har ni ätit glosoppa till frukost kanske?

det här med att hela familjen tar sovmorgon tills Hunden tittar uppfordrande på oss och jag sedan bara tar jackan över pyjamasen, för att tar ut den uppfordrande på en kvartersrunda, men upptäcker att det är underbart väder och tankspritt vandrar vidare tills jag finner mig själv mitt i civilisationen – bland människor som tycker att det är förmiddag och redan tagit på sig bästakläderna och så vidare – iförd randig pyjamas, är det här något vi behöver prata om tycker ni?

jag ska lära dig allt jag kan

flyttade ut täcket till soffan i morse och morgonmös framför Bompbompa. min enda fundering är när man kan introducera restgodisfrukosten? (nähä, ALDRIG?!? åh, typiskt!)

Asjika, Asjika, Asjika...

...så många bilder – så lite tid.

drunknar i dem när jag försöker sortera. funderar på en om dagen Afrika, till och med jag borde ju klara av att välja EN bild, men det förtar känslan lite att inte få se i alla fall några tillsammans. men annars skulle jag ju haft bloggstoff till 2014 eller något. minst. sant som det är sagt det. äh, får tänka på saken.

tack som fan

är i detta nu möcke, möcke tacksam över de envetna forskarna som uppfann Losec.

– hoppas ni fick ofantligt bra betalt och sitter och sippar fruktdrinkar på någon söderhavsö allesammans nu! och hoppas att inte allt för många oskyldiga möss fick sätta livet till för min (och tänker jag många andras) skull? möss och råttor och gnagare i största allmänhet (det är något med de där vidriga, gula och långa tänderna) må vara det värsta jag vet, men jag förespråkar inte ond, bråd död för det.

men ändå (en främling).

har varit på benen hela dagen idag (high five!). lättnaden i att inte längre ha en mage som mer känns som en centrifug än ett normalt tarmpaket? enorm. tack för det Astra, tack som fan.

underbart är kort, del två

jag hann inte skaffa mig mycket till solbränna där nere i Asjika. det var för det första ingen solresa och dessutom har jag en förmåga att sky solen samtidigt som min hud har förmågan att inte reagera nämnvärt på sol. den tycker inte att det är en så stor sak att diverse strålar träffar den tydligen, utan förblir likblek oavsett väderlek.

men lätt ljusbeige blir man ändå där vid ekvatorn, hur lite huden än vill. lite mer levande, lite mindre vattenlik. och det gladdes jag allt en smula åt, även om det inte såg ut som att jag varit söder om Eslöv direkt. men jag såg åtminstone inte död ut.

och kul att jag kunde glädjas åt det i några dagar. verkligen! i flera timmar! innan min hud tydligen bestämmer sig för att vattenlik är det nya svarta och ömsar bort varenda liten obränd ljusbeige hudflaga till förmån för den blåvita som finns under.

jahaja. underbart är kort. sannerligen.

också kom snön till sist!

timmarna innan resan gick söderut. underbart är kort.

hem fjån Asjika

jaha. här har man gått och hållit andan och duckat för allsköns skit, bara för att komma hem till Sverige och mötas av diverse virus och kräksjukor. att det var i Sverige man desperat skulle klämma ut den sista droppen handsprit alltså. ser man på.

home is wherever I'm with you

en kort, men intensiv, jul senare har jag lämnat man och barn och hund och sitter halvvägs till ekvatorn. Ungen var mycket exalterad över resmålet.
DU SKA SYGA SYGPLAN E AFJIKA! E SKA DU GÖJA DÄJ MAMMA? DET SINNS LEJON DÄJ! I DJUNGLEN! E ELESANTER!
spännande är bara förnamnet, men jag längtar redan tills jag är hemma igen hos den gölligaste pladdermajan på jorden och kan berätta om det. den ofrivillige resenären, det är jag det. men nu sitter jag alltså här igen. och njuter sista kontakten med omvärlden, innan jag rest långt bortom de trådlösa nätverkens förlovade land. ät lite julgodis för mig vetja, hejpåer!

