björnkram

Björnarna tog slut, pengar strömmar in som de ska och jag packar och skickar iväg till nya hem. De får bra hem björnarna, det vet jag. Det måste vara särdeles fina människor som väntar dem.

– Hej då björnar! Och TUSEN och åter TUSEN TACK alla ni som hjälpt mig med mitt bidrag till Cancerfonden! Björnkramar till er alla!

#illustrationmotcancer

"KRAMEN – STARK SOM EN BJÖRN" till förmån för Cancerfonden.
30x40, signerade och numrerade, 250 kronor inkl. frakt. OBS, slutsålda!

På Instagram tog några illustratörer initiativ till #illustrationmotcancer, just som jag kände maktlösheten sjukdomen sprider omkring sig alldeles i min närhet. Det här är mina streck till stacken (som Lisa så finurligt uttryckte det). En begränsad upplaga björnar där alla intäkter går oavkortat till Cancerfonden.

Man köper genom att mejla mig på hej@fiaelia.com. Gör det med detsamma vettja.

Och mitt allra största och varmaste TACK till Kepa Tryck i Kävlinge som utan kostnad bidragit med arbete och material = mer pengar till Cancerfonden!

att hoppa upp på hästen. igen. och igen. och igen.

någon gång ska man väl sitta kvar?

jag hinner inte läsa bloggar längre, kanske är det därför jag aldrig tar tag i det och sparar de där ögonblicken. så som jag tänker att jag borde. skulle vilja. brukade göra.

jag googlade alldeles nyss efter en bild jag visste fanns på bloggen, men som jag visste att jag inte hade på datorn längre (och orka knalla och hämta och koppla in den externa disken och jadajdajada), hittade den och kom långt tillbaka i bloggtiden. bläddrade runt lite. och insåg hur mycket jag älskar den här bloggen. hur jag älskar att kunna se tillbaka. jag är helt ohormonell och kan således inte skylla på det (mkt poppis annars bland kvinnor i fertil ålder har jag upptäckt), men började nästan att lipa av nostalgi. över livet. över allt det kommer med. över allt det onda med allt det goda och så vidare.

från och med nu.
från och med nu är det jag som skärper till mig.
foten är i stigbygeln. igen.
– hoppla!

instahelg

beach 2013 kunde inte komma mer olägligt

jag brukade vara en hyfsat sportig person, har alltid varit fysiskt aktiv och haft en någorlunda grundfysik. i min ungdoms gladaste vår sportade jag på diverse sätt och förutom det har jag sprungit en del mil i mina dar ska ni veta. jo, det var må hända länge sedan jag peakade, kunde stoltsera med magrutor och så vidare, men jag hade åtminstone inga större problem att kuta en halvmil några gånger i veckan bara några få veckor innan jag födde treåringen. ni hajar. gillar att röra på mig. hyfsat sportig och friluftsig.

men ni noterade kanske att jag skrev "brukade vara"?

vi var nämligen på veckans barndans igår, treåringen och jag. och det här att jag "känner mig lite stel i benen idag", är det något vi borde prata om kanske?

svar till: fysisktförfall_79

mot ljusare tider, ja?

sol mot ansiktet, plusgrader, knoppar, små späda vårblommor, vårjacka och gympapjucksulor mot gruset – komsi komsi kooomsi våren!

trökiga minusgrader och diverse virus undanbedes vänligen men bestämt fortsättningsvis.
tack på förhand.

helgen som Gud glömde

veckan som gick bara gick som ett godståg utan bromsar och sen kom helgen och feber och sjukdom och skit hemma på våran gata i stan. IGEN.

man ba: MEN ORKA.

det är förvisso alltid bra att bli påmind

det var frukost och jag hade snart gjort en liten stig mellan bordet och lådan där vi förvarar smörgåsrån, eftersom den minsta familjemedlemmen envisades med att kasta ned rånen jag serverade på golvet. eller golvet och golvet, ända dit kom de sällan. Hunden stod nämligen redo och fångade praktiskt taget smörgåsrånen i luften i samma sekund som femmånadersknoddens dregliga fingrar släppte taget över bordskanten. men samtidigt som rånet krasade mellan hundens käkar så såg den minsta familjemedlemmen mycket förnärmad ut över att ha blivit av med sitt snacks. den tannalösa munnen antog sin mest sorgsna min och de där mandelformade ögonen var så bedjande att alla hundar i kvarteret hade stått på kö för att komma och lära sig om de vetat. ungen höll på att SVÄLTA IHJÄL, rååååkade tappa ned sitt smörgåsrån – sin chans till överlevnad – och nu skulle jag inte servera ett nytt?! är det så det ska vara? ni förstår. jag traskade och hämtade ett nytt.

