söndag 27 december 2009

en liten kille önskade sig bullar och kakor i julklapp...

...fatta besvikelsen när han insåg att de inte gick att äta.

lördag 26 december 2009

annandagspromenad med superlativ

underbaraste, gladaste Jycken!
underbaraste, sötaste Barnet i nya julklappsrutorna!
underbaraste snövädret!

fredag 25 december 2009

vi lär Barnet vad det viktiga med julen är

Barnet är lite för litet för att greppa det här med jul och gran och tomte och klappar. för liten för att förstå skillnaden på omslagspapper och julklapp. så dealen var inga klappar. eller ja, det reviderades snart till i alla fall måttligt med klappar. ny status: vi kommer behöva hyra släpkärra om vi ska kunna transportera alla klappar söderöver.

torsdag 24 december 2009

onsdag 23 december 2009

stoppa mig

dan före dan och här är det som i den där tomteverkstan som är med i Kalle Anka på julafton. minus de där finurliga finesserna som schackrutig färg och så. minus de glada nissarna. minus den trallvänliga musiken. så nästa gång jag klämkäckt säger: - men det där kan jag göra minst lika bra själv! kan någon bara stoppa mig? för guds skull. bara. stoppa. mig.

måndag 21 december 2009

syskonkärlek

söndag 20 december 2009

hemma på våran gata i stan

snökaos! i Skåne! spektakultärt!

lördag 19 december 2009

sex månader

för exakt sex månader sedan var det midsommarafton. vi hade skämtat om att "nä, vi vet ju vad vi ska göra på midsommar" och "jo, det blir lagom att hinna med det innan sillen" och så. putslustigt. vad punktligheten kom ifrån frågar sig de flesta än idag, men elva minuter in på midsommarafton låg den lilla, lilla, puffiga med stjärthakan och de fina ögonen i våra armar. och vi kunde gå hem och äta sill.

nu är det silltider igen. sex månaders provanställning är avklarad. och jag säger vi behåller!
älskade, älskade gullungen.

en undrens tid

det fortsätter att snöa. fortsätter att vara minusgrader. och vi frostar av frysen!

en undrens tid. det säger jag er.

fredag 18 december 2009

kikar ut

torsdag 17 december 2009

hej, mitt vinterland!

ibland får Skåne snö. och en gång på miljonen får Skåne snö och minusgrader. det är en på miljonen nu! fatta lyckan! Hunden och jag visste knappt vilket ben vi skulle stå på och jag gjorde mitt bästa för att förklara det fantastiska även för Barnet. oklart om dregladet på fönsterrutan var av glädje eller ej dock. hur som. cirkusen went fleece och goretex och pulsade ut på exkursion med kameran i högsta hugg. i Skåne innebär snö och minusgrader allt som oftast också en isande vind och sporadiska snövallar lite här och var. jag och hunden lät oss dock inte nedslås. vi pulsade oss fram. jag ömsom puttade ömsom drog ömsom bar barnvagnen genom snön. och när jag tog upp kameran första gången kom jag ihåg att den visst inte fungerar i minusgrader längre*. jag fick en bild. och träningsvärk.


* och snälla Tomten säg att det bara är batteriet som är gammalt och slitet?

onsdag 16 december 2009

kunde man kanske tänka sig att det blev lite över? lite på golvet? lite till mig? kanske?

vem som blir gladast när vi värmer mat till Barnet? nä, det är ingen kuggfråga. det är Hunden. varje gång.

high five!

vilken revansch! ojojoj. Barnet spelade på varenda sträng på sin lyra; hanterade leksaker med samma skicklighet som en cirkusartist jonglerar med käglor, log ett leende som hade gjort vilken fotomodell som helst gråtfärdig av avund, jollrade i stort sett flerspråkigt och visade upp en fysik som sällan skådas utanför olympiska arenor. och jag och Pojkvän kan inte minnas om det var "perfekt" eller "utmärkt" fru doktorn använde när hon beskrev underbarnet, men det kan bero på att vi var upptagna med att le fånigt och göra high five bakom ryggen på sjukvårdspersonalen. inget diplom den här gången heller förvisso, men vi är rörande överens om de troligtvis aldrig har sett maken till unge på den däringa barnavårdscentralen. och det skulle inte förvåna mig om Barnets skarpsinne fortfarande är det hetaste samtalsämnet i fikarummet. inte förvåna mig det minsta.