det är den bästa av gåvor, att kunna sova lungt

en del människor fladdrar liksom förbi, hur ofta man än träffar dem, men andra. andra träffar rakt i hjärtat.

jag hoppas att det är som du tror, att du kommit hem igen. att du är omgiven av de vackraste träden, vidunderligt stora. att de susar för dig och strilar solen genom bladverken. att kastanjerna alltid blommar, men aldrig skräpar. att du kan vandra obehindrat under de stora trädkronorna och att jorden är lika bördig som hos bönnera i Skåne.

och att det finns oändligt av den finaste veden att hugga när helst andan faller på.

det är egentligen inte sorgligt alls.
du är kvar där i hjärtat, dit du klampade in med storstövlarna, där jag haft dig länge nu. och jag vill tro, precis som du, att du är hemma igen. att du fått möta allt jag tänker att du saknat det sista. att du strosar och påtar, lappar och lagar och kanske till och med unnar dig en kaffetår eller middagslur.

och att jag kommer att få skaka din starka hand igen.

men tills dess kommer det alltid att finnas en tom plats. oberättade historier och oskakade händer.
och det, det är faktiskt precis hur sorgligt som helst.

jag vet inte vad som hänt, men

saker jag postat har försvunnit och huflux kan jag bara html-koda inlägg? orka.
men paketen är skickade!

öppet brev till Marabou

Marabou, Marabou, Marabou.

låt oss prata om en sak som ligger oss båda varmt om hjärtat: choklad.

närmare bestämt den ask ni kallar för Aladdin Mörk choklad. specialutgåvan, ni vet. det enda som är speciellt med den, kära Marabou, är att den är speciellt äcklig. jag älskar mörk choklad, men det gör tydligen inte ni. ni har tydligen fått för er att mörk choklad ska vara äcklig. eller kanske att den ska vara för alla? kära Marabou, den här chokladen är för ingen.

låt mig göra en snabb analys av den chokladätande befolkningen. jag säger, baserat på empiriska studier under drygt 30 år av intensivt chokladätande, att det finns två sorters chokladälskare: folk som gillar menlös choklad (Gräddnougat, Trillingnöt, Trofénougat etc) och folk som gillar choklad med lite karaktär (Körsbär i likör, Ägglikör, Romrussin etc). och här ger jag er referenser ur den klassiska Aladdin-asken för att ni ska hänga med, ni verkar inte ha gjort det hitintills. och nu skulle jag spontant säga att den del av befolkningen som gillar menlös choklad aldrig skulle titta åt en ask som har underrubriken "mörk choklad". inte en Trillingnöt så långt ögat kan nå, vad skulle de med den asken till? de skyr den som pesten. som pesten! därför är jag oerhört förvånad över att ni väljer att fylla de mörka chokladbitarna i asken som den delen av befolkningen som gillar menlös choklad aldrig kommer att köpa, med just menlösa fyllningar. det är sötsliskiga mjölkchokladmassor ni så fyndigt döpt till olika nougat- och tryffelnamn. ni har tagit Gräddnougaten och Trillingnöten och bara doppat ned dem i något ni kallar mörk choklad. också har ni tillsatt ännu lite mer socker, så att bitarna ska bli om möjligt ännu mer sötsliskiga än de var som ljusa.

och jag är mycket, mycket förbryllad över det.

vi har ju just kommit överens om att den delen av befolkningen som gillar menlös choklad aldrig kommer att titta åt den här mörka specialutgåvan. de kommer möjligtvis, om de känner sig modiga, fingra på den klassiska Aladdin-asken (för den hör ju julen till!), men antagligen ändå fega ur och hugga Paradis-asken. där är ju all choklad härligt menlös! så, då återstår den delen av befolkningen som föredrar choklad med lite karaktär. där har ni er målgrupp! och vad gillade nu den delen av befolkningen, sade vi? just det, de föredrar mörka, nästan lite bittra bitar. de föredrar kanske lite spännande smaker. men framförallt föredrar de om chokladen är fylld med sprit. massa sprit! likör och rom och hela barskåpet helst.

finns det någon sådan bit i Aladdin Mörk choklad (specialutgåva!)?