JAG (retoriskt): "men lilla du, varför kastar du ned smörgåsrånen på golvet om du VILL äta dem?!"
TREÅRINGEN (kvickt och allvarligt): "för att hen är en BEBIS mamma. du förstår det va?"

instaveckan

somliga straffar Gud med detsamma?

byter blöja på bebisen i soffan. till saken hör att just min unge mest troligt är den sötaste ungen man kan byta en blöja på (det kanske inte är helt vetenskapligt bevisat, men mycket pekar mot att det är just så), konstant med ett smajl mellan de där otroligt socka sinderna. ungen älskar att ha rumpan bar, helt enkelt. man skulle kanske kunna tro att jag vant mig vid att titta på den där störtsöta, skrattande bebisen med tanke på att varje gång jag byter en blöja är det samma som hyfsat jätteofta, men icke. blir lika betagen av bebisens förträfflighet varje gång. vi gullar, bebisen skrattar så den kiknar och jag tindrar. ungefär så brukar det gå till. plus att jag springer/sträcker mig efter valfri kamera och bara *klick klick klick* för jag kan inte låta bli att föreviga exakt hur mest sötast bebisen är. och idag var alltså inget undantag.

*klick klick klick*

"gah! så söt! jag kan inte leva med mig själv om jag inte delar med mig av det här fulländade exemplar av människa på *insert valfritt socialt medie*. ok, bebis. vänta lite, mamma måste bara instagramma den här bilden lite snabbt."

*sätter mig ned i soffan och fipplar med iPhonen*

bebisen kunde dock inte bry sig mindre just då. den har just upptäckt att treåringens låda med samlat krafs ligger bredvid i soffan. samlat krafs = samma värde som skatt på havets botten för en bebis. samt treåring. treåringen hade dock på morgonen innan föris högtidligt förklarat vilket av krafset bebisen fick leka med (en grej, minns inte vilken) och vilket av krafset bebisen ABSOLUT INTE fick leka med (allt annat). men nu låg bebisen alltså mitt bland krafset. BADADE i krafset. och stoppade allt i munnen. samtidigt. utan att den ömma modern ingrep annat än för att torka av det stackars krafs som blev mest neddreglat/-kräkt, givetvis utan att släppa iPhonen med blicken. ja, ni kanske kan se det framför er, skolexempel på mycket engagerad mor av sin tid?

"hmmm, nu ska vi se. hämta bild. tjoff på med filter. gah, GÖLLIGT! så där. trycka på "dela-knappen" och... klart! då ska vi se. var lade jag nu den där bajsblöjan...?"

*sniff sniff sniff*

"jaha. där. under min rumpa."

resultat: ett linne med bebisbajs på, blandat småkrafs med bebisdregel på samt en styck instagram-bild med sjukt gullig bebis på.

eder undertecknad anmäler sig härmed i forskningens tjänst!

äntligen! alla friska (peppar peppar och sådär) och på jobb alternativt förskola.

just nu ritar jag uppföljare till två pekisar. gillade idén att klämma in ett mindre projekt så länge jag är kollega med en bebis, men tja... kan vi prata om det här med den så kallade "amningshjärnan"? är det inte redan vetenskapligt belagt anmäler jag mig härmed som frivillig i forskningens tjänst. min man drygade i sin ungdom ut hushållskassan genom att knapra diverse saker och tappa blod för Astras räkning och jag känner att jag också vill bidra. behöver inga stora summor, men det hade varit skönt att få klarlagt att det här händer alla och är fullt normalt och kommer att gå över. ja? snälla? har suttit lite med färgkartor en stund nu. inte mäklat fred. bestämt styrräntor. byggt en rymdstation. bara försökt välja lite färger.

nu: *stirrar tomt framför mig med träningsvärk i hjärnan*

verkar lovande.

antagligen finns inte ens boken som medieform när jag är klar.

fokuserar på det fina (för att inte bli GALEN)

över en vecka av kräk och feber och allmän sjukdomsskit i det här huset. fram och tillbaka. tillbaka och fram. en efter en och om igen. det känns som jag har vadat upp till hakan i en seg sörja av diverse baciller. som bacillkvicksand som sugit ned mig, snabbare ju mer jag sprattlat.

så. otroligt. jäkla. skit. tröttsamt.

men tur att det finns ljusglimtar, som de här:

ja, han allt han. min man.
– göra gölliga ungar, välja de finaste tulpanerna och köpa saker jag gärna vill ha. så många strängar på sin lyra!

kommer med varningstext:

OBS! sätt inte på hårt underlag! stor risk för skallskador!