måndag 14 december 2009

nu gäller det!

i morgon bitti är det dags. dags för 6-månaderskontrollen! och vi är naturligtvis sjukt peppade. jag och Barnets far alltså. Barnet själv verkar tämligen oberört. vi har lusläst den lilla BVC-boken om färdigheter barn bör ha vid 6 månaders ålder och bara high fivat och dunkat oss själva för bröstet. haha! lätt som en plätt! Barnet föddes praktiskt taget med alla de där färdigheterna. det kommer att bli en promenadseger det här.

det enda problemet är Barnet. en onekligen viktig bricka i det hela kan tyckas. till saken hör att vi var precis lika speedade inför 2-månaderskontrollen. såg framför oss hur läkaren skulle vara ömsom mållös ömsom utom sig av upphetsning över Barnets begåvning och extraordinära fysik. hela BVC skulle kallas in för att beskåda underbarnet.

det besöket varade i ungefär fyra och en halv minut och Barnet gallskrek ungefär hela den tiden. vi och läkaren skrek mest URSÄKTA, VAD SA NI? till varandra innan han föste ut oss och vi stod där förvånade med vårt nakna underbarn. var var diplomet liksom?

så nu vill vi ha revansch! nu jäklar. nu gäller det!

den skarpa blicken. men framförallt förmågan att matcha med inredningen.
Barnets talanger tar aldrig slut.

R.I.P


så nådde nyheten även mig. det är kört för Likörtryffeln. vad är mina medmänniskor för medmänniskor egentligen? Körsbär i likör? på allvar? är det för att vara sådär käckt motvals man röstar på Körsbär i likör? allt annat är otänkbart. pralinen är tamigfan oätlig. men värst är ändå svennebananrösterna på Trillingnöt och Gräddnougat. finns det mer intetsägande praliner? helt karaktärslösa.

i ungefär femton sekunder övervägde jag att bojkotta alla Aladdinaskar som jag kommer konfronteras med under julen. stå upp för Likörtryffeln liksom. men. det är ju ändå choklad vi pratar om här. och jag är lika karaktärslös som en mjäkig Gräddnougat.

note to self

jo just det. det där med att jobba på nätterna var lite lättare innan Barnet. tydligen. man bara jobbajobbajobba tills man bestämde sig för att nyttja de där sista morgontimmarna för lite sömn och då bara: - gött, sängen är uppvärmd! också somnade man. nu är det lite mer kryssa ned mellan hundar och barn och pojkvänner och bara: - gött, sängen är uppvärmd! men innan man hunnit fantisera klart om hur skönt det ska bli att få sova så är det lätt hänt att Barnet slår upp sina klarblå och bara: - jaaaaa, morgon!
jävligt lätt hänt. tydligen*.


*å andra sidan så är man så trött att efter ett tag så stänger kroppen ned trots att någon glatt hojtar: - dadadada! kontrollerar om din näsa verkligen sitter fast samt leker riverdance med fötterna mot dina revben.

endast tomten är vaken

vet inte varför det alltid händer mig. men det händer. och jag borde inte ens vara förvånad.
när jag började ana ett slut bland alla de där fotomapparna, så hokuspokusfiliokus - okänt filfel och kraschelikrasch och vips så var jag tvungen att göra om. allt. vi snackar inga småsaker här. hundratals sidor. inga konstigheter. inga konstigheter alls. utan det är lite så vi jobbar, ödet och jag. som kompensation har jag istället fått förmågan att jobba som bäst om natten. det är något med stillheten. tre som andas tungt omkring mig. snön som ligger på gatan utanför. helt plötsligt är det ganska så rofyllt att sitta och leta och redigera. och jag insåg vilka fina minnen det fanns där bland fotografierna. inte bara ljusstyrka och skärpa och pixlar. fina minnen. och nu tar jag med mig dem för en stunds tupplur. det får räcka för idag tror jag. eller för igår.

söndag 13 december 2009

säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?