- NEJ. inte en endaste. inte en härlig likörfyllning så långt ögat kan nå. inte en romdoft. inte ett uns av havssalt eller mandel eller frukt i sprit. bara sötsliskiga nougatfyllningar värre än Pärlnougaten.

så, Marabou, Marabou, Marabou.

för att sammanfatta det hela: är ni lite dumma i huvudet ni?

ojojoj, tycker ni er skåda en smaskig Romrussin där i högen?

o, nejnejnej. Romrussin-snäckan (?) har man GIVETVIS fyllt med Höstnougat i Alladin Mörk choklad. vad annars?

lusse lelle

sällan har någon setts så övertänd inför ett luciatåg som mitt barn i morse. och då har jag ändå, då när det begav sig, sett tjejer i sjätte klass svimma när det var dags för dem att axla den tunga traditionen av att sjunga stämsång och stå stilla med ljus inför hela skolan. men detta var inget – INGET – mot det stora allvar mitt barn kände inför rollen som förste tomte i årets luciatåg.

luciatåg skulle nämligen visa sig vara ett lika viktigt kulturellt inslag i mitt barns liv som schlagern är för Sveriges bögar, och detta redan tidigt i höstas. någon gång i september, när tomtar fortfarande traditionsenligt är gömda i kartonger på vindar eller i källare, så började det sjungas julsånger i högan sky och sedan flera veckor tillbaka har Ungen haft på sig förra årets nu ivuxna tomtedräkt och beordrat oss att visa än det ena, än det andra klippet med barn eller vuxna i kronor, strutar och luvor skridandes fram med ljus i mörkret. igen. och igen. och igen. övertänd var bara förnamnet. och idag. idag var det då äntligen dags. tomtedräkten hängde nytvättad och redo. i adventskalendern fanns mycket viktig rekvisita i form av ett högkvalitativt 10-kronors tärnljus, som jag kastade mig till Rusta för att köpa igår när jag insåg allvaret. och i tidig morgontimma satt vi sedan, med tärnljuset i ett krampaktigt grepp, och zappade mellan så många luciatåg vi kunde hitta på TV:n, repade sånger och skridande mellan köket och hallen och hallen och köket och kolhydratladdade.

på gården utanför förskolan samlades upprymda släktingar och alla barnen från småbarnsavdelningen, medan de större barnen från den andra avdelningen stod och trampade i hallen, redo att leverera. ni hajar upplägget? småbarnen skulle alltså vara publik, men fick naturligtvis gärna sjunga med och delta på sitt sätt om de ville. det skulle vara lugnt och mysigt och alla små skulle få sitta hos sina föräldrar och inte behöva snyfta förvirrat i ett hörn. vi har bara varit med på en sommaravslutning hitintills, men sett småbarnen titta besviket mot sina föräldrar och inte sjunga en ton, så det hela kändes mycket logiskt. logiskt för alla utom ett litet småbarn som hade laddat för det här i flera månader. ett litet småbarn som med bestämda steg raskt klev in i tåget och tog ton, med tärnljuset i högsta hugg. ett litet småbarn som gjorde rörelserna med stor inlevelse och inte tänkte ge någon annan chansen att konkurrera om rollen som första tomte, det var ett som var säkert.

och det var det naturligtvis ingen annan som gjorde heller.

min unge har varit förste tomte hela dagen, kan man säga. och två minuter efter att de blonda tomtelockarna landat på kudden väldigt mycket tidigare i kväll, så sov den förste tomten som en stock.

julen. det är en tuff tid för tomtarna, sannerligen.

när västgötar kör bil

tar ut bilen med 91 km kvar att köra till tom tank (jo, jag borde tanka, men orka). kör några kilometer, gör lite ärenden i stan. parkerar hemma med... 93 km kvar till tom tank.

