kanske är det därför jag aldrig tar tag i det och sparar de där ögonblicken. så som jag tänker att jag borde. skulle vilja. brukade göra.

jag googlade alldeles nyss efter en bild jag visste fanns på bloggen, men som jag visste att jag inte hade på datorn längre (och orka knalla och hämta och koppla in den externa disken och jadajdajada), hittade den och kom långt tillbaka i bloggtiden. bläddrade runt lite. och insåg hur mycket jag älskar den här bloggen. hur jag älskar att kunna se tillbaka. jag är helt ohormonell och kan således inte skylla på det (mkt poppis annars bland kvinnor i fertil ålder har jag upptäckt), men började nästan att lipa av nostalgi. över livet. över allt det kommer med. över allt det onda med allt det goda och så vidare.

från och med nu.
från och med nu är det jag som skärper till mig.
foten är i stigbygeln. igen.
– hoppla!

måndagen den 11:e mars 2013

instahelg


fredagen den 8:e mars 2013

beach 2013 kunde inte komma mer olägligt

jag brukade vara en hyfsat sportig person, har alltid varit fysiskt aktiv och haft en någorlunda grundfysik. i min ungdoms gladaste vår sportade jag på diverse sätt och förutom det har jag sprungit en del mil i mina dar ska ni veta. jo, det var må hända länge sedan jag peakade, kunde stoltsera med magrutor och så vidare, men jag hade åtminstone inga större problem att kuta en halvmil några gånger i veckan bara några få veckor innan jag födde treåringen. ni hajar. gillar att röra på mig. hyfsat sportig och friluftsig.

men ni noterade kanske att jag skrev "brukade vara"?

vi var nämligen på veckans barndans igår, treåringen och jag. och det här att jag "känner mig lite stel i benen idag", är det något vi borde prata om kanske?

svar till: fysisktförfall_79

onsdagen den 6:e mars 2013

mot ljusare tider, ja?

sol mot ansiktet, plusgrader, knoppar, små späda vårblommor, vårjacka och gympapjucksulor mot gruset – komsi komsi kooomsi våren!

trökiga minusgrader och diverse virus undanbedes vänligen men bestämt fortsättningsvis.
tack på förhand.

söndagen den 3:e mars 2013

helgen som Gud glömde

veckan som gick bara gick som ett godståg utan bromsar och sen kom helgen och feber och sjukdom och skit hemma på våran gata i stan. IGEN.

man ba: MEN ORKA.

söndagen den 24:e februari 2013

det är förvisso alltid bra att bli påmind

det var frukost och jag hade snart gjort en liten stig mellan bordet och lådan där vi förvarar smörgåsrån, eftersom den minsta familjemedlemmen envisades med att kasta ned rånen jag serverade på golvet. eller golvet och golvet, ända dit kom de sällan. Hunden stod nämligen redo och fångade praktiskt taget smörgåsrånen i luften i samma sekund som femmånadersknoddens dregliga fingrar släppte taget över bordskanten. men samtidigt som rånet krasade mellan hundens käkar så såg den minsta familjemedlemmen mycket förnärmad ut över att ha blivit av med sitt snacks. den tannalösa munnen antog sin mest sorgsna min och de där mandelformade ögonen var så bedjande att alla hundar i kvarteret hade stått på kö för att komma och lära sig om de vetat. ungen höll på att SVÄLTA IHJÄL, rååååkade tappa ned sitt smörgåsrån – sin chans till överlevnad – och nu skulle jag inte servera ett nytt?! är det så det ska vara? ni förstår. jag traskade och hämtade ett nytt.

JAG (retoriskt): "men lilla du, varför kastar du ned smörgåsrånen på golvet om du VILL äta dem?!"
TREÅRINGEN (kvickt och allvarligt): "för att hen är en BEBIS mamma. du förstår det va?"

fredagen den 22:e februari 2013

instaveckan


onsdagen den 20:e februari 2013

somliga straffar Gud med detsamma?

byter blöja på bebisen i soffan. till saken hör att just min unge mest troligt är den sötaste ungen man kan byta en blöja på (det kanske inte är helt vetenskapligt bevisat, men mycket pekar mot att det är just så), konstant med ett smajl mellan de där otroligt socka sinderna. ungen älskar att ha rumpan bar, helt enkelt. man skulle kanske kunna tro att jag vant mig vid att titta på den där störtsöta, skrattande bebisen med tanke på att varje gång jag byter en blöja är det samma som hyfsat jätteofta, men icke. blir lika betagen av bebisens förträfflighet varje gång. vi gullar, bebisen skrattar så den kiknar och jag tindrar. ungefär så brukar det gå till. plus att jag springer/sträcker mig efter valfri kamera och bara *klick klick klick* för jag kan inte låta bli att föreviga exakt hur mest sötast bebisen är. och idag var alltså inget undantag.

*klick klick klick*

"gah! så söt! jag kan inte leva med mig själv om jag inte delar med mig av det här fulländade exemplar av människa på *insert valfritt socialt medie*. ok, bebis. vänta lite, mamma måste bara instagramma den här bilden lite snabbt."