sitter fortfarande intrasslad i miljoner bilder. och jag vill bara ha jul och lussebullar och tänd brasa och grandoft och mormor i köket och alla klappar klara under granen och uppsluppet tjatter och tända ljus och Kalle Anka och snö och upp tidigt och tända julgranen och varma tofflor och fred och frid och lugn och ro. så jag gör det enda rätta och överslagshandlar och skriver en rad om just ingenting. lätt hänt att det blir så.

det snöar!

små, små, sköra flingor som virvlar utanför fönstret. julmusik och överblivet julgodis från gårdagens julbord. måste lära mig att ta beslut dock. bläddrar just nu bland hundratals foton, men kommer ingenstans. tar en mozartkula och kliar mig i huvudet. äter en knäck och byter mapp. vill bara skrika åt mig själv, men så tittar jag lite på flingorna, tar ett djupt andetag och en kola. adventsfrid.

lördag 12 december 2009

solen skiner!

upp och hoppa och rask promenad till torget för att köpa grönsaker till kvällens julbord tror jag minsann*.


* och jag kan inte låta bli att känna mig som Kajsa Kavat. nu är ju klockan inte svinottan förstås. och jag kommer inte stoppa tidningspapper i de för stora skorna. så kommer jag förstås inte kränga några karameller heller. men ändå. pittoreskt.

fredag 11 december 2009

om det så är det sista jag gör!

från och med nu: fredagsmys med de här godingarna.
eventuellt kan en och annan mozartkula känna sig bjuden. eventuellt.

vardagsedge eller om att ignorera vidden av tajming

Barnet har precis tagit en mastodonteftermiddagstupplur och nu känner jag och Hunden för att riva av en rejäl promenad. återkommer om vi överlevde*.

uppdaterat: tur att morsan kutar snabbt. vi sladdade in på gården så gruset skvätte. alla överlevde. men det var på håret.


* man kan sammanfatta det hela med att om Barnet skriker som om det inte fanns någon morgondag när man stoppar ned det i overallen och vidare ned i vagnen så kommer det att bli en lyckad promenad. Barnet är nämligen koma-trött och kommer att sova tungt redan innan ni lämnat gården. om Barnet däremot tittar förvånat alternativt skrattar under själva inpackningsproceduren kan man räkna med att det blir en utmaning att underhålla en inpackad, fastspänd 5-månaders med begränsade möjligheter att röra sig eller greppa saker. you do the math. skrik innan = glad promenad. glad innan = skrik på promenad.

torsdag 10 december 2009

inte röra inte röra inte röra inte röra inte röra inte röra

igår var det en salig blandning av sirap och socker och julmusik och grädde och nötter och mandelmassa och gemenskap och bubblande grytor och rom och kletig choklad. idag är det mest en och samma kamp mot min karaktär, kan man säga.

onsdag 9 december 2009

speciell speciell störning nr 3

stoppa valfriheten! stoppa valfriheten!
än en gång bläddrar jag sönder NCS-kartan. miljoner färger fram och tillbaka. fram och tillbaka. fram. och. tillbaka. som vanligt pekar jag bestämt på en färg med det samma. den! den ska det vara. men sedan ägnar jag timmar, dagar, veckor, månader, år* med att bläddra och bläddra och bläddra och riva mitt hår och bara ångest, ångest, ångest tills jag bara en dag: jamen, den här blir skitbra! och då var det den jag hade valt från början**.
gotta love myself. not.


* ja, jag skulle säga att det har hänt. det kanske inte hör till vanligheterna, men det har hänt. och ja, det är fritt fram att skaka på huvudet och sucka nu.
** och i så fall blir det i detta fall en gul stol. galet gul.

snäll och söt

titta hurra vi får tomtegröt, tomtegröt, tomtegröt!
tack kära mor du är snäll och söt, snäll och söt!

måndag 7 december 2009

följ spåren av glansiga papper och du skall finna mig

- jodu Fia, de där kolorna som låg i skålarna på bordet i morse...
- käften.

eftermiddagsunderhållning

söndag 6 december 2009

16:42

kolor på tillbud och nu smaskar vi i mörkret till P3 dokumentär. pärlband av ljus utanför. Barnet sover. adventsfrid.