nöjd.

vi skulle alla den vägen vandra...

alla utom Hunden (den jäkeln klarar sig alltid!). men nu så: bättre.

så, då säger vi att säsongen är över va (drömma går ju)?

bra så.

modellen med minerna

fredagsmys

nä, men om man skulle skippa glöggfesten och tvätta några (hundra) maskiner tvätt istället då?

det är ju så fint att hänga med familjen på fredagar också. verkligen mysigt.

vad som hänt sedan sist, undrar ni?

nä, ingen borde väl vara förvånad. säsongen har officiellt inletts. förra säsongen tror jag vi avverkade tre omgångar, inklusive the real deal vinterkräk, som passerade hela familjen i tur och ordning, så det är ju så att säga väntans tider på många sätt det här. men det här ska enligt ryktet vara en lindrig variant. låt oss tro på det.

dags att dra på elementen för vintern kanske?

det var kanske för bra för att vara sant, att det milda höstvädret skulle efterföljas av lätt pudersnö och fem friska, torra minusgrader. jo, det var nog det. den berömda råkalla skånevintern är här. den som går genom märg och ben trots att kvicksilvret envisas med att ligga på plussidan. den som får en att varje år ifrågasätta sitt val av bostadsort. mina fingrar har på allvar inte uppnått högre temperatur än femton grader idag. har således klätt på mig i stort sett alla kläder jag äger, men misstänker att addera vantar skulle inverka något negativt på mitt arbete.

stunder då man vill stanna bilen och krama en främmande man. och sedan köra hem till honom.

är ute och kör på kvällskvisten och närmar mig en busshållplats, samtidigt som en buss gör samma sak från det andra hållet. och från ett tredje håll gör en man detsamma. mannen ser också bussen komma och börjar springa för att hinna. han bestämmer sig för att gena över gräset, men håller sådan fart att han tappar balansen i det våta, leriga, hala. och sedan gör han en sådan där tecknad-film-vurpa. en sådan som går i slow motion. han viftar med armarna och är på väg att återfå balansen några gånger, men halkar gång på gång på gång tills han till slut faller i marken och studsar, sedan glider på mage, in på den plattlagda ytan vid busshållplatsen. hans huvud stannar så vitt jag kan se precis innan den där stoplen med husshållplatsskylten (oooo, det hade liksom varit för mycket om han hade kommit i lite högre fart och den redan förnedrande färden tagit slut med huvudet mot en stolpe). han höjer blicken och ena armen och DÄR... kör bussen förbi.

åh, vad jag hatade den där busschauffören när vi möttes några meter senare! han eller hon kan OMÖJLIGT ha missat vad som skedde precis vid väggkanten. det skulle göra den personen rent olämplig att framföra ett så stort fordon som en bautabuss. jag hade en mycket underhållande körskolelärare en gång som tyckte att split vision (tänk det på skånska) var den viktigaste egenskap en chaufför (eller en stridspilot!) kunde äga. ojojoj, sickna historier man fick om split vision. en slutade förvisso med att hans väninna dog. den var inte så rolig. nä, tyckte aldrig riktigt att den fungerade faktiskt. men den där körskoleläraren hade förhoppningsvis bättre split vision än han hade förmåga att leverera en historia. hur som; split vison=sketaviktigt. och den där busschauffören måste ta mig sjutton sakna varje uns av det, alternativt ha kört med skygglappar.

båda alternativen verkar ju ytterst olämpligt för en yrkeschaufför, men bussen dundrar förbi och mannen ligger på de regnvåta plattorna och viftar lite med en arm. han tittar efter bussen, inser sitt grymma öde och reser sig mödosamt upp. tittar ned på förödelsen efter vurpan, tittar sig omkring. och möter antagligen ett tiotal människors blickar, de som väntar på bussen som går åt andra hållet. de som såg varenda millisekund av förnedringen.

åh, alla känslor som for genom min kropp då.

det var bland det mest hjärtskärrande jag sett sedan Bambi, ta mig tusan.