*sätter mig ned i soffan och fipplar med iPhonen*

bebisen kunde dock inte bry sig mindre just då. den har just upptäckt att treåringens låda med samlat krafs ligger bredvid i soffan. samlat krafs = samma värde som skatt på havets botten för en bebis. samt treåring. treåringen hade dock på morgonen innan föris högtidligt förklarat vilket av krafset bebisen fick leka med (en grej, minns inte vilken) och vilket av krafset bebisen ABSOLUT INTE fick leka med (allt annat). men nu låg bebisen alltså mitt bland krafset. BADADE i krafset. och stoppade allt i munnen. samtidigt. utan att den ömma modern ingrep annat än för att torka av det stackars krafs som blev mest neddreglat/-kräkt, givetvis utan att släppa iPhonen med blicken. ja, ni kanske kan se det framför er, skolexempel på mycket engagerad mor av sin tid?

"hmmm, nu ska vi se. hämta bild. tjoff på med filter. gah, GÖLLIGT! så där. trycka på "dela-knappen" och... klart! då ska vi se. var lade jag nu den där bajsblöjan...?"

*sniff sniff sniff*

"jaha. där. under min rumpa."

resultat: ett linne med bebisbajs på, blandat småkrafs med bebisdregel på samt en styck instagram-bild med sjukt gullig bebis på.

tisdagen den 19:e februari 2013

eder undertecknad anmäler sig härmed i forskningens tjänst!

äntligen! alla friska (peppar peppar och sådär) och på jobb alternativt förskola.
just nu ritar jag uppföljare till två pekisar. gillade idén att klämma in ett mindre projekt så länge jag är kollega med en bebis, men tja... kan vi prata om det här med den så kallade "amningshjärnan"? är det inte redan vetenskapligt belagt anmäler jag mig härmed som frivillig i forskningens tjänst. min man drygade i sin ungdom ut hushållskassan genom att knapra diverse saker och tappa blod för Astras räkning och jag känner att jag också vill bidra. behöver inga stora summor, men det hade varit skönt att få klarlagt att det här händer alla och är fullt normalt och kommer att gå över. ja? snälla? har suttit lite med färgkartor en stund nu. inte mäklat fred. bestämt styrräntor. byggt en rymdstation. bara försökt välja lite färger.

nu: *stirrar tomt framför mig med träningsvärk i hjärnan*

verkar lovande.
antagligen finns inte ens boken som medieform när jag är klar.

lördagen den 16:e februari 2013

fokuserar på det fina (för att inte bli GALEN)

över en vecka av kräk och feber och allmän sjukdomsskit i det här huset. fram och tillbaka. tillbaka och fram. en efter en och om igen. det känns som jag har vadat upp till hakan i en seg sörja av diverse baciller. som bacillkvicksand som sugit ned mig, snabbare ju mer jag sprattlat.

så. otroligt. jäkla. skit. tröttsamt.

men tur att det finns ljusglimtar, som de här:


ja, han allt han. min man.
– göra gölliga ungar, välja de finaste tulpanerna och köpa saker jag gärna vill ha. så många strängar på sin lyra!

torsdagen den 14:e februari 2013

kommer med varningstext:

OBS! sätt inte på hårt underlag! stor risk för skallskador!

(time to face plant: T minus 45 seconds)

vinterkräk? bebiskräk? var är manualen till den här bebisen nu igen?

i natt kaskadkräktes så den sista familjemedlemmen, a.k.a. bebisen, över hela mig. kaskadkräktes, mumlade något på bebisjollerspråk och somnade om. så där som bebisar gör när de kräks mest för jämnan. men det luktade spya, inte bara gammal mjölk. och det fanns överallt, så det var bara att byta på samtliga inblandade, sanera hjälpligt och sedan ligga där i mörkret och fundera över hur man skiljer en klassisk bebisspya från the real deal vinterkräk?

jodå.
det är spännande, nästan jämt.

onsdagen den 13:e februari 2013

hemma på våran gata

den nya gatan.
för några månader sedan så var jag här, med med hastigt påskrivna papper och en klump i magen. sedan var det dags att sälja och flytta och sedan dess har jag gjort mitt bästa för att bo in mig. det tar alltid tid för mig att skapa mig mitt hem, den här gången ännu längre. men kanske att det måste få göra det. att jag måste få upptäcka vad jag behöver och var jag behöver det. måste få lära känna platsen och höra den berätta sin historia. det finns smulor av den där klumpen kvar, men förhoppningsvis försvinner de allt eftersom besluten och detaljerna kommer på plats. en platsbygd bokhylla här och bord och stolar där. mer platsbygd förvaring, en matta här och en matta där och en hel drös med lampor (jag lät julstjärnorna hänga så länge att det antagligen var på vippen att grannarna ringde kommunen och klagade, för när de togs ned – men mörkret utanför bestod – blev jag återigen påmind om bristen på belysning).

helt plötsligt är jag hemma.
hemma på våran gata.
även om jag kanske varit det hela tiden.