Kållered

Barnet har däckat i barnstolen. Pojkvän kör och drar göteborgsvitsar. jag har lagt beslag på iPhonen och smygsurfar i baksätet. nästa stopp blir det Stora varuhuset. nu blir det värmeljus!

lördag 5 december 2009

E6 norrut

det är motorväg. det är sportradion. det är jämngrått. läge att damma av en gammal hederlig billek kanske?

fredag 4 december 2009

stjärnstopp

vidden av hur mycket jag hatar sammet? oändligt. stjärnstopp*.


* är det så man använder stjärnstopp? jag är från landet. tror aldrig riktigt vi behärskade det uttrycket. någon hade antagligen varit och hälsat på nån kusin i storstan och kom hem med ett nytt, fräckt uttryck. allt hängde på att lantisen förstått hur det där uttrycket skulle användas. och att lantisen sen kunde förmedla det till sina fellow lantisar. man kan säga att det fanns många svåra passager på vägen och uttrycken kom sällan fram intakta. stjärnstopp tror jag aldrig vi fick kläm på. eller det där med att man skulle säga smurf när man sa samma. vi sa ost. och mögelost. undrar vem som är att skylla för det?

soundtrack of my life

det är 2000-tal och man har Spotify. man har i stort sett all musik i världen. i VÄRLDEN. ja, ni fattar. och ändå lyssnar man på samma gamla, ruggiga lista. en salig samling av allt och inget. Barnet somnar som en stock så fort jag klickar på play. det behöver inte vara ett gott tecken. jag behöver ett nytt soundtrack till mitt liv, känner jag.

torsdag 3 december 2009

snark

är det vädret? är det det? vi säger så. det är vädret.

hörde jag någon säga fest?

onsdag 2 december 2009

ett femtiotal rutor senare

och en miljard nålar senare. jag överdriver inte. bergis en miljard. man nålar. det glider ändå. man nålar om. tätare. det gliiiiider obemärkt. och man nålar om igen och igen och igen. tills det inte går att nåla tätare. så man syr. och det glider. det borde vara helt omöjligt. men. det. glider. jag tror inte riktigt ni förstår vidden av mitt agg mot sammet. det är ett djävulens tyg. det är vad det är. om ni ska tänka er helvetets gardiner, tänker ni inte tunga, röda i sammet då? men visst. det är precis vad ni gör. ett djävulens tyg. det var väl det jag anade.

tisdag 1 december 2009

symaskinen fick ledigt ikväll

klarkall kväll. näst intill full måne och fem kilometer rask promenad i skogen med gott sällskap. Barnet sov. Hunden strosade. och vi vuxna fick upp flåset och värmen. efteråt varm choklad och kvällsmacka. lussebullar och pepparkakor och tända ljus. sedan ned i soffan i bara understället. Hunden i knävecken. Barnet snusandes bredvid. värmen och kärleken och de lugna andetagen.

ja, jag blev kvar där.
och de flesta rutorna ligger fortfarande kvar på golvet.

måndag 30 november 2009

fina ord att komma ihåg

jag satt och letade i en kär blogg efter en bild jag hade lagt på minnet (men inte i någon inspirationsmapp eller bokmärkt eller så. naturligtvis.) och som jag nu ville visa en av mina renoverande grannar. och under mitt idoga letande ramlar jag över det här inlägget. och jag vet inte. men det är så fint skrivet. så fint beskrivet. och det är så jag vill minnas det. ja, det var bara det.

speciell speciell störning nr 2

jag storstädar. och sedan njuter jag i ungefär en liten, liten stund av det hela innan jag river fram tusen projekt och har tyg och ludd och saxar och nålar på hela golvet. gotta love myself. not.

att döda eller dödas

tv:n är körd. och det känns att de vet om det, tv-människorna. råkade dock hamna med sax och tyg på golvet samtidigt som tv:n stod på. det var något av Simons och Thomas designprogram. tror jag stod ut i nån minut eller så, eller fram till de började jiddra om bårder i glasmosaik, sedan blev arkitekten i mig så gravt suicidal att jag är tvungen att kasta mig efter dosan.

men det är väl så de resonerar antar jag, tv-människorna, att döda eller dödas.