(time to face plant: T minus 45 seconds)

vinterkräk? bebiskräk? var är manualen till den här bebisen nu igen?

i natt kaskadkräktes så den sista familjemedlemmen, a.k.a. bebisen, över hela mig. kaskadkräktes, mumlade något på bebisjollerspråk och somnade om. så där som bebisar gör när de kräks mest för jämnan. men det luktade spya, inte bara gammal mjölk. och det fanns överallt, så det var bara att byta på samtliga inblandade, sanera hjälpligt och sedan ligga där i mörkret och fundera över hur man skiljer en klassisk bebisspya från the real deal vinterkräk?

jodå.
det är spännande, nästan jämt.

hemma på våran gata

den nya gatan.
för några månader sedan så var jag här, med med hastigt påskrivna papper och en klump i magen. sedan var det dags att sälja och flytta och sedan dess har jag gjort mitt bästa för att bo in mig. det tar alltid tid för mig att skapa mig mitt hem, den här gången ännu längre. men kanske att det måste få göra det. att jag måste få upptäcka vad jag behöver och var jag behöver det. måste få lära känna platsen och höra den berätta sin historia. det finns smulor av den där klumpen kvar, men förhoppningsvis försvinner de allt eftersom besluten och detaljerna kommer på plats. en platsbygd bokhylla här och bord och stolar där. mer platsbygd förvaring, en matta här och en matta där och en hel drös med lampor (jag lät julstjärnorna hänga så länge att det antagligen var på vippen att grannarna ringde kommunen och klagade, för när de togs ned – men mörkret utanför bestod – blev jag återigen påmind om bristen på belysning).

helt plötsligt är jag hemma.
hemma på våran gata.
även om jag kanske varit det hela tiden.

– när vi såg att det fanns talang? jo, det var redan i unga år faktiskt...

efter några kräkfria dagar vände det hela för treåringen. det vände rakt över soffan med tillhörande textilier, brädgolvet, mattan och slutligen rakt ned i bebisens babyskydd. oh. the. joy. skulle man ta fram en sopcontainer och en högtryckstvätt (full med handsprit)? ringa Anticimex? bara spränga bort vardagsrummet och bygga ett nytt?

men när jag står där som stolt moder till en olympisk guldmedaljör i valfri gren där precision är en viktig egenskap, då antar jag att vi kommer att kunna skratta åt det? eller, är det fortfarande för tidigt?

– hmmm, det här känns bekant på något vis?som att jag varit med om det förr...?

saker mina barn uppenbarligen är bra på några månader in i livet:
1) se gölliga ut i mössa
2) klä av sig barfota

saker jag uppenbarligen är dålig på när mina barn är några månader in i livet:
1) ha fantasi beträffande bildmotiv?

undrens tid äro icke förbi och så vidare

november och december var lite som en enda lång sjukdom som avlöste sig självt utan uppehåll i den här familjen och året avslutades med att samtliga familjemedlemmar var mer eller mindre däckade, varav treåringen hade ordinerats diverse penicillin och medicin och annat kuckelimuck för att råda bot på detta. och den som var inom, tja säg en mils radie från treåringen när dessa mediciner skulle inmundigas, har så att säga HÖRT hur mycket min treåring hatar diverse penicillin och medicin och annat kuckelimuck. jag vet inte riktigt vad farmaceuten blandade till, men minst en av ingredienserna i samtliga medikament var mest troligt rävgift. det är i alla fall så jag tolkar varför jag upprepade gånger sprayades kladdig efter att sörjan varit inne och vänt i treåringens mun. "prova att låta barnet självt ta medicinen" var ett av många kloka råd vi fick. bra tips! jag vet inte hur era ungar gör med medicin de inte vill ha? min unge hällde ut den.

så haja förvåningen i kväll när den feberheta, lilla treåringen ynkligt meddelar sig från soffhörnet och uttrycker önskemål om medicin. och när samma treåring, som inte bara har en historia av att på ett uttrycksfullt sätt ge röst åt sin avsky för läkemedel utan som vi dessutom med utebliven framgång försökt lockpocka i småsmåsmå mängder med "precis VAD du vill" sedan fredag kväll, sedan bara tar måttet med flytande febernedsättande och sveper det, då är jag bokstavligen på väg att dra mig själv baklänges med sockerströaren i högsta hugg.

så, nu undrar man ju: är den här typen av förvirring slash personlighetsförändringar i samband med feber hos barn ett orovarslande tecken? är det någon form av feberhallucinationer vi har att göra med? akutmottagningen snarast? ambulans?