här (kära familj) har ni extra! massvis med extra!

s-saker sedan sist

spex!
storstädning!
strålande stjärnor!
solig söndagspromenad!
sälsaffari - spektakulärt!
synnerligen smarrig söndagmiddag!
skumtomtar!!!
saffransbullefika!
slut!

söndag 29 november 2009

ehrlich währt am längsten

tillåt mig att brodera ut en liten anekdot från gårdagskvällen. det föll sig nämligen så att Pojkvän hittade 500 kronor på golvet efter en förställning igår. det var definitivt inte vår 500-lapp, vi går ytterst sällan omkring med så stora valörer i plånboken, så sedeln förevisades för skaran runtomkring. dock utan att någon ägare gav sig till känna. en man menade dock att sedeln kunde tillhöra en annan man i sällskapet, som suttit just där. Pojkvän bad då mannen återlämna 500-lappen till den andre mannen eftersom den andre mannen redan hunnit avlägsna sig. den förste mannen tog dock Pojkväns nummer utifall 500-lappen mot all förmodan inte skulle vara den andre mannens. många män nu. men så var det. hur som. vi lämnade lokalen och tänkte inte mer på det. vi hade fullt upp att leta efter min bäste-gå-bort-halsduk som Pojkvän pyntat sig med kvällen till ära, men råkat sumpa under kvällens lopp*. efter att ha letat hela vägen till bilen och i hela bilen bestämmer vi oss för att åka tillbaka till lokalen och titta efter där. på väg tillbaka ringer Pojkväns mobil. det är den förste mannen som pratat med den andre mannen och han hade tydligen inte alls förlorat 500 riksdaler. var Pojkvän i närheten och kunde ta emot 500-lappen, eftersom det ju trots allt var han som hade hittat den? jodå, det var han ju faktiskt och de möttes upp. ja, redan här är det en söt historia. men vänta bara, den blir bättre! Pojkvän och den förste mannen möts upp utanför lokalen och Pojkvän återfår 500-lappen. tackar. då händer det smått osannolika. då tar nämligen den förste mannen upp ytterligare en 500-lapp ur sin egen plånbok och trycker i Pojkväns hand. "jag gillar ärliga människor", säger han. Pojkvän blir smått chockad, men avböjer naturligtvis mannens generösa gest. 500-lappen hade ju inte ens hittat hem. och mannen i fråga hade ju inte vunnit något på Pojkväns ärlighet. men mannen står på sig. "ärliga människor ska premieras!" menar han.

och så slutade det med att vi återvände hem två 500-lappar rikare. men en halsduk fattigare. men det är lite skit samma. det är resten av historien som är smått fantastisk.


* notera på vilket naturligt sätt jag får in piken!

bara skojade

adventsmys: check!
putsade fönster: checkelicheckcheck!

lördag 28 november 2009

det där med stjärnorna

så här i adventstider är frågan om när man får börja pynta en het potatis. folk kan inte bärga sig och folk rasar. i morgon är det första advent. och här i krokarna är vi nog ganska ensamma om att inte hängt upp stjärnorna än. för man bara "ååååå, julmys! naaaaaj, putsa fönster.... orka!" också tänker man att "äh, man får ändå inte hänga upp stjärnorna förrän till första advent. det har typ Gud bestämt".

så därför hänger vi upp våra stjärnor ikväll. när det är så mörkt att man inte ser att fönstren är smutsiga.

torsdag 26 november 2009

om att sitta. typ.



att sitta är det nya svart i den här familjen. jag och Pojkvän utbrister upphetsade ljud i munnen på varandra så fort Barnet visar upp minsta tendens till att sitta själv. det ser så galet vuxet ut på något sätt. och antagligen är det spektakulärt begåvat. normala barn sitter antagligen inte förrän de är fem.

men det är svårt det där att veta när de gör något för första gången. jag föreställde mig naturligtvis att jag skulle notera klockslag för varenda nytt andetag Barnet tog. och det finns massa rader i boken från BVC där man ska fylla i. men allt är tomt. för hur vet man när det gillas? när blev kluckandet ett äkta Beavis & Butthead-skratt? när blev det planlösa viftandet medvetet? den där sitt-rutan kommer nog också vara tom. men ni vet var ni såg det först.


.........................
och ursäkta den usla bildkvalitén, men det är inte timmar vi snackar om här. det är upp med kameran och skit inget minneskort i också får man springa efter det och bara nej här finns inte tiiiiiid att hitta lämpligt ljus utan bara upp med blixthelvetet och råka överexponera rakt i planeten på Barnet som blir så chockat att det typ stelnar och det är ju bra för då hinner mamman bränna av några tappra, men lika usla, bildbevis till innan Barnet i ett olyckligt ögonblick tappar kontrollen över ryggmusklerna och låååångsamt glider, inser vad som kommer att hända och försöker kompensera med magen, men katastrofen är ett faktum och visp är the Kodak moment borta och man får vara nöjd med de kort man fick.

you say egentid, I say klara färdiga gå!

Pojkvän tog Hunden och Barnet på en kvällspromenad. friheten! friheten! men också paniken. jag känner att jag inte får slösurfa bort de här, säg tjugo, minuterna nu. måste ha roligt! desperat försöker jag komma på vad jag brukar tycka om att göra. svettas. river fram lite saker på skrivbordet på måfå.

femtio spänn på att när cirkusen är tillbaka sitter jag fortfarande och slösurfar. enda skillnaden är att skrivbordet är lite stökigare bara.

onsdag 25 november 2009

morgongympa

tisdag 24 november 2009

eh, pardon?

vi har börjat tänka förskolor*. Barnet växer så det knakar och folk i vår närhet har fått förfärade ansiktsuttryck när vi oförstående förklarat att det inte köas till höger och vänster. gah! man måste köa! helst innan ungen är född. köa, köa, köa! så sen en tid tillbaka stås det i en kö. till en trespråkig förskola här bredvid där det pratas svenska, engelska och franska. och vi bara wiiiieee, fatta grymt för Barnet att få mer än ett språk naturligt! men sen insikten. fatta ogrymt när Barnet är typ tre och det är kört för oss vuxna att bara yeah, when the Child sleeps we will eat a lot of candy. istället lussar Barnet med oss och snackar franska för att inte vi ska förstå**.

fatta förnedringen.


* men förvirringen, vad hände med dagis? jag gick på dagis. förskolan började man när man var 6 bast. innan dess dagis. först tallkotten. sen grankotten.
** jag och Pojkvän gick för några år sedan en hel dag i Paris innan vi värkte fram vad frimärke hette. en hel dag. för vi vägrade be om det på engelska. och man bara jo, de där sex åren skolfranska känns ju som jävligt bra investerad tid. verkligen. och det där MVG:t. host, host, harkel. jo, de kanske skulle se över betygssystemet trots allt?

ynk

ont i halsen och huvudvärk. igen. känns som femtioelfte gången nu. och man bara immunförsvaret, step it up! det ser nämligen inte bra ut annars inför förhandlingarna om fortsatt förtroende och den biten. inte bra alls.

ett år senare

är i framkallartagen och bläddrar i fotomapparna. stannar här. ett år sedan nu, nästan exakt på dagen. men flera ljusår bort. det är inte bara värmen och solen och havet som känns avlägset i det jämngrå novembervåta. det är ett annat liv. ett liv utan Barnet. nästan. för jag kräktes. överallt. hela resan. utanför flygplatser. på utflykter. rakt i munnen på de där fiskarna. kräkte mig till dropp och längtan hem. nu ligger hela familjen och väntar i sängen. ett år senare. men ett helt annat liv.













måndag 23 november 2009

en månad senare

nästan en månad. det är inte okej. inte okej alls. men det kom saker emellan. vet inte när jag blev en sån som släppte saker. som inte körde dem ända in i kaklet tills allt sprack. det första var kanske inte så hälsosamt. men ta mig tusan så mycket mer produktivt.

torsdag 29 oktober 2009

när fötterna luktar bajs. på riktigt.

snabbt mata Barnet innan utgång. försöker spara tid. tar således inte på Barnet byxor med tanke på att det finns risk för blöjbyte efteråt. ja, den som ändå hade den ämnesomsättningen. herreminje. hur som. risk för blöjbyte och risk för läckage. men jag är ju steget före. tittar på Barnet. sådärja. t-shirt och strumpor. snabbt blöjbyte efteråt bara och sen på med kläderna. ingen risk att behöva slänga något i tvätten.