men säg helst att det är permanent och att mitt barn alltid kommer att ta medicin på liknande sätt.
tack på förhand.

vis av erfarenhet

i går kväll var lite av ett kräkmaraton för treåringen. det var första gången den här säsongen, så man ska inte klaga, det ska man inte. vi var däremot alla mycket spända på hur lång tid det skulle ta för det hela att utvecklas till en stafettgren, men än så länge har det varit en enmannashow. men jag är inte född i farstun direkt, man vet ju att ingen går säker här hemma. således lade jag slugt om min diet direkt efter första spyan. medan min man mumsade chili con carne sippade jag blåbärssoppa. varför då, undrar ni? blandade du med vitpepparkorn och fick någon mirakelkur mot kräksjuka?

nope. men efter 2 x gravid och ständigt illamående VET jag vikten av att det man äter innehåller smaker som så att säga "gifter sig" med magsyran, så att anrättningen smakar precis lika (nåja) gott när den kommer i retur (man bör också undvika mat med för tydlig form eller att tugga maten dåligt). men med till exempel blåbärssoppa i magen kan man sitta lugnt i båten och invänta. det kommer inte att vara trevligt, men det kommer åtminstone att smaka hyfsat.

där mina vänner, har ni dagens tips i kräksjuketider!

instamorgon

påklädning.
när treåringen får bestämma.

vågor i badet

vi har ett fult badrum.
fult, men också precis så där nyrenoverat att det inte riktigt är försvarbart att ta fram storsläggan (och hundra papp). nä, man får ta fram andra metoder. jag börjar med självhäftande vinylplast, tänker jag. piffelipiff!


p.s.
det till höger är ett högskåp. fick för mig att dekorera HELA den luckan. jag tänker tjugo om dagen, så är det snart gjort? återkommer, om jag överlever det projektet.

i kategorin:SAKER SOM GÅR EMOT MIG JUST NU

måndag. iskallt. snöblandat ösregn.
ska hämta treåringen på föris.
skit. punka på syskonvagnen.

överväger alternativen:
1) ta Bugaboon och låta treåringen gå hem. i snöblandat ösregn. en gymnastikmåndag innan mellis = trött treåring.
2) ta bilen och promenera hunden snabbt innan. ned med lilla ungen i Bugaboo. upp med lilla ungen ur Bugaboo. ned med lilla ungen i babyskydd. o.s.v. och hem i bil med treåring som just varit ute och lekt. i snöblandat ösregn = jättesmutsig treåring.
3) laga punkan. gå till föris.

jag valde alternativ tre (3).
i snöblandat ösregn p.g.a. trodde "det skulle gå snabbt". det gjorde det inte. jag hade skitkalla fingrar och fick inte nya slangen rätt. plus: jättebråttom till föris nu. ok. pumpa nya däcket. ned med lilla ungen i vagnen, på med regnskyddet och hetsjogga hela vägen till förskolan. pusta. hämta treåring och börja resa hemåt. och inse: PUNKA PÅ DÄCKET. IGEN.

fast då hade det åtminstone slutat ös-snö-regna.
alltid något.

vad vuxna gör när de är ensamma

vi bor ganska många timmars bilresa från våra föräldrar a.k.a. de naturliga barnvakterna, men nu har barnens mormor varit här på besök, vilket inneburit att vi haft möjlighet att få barnvakt om kvällarna. en möjlighet som vi också nyttjade inte mindre än två gånger.

vad vi gjorde, undrar ni kanske? om vi gick på restaurang? på bio? ut och dansade? tog in på hotell och åt middag i sängen? förlustade oss i största allmänhet?

jamen, ungefär så. nästan.
på torsdag kväll storhandlade vi nämligen.
och på fredag hjälpte vi kompisar att flytta.

vet inte riktigt vad vi ska hitta på nästa gång en mor- eller farförälder kommer på besök?
hänga på kemtvätten kanske?

instahelg

P.S.

och nu vill jag bara gå upp och väcka dem och berätta att de är de bästa ungarna i världen.

men, det är inte ok va?

superwomum

de dagarna man är gräsänka och bara schwoop schwoop upp med alla barn och frukost och kläder och tandborstning och Bolibompa och lämna och hämta och promenera hunden och gunga lite gungbräda med en treåring och byta blöjor och äta mellis och amma och mysa och leka spöke och tiger och brandman och hänga en tvätt och laga middag och äta och assistera en treåring som gastar "FÄÄÄDIIIG" och diska och ha soffmys allesammans till treåringens just nu topp två bästa barnprogram och ta på pyjamasar och dricka välling och borsta tänder och hoppa i sängen och läsa två godnattsagor ("för jag väljer alltid två mamma") och säga godnatt och pussas och ligga i mörkret och tänka att dagen förflutit utan en enda tår från någon familjemedlem och höra hur de somnar som små stockar på två röda och smyga därifrån och klockan är halv åtta och man bara: EGENTID. 