trodde jag ja. man lär sig något nytt varje dag med barn. idag lärde jag mig att man visst kan bajsa sig till ett strumpbyte. inga konstigheter alls faktiskt. inga konstigheter alls.

om att komma ut

det lyser som guld ute. solen skiner. löven sprakar i gult och orange. och hjärtat längtar ut. först bara: skicka iväg saker till tryck. hänga upp tvätten. slänga i mig snabb brunch. mata Barnet. byta en blöja. klä på barnet. klä på mig. packa kameraväskan. kissa. vissla på Hunden*.

ska vi slå vad om att solen försunnit tills dess och inte kommer fram igen förrän i april?


* killen hela dan. alltid redo liksom.

onsdag 28 oktober 2009

lagen om alltings djälvulskap om vantar

tappade en av mina nya vantar på väg ned till stan igår. otroligt frustrerande. ni vet, det är egentligen inte tillräckligt kallt för att ha vantar, men så har man så mjuka, sköna, nya vantar så man kan liksom inte stå emot att ta dem med sig. också tappar man dem naturligtvis. innan vintern ens börjat. jaha. det var den vintern med fjol-fjol-fjol-årets vantar*. igen liksom. gick samma väg tillbaka och satte på mig detektivögonen, men inte ett spår av den försvunna vanten. vad gör egentligen en ensam liten leopardvante när den har föräldrafritt? hur långt kan den ha sprungit? vart tar den vägen? går den på café? kryper den ihop under en buske och gråter? eller hittar den någon att följa med hem**?

och vad gör man med den vante man har kvar?


* de där som är så fula och gamla och som man naturligtvis aldrig tappar.
** nån som också tappat sin sprillans nya och bara råkar gå bakom mig när jag tappar min?

tisdag 27 oktober 2009

kväll

kväll i huset och jag har just läst Lennart Hellsings ABC för Barnet, som förvisso sov tungt redan runt G. det är ganska otacksamt att läsa sagor för små, små människor som just passerat gränsen att vara lite mer människa än grönsak, men jag gör det för att liksom indoktrinera in sagorna. Barnet ska inte kunna leva utan sagor. och jag ska läsa dem alla. jojo, det där kommer jag säkerligen få äta upp både en och fjorton gånger, men jag har alltid varit en sagolyssnare och sagoläsare. och nu har jag någon att läsa sagor för. det är så stort att jag inte riktigt förstår det. för det mesta kör man ju bara på. samma lika men med en liten kluckande, jamande, barnrumpelen som sidekick. men ibland så slår det en med en sån våldsam kraft. att det finns någon att läsa sagor för. och den där kraften är så stark att man nästan kippar efter andan.

måndag 26 oktober 2009

the grej of the day



höst-tröst





one of those days

Barnet är inne på sin fjärde outfit för dagen*. och jag har knappt fått på mig ett vettigt ombyte än. ja, barn berikar på så många sätt. det gör de.

* samt en omgång lakan, en filt och okänt antal tvättlappar... en härlig blandning av konsten att kissa när man inte har blöja, en fantastisk förmåga att bajsa åt alla håll (med blöja, men det spelar liksom ingen roll) samt en liten blandad coctail av snor, dregel och kräks gör kalaset kan man säga.

söndag 25 oktober 2009

friskförklarade

jodå. jag överlevde*. jag kan numera gå från ett rum till ett annat utan att behöva tömma huvudet på snor, innan jag hämtar andan och går vidare. jag har producerat fantastiska mängder snor. häpnadsväckande mängder. gigantiska mängder. Barnet också. gör den populära "alla-barnen-upp i-taket" alternativt en hederlig "nu-flyyyyyyger-bebisen" och du får inte bara en skrattande bebis, utan också en ansenlig mängd snor i ansiktet. fascinerande faktiskt. att en "Ding-ding värld" inte dök upp och gjorde ett reportage är ett mysterium. men de gjorde de inte. och nu snorar vi bara lite på sluttampen. hepp!


*och inte ens svinis troligtvis, utan en helt vanlig och hederlig förkylning.

onsdag 21 oktober 2009

ynklig, ynkligare, Fia

man kan dra en av två slutsatser baserat på det senaste dygnet:

1. jag är mycket sjukare än Barnet
2. jag är klenare än en 4-månaders

tisdag 20 oktober 2009

stängt pga sjukdom

galen natt. jag och Barnet i varsin feberdimma. och nu snorar vi ikapp. mitt huvud håller på att explodera och Barnet snörvlar och hostar som en hel infektionsklinik.

dagens utmaning: hålla humöret uppe på två sjuk-kinkiga.

söndag 18 oktober 2009

you say sekelskifte, I say bajs

saker jag har lärt mig i helgen: gränsen mellan oxidgrått à la sekelskifte och bajsbrunt är hårfin. hårfin, säger jag. vet dock inte ännu på vilken sida jag befinner mig. otroligt spännande.

saker Hunden lärt sig i helgen: man ska inte sätta sig i färg.

torsdag 15 oktober 2009

kräk-sött

Hunden har aldrig varit en kvällsmänniskahund, men har aldrig gått och lagt sig i sovrummet förrän vi gått och lagt oss. han vankar av och an. väntar. följer oss med blicken. tittar menande. det. är. dags. att. sova. faktiskt. och ingen är nöjdare än han när hela familjen äntligen är samlad för natten.

och nu stövlar jag in i sovrummet. och där ligger Barnet på vår säng och sover. och Hunden nöjd bredvid. sött så man kräks. visst?

jomensåatt


det regnar uppifrån och ned. jorden är platt. helvetet har frusit till is. grisar kan flyga. och jag fick arslet ur vagnen och gjorde lite nytta. det var bara det.

mina vägar äro outgrundliga

hela dagen laddar jag för att Barnets pappa ska komma hem. okej. det där lät tragiskt. och riktigt så tragiskt är det inte. faktiskt. jag sitter inte här och vaggar apatiskt fram och tillbaka. och jag gillar att spendera dagarna med en dreglande pratkvarn vars främsta nöjen, utan inbördes ordning, är att låta som en katt, titta på sig själv i spegeln, leka med sina egna kroppsdelar samt att göra pruttljud. det gör jag verkligen. men man blir ju inte en virvelvind av effektivitet, det blir man inte. så under dagens gång lägger jag saker på hög som jag kan göra när Barnets pappa kommer hem. saker man med fördel inte gör samtidigt som man sjunger - vippårumpanaffääääär! och vickar arslet av sig eller liknande. så jag gör mentala listor på mer eller mindre roliga uppgifter som helst utföres utan ansvar för barn. och så kommer Barnets pappa hem. och så tar han över gullandet med Barnet. och så... hamnar jag här.
det säger jag er: mina vägar äro outgrundliga.

läs recensionen!

det är inte ofta man skrattar högt vid köksbordet på morgonen, men det gjorde jag igår*. åt det här. det är helt osentimentalt och jäms med fotknölarna, men Jane Magnusson har lyckats att klottra ned en recension som verkar vara bra mycket mer underhållande än showen. så skippa showen, läs recensionen!


* eller var det i förrgår? idag? förra veckan? kan man skylla på att man ammar? säg att man kan!

onsdag 14 oktober 2009

säg: - cheeeeeeese!


idag är det svårt att hitta en fotoautomat värd namnet*. men titta! blev så till mig i trasorna att jag bjussar på mig själv alldeles opiffad, hemmamamma slackerstyle. ska vi byta bilder? spring och fota er vettja!


* men vart ska jag börja? det är SKETADYRT. hutlöst. vad hände med charmen att bara slinka in och fnittra och ta ett romantiskt foto? utan att behöva spara sin veckopeng i ett år först? och kvalitén... förr var det ju lite charmigt dåliga kort. lite överexponerade. lite gulligt misslyckade. idag är det pixligt skarpa och korniga kort liksom. helt utan charm. alla ser ut som galna massmördare. och det är digitalt och man ska kunna se och välja så man blir bra, men istället får man typ bara ett kort som man ser överjävlig ut på. tillbaks till de röda sammetsgardinernas tid, tack!