de dagarna. 

då är man jävlarimig superwomum.

samma lika, samma olika

och det var våren som kom?

gick nyss runt och letade efter ett återkommande pipande ljud, i tron att det var någon elektrisk apparat i vårt hem som felmeddelade sig. letade, letade. kyl? frys? nä. värmepumpen? nä. något i tvättstugan? nä. brandvarnare då? nä. öppnade ytterdörren och insåg: fågelkvitter!

ironin i att det är grått och råkallt, snö och regn. men ändå.
– våren? är det du?

jo, dagens väder

– kan man reklamera det någonstans?

det är möjligt att vissa uppskattar mörkret, snömodden, leran och det snöblandade regnet, men tja. nä. det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig i alla fall.

att vara felklädd

på väg till kalas. har satt på mig i runda slängar fjorton hålla-in-magen-trosor samt kjol med midja. trots avsaknad av sådan på kroppen under.

jomensåatte.
hoppas att de har fjädrar vid dessertbordet.

saving it for a rainy day

nu sover de i baksätet, men tidigare idag packade vi. treåringen:

- MAMMA, KOLLA HÄJ! TA KORT PÅ OSS, VI Ä BÄSTA BJOSSONA! MEN VÄNTA, JAG SKA SÄGA FIIIIIS!

och mamman:

*torkade bort en tår och knäppte lydigt bild*

vem är det som går och går, men aldrig kommer ur dörren?

reptilhjärnan

det här att jag VARJE gång jag öppnat kylen sedan i söndags, och sett den Juleskum-låda med risotto som just nu huserar där inne,  lyst upp och bara: – "åh wow, har vi juleskum kvar!?!?" för att sedan: – "men, vem har ställt lådan i kylen? juleskum är väl inte goda kalla*...?" innan jag: – "jaha. justdetja. skitockså."

är det något man behöver professionell hjälp för att bli av med?
lobotomi?

man undrar ju.


* ok, jag vet att det finns fölk som tycker det, men det är inte rätt. juleskum är ingalunda någon kylvara!

och tänk att de rear ut bebisfiltar på Lindex damavdelning!

jag hade lite tid att slå ihjäl igår, av en händelse alldeles i närheten av ett köpcentrum. och vet ni vad som händer på köpcentrum runt om i Sverige just nu?! de kastar vinteraccessoarer efter dig. KASTAR.

– här! ta! 25 kronor!
– kolla, kolla! mjuk och varm! 50 pix och den är din!

så håller de på.
och vet ni vad som händer utomhus runt om i Sverige just nu?! vinter. just det. snö och snålblåst och kallt och jäkligt. och vet ni vad som passar skitbra då?! vinteraccessoarer! som de kastar efter dig på köpcentrum runt om i... ja, ni fattar.

om jag gick därifrån med vinteraccessoarer så jag klarar mig om så vintern håller i sig till maj? nästa år?
oja.

– men, hur många halsdukar kan en människa behöva egentligen, undrar ni kanske (liksom min man)?
– men kolla här, svarar jag! det här är alls ingen halsduk. det är en utmärkt bebisfilt (också). ser ni väl?! för ni vill väl inte att den stackars bebisen ska frysa när det är vinter...?

jag är allt lika smart som den där halsduken bebisfilten är piffig jag.

Instahelg

och så vitt jag vet, så ligger hon där än

vaknade för en stund sedan av att de andas tungt i takt. tittar ut i mörkret och känner den svala luften smeka över näsan. känner de varma kropparna under täcket och det känns stört omöjligt att lämna platsen i mitten. att lämna mörkret och värmen och andetagen och gå tillbaka till verkligheten. det måste vara mot alla fysiska lagar att behöva lyfta de där små till sina sängar.

det har varit en söndag med en salig blandning av sovmorgon och söndagsfrukost och städning. av sprak i brasan och en JIDDAJE som far förbi. av sol och snö och barn som tjutit av glädje och pirr när de vågade susa ned för den brantaste pulkabacken. av allvarliga, små barnahänder med korv på pinne över eld. som kan själva. av små fötter i tjocka kängor som förtroligt trampar iväg tillsammans på stora äventyr. av ögon som glittrar av bus, och klar vinterluft som fylls av skratt. av en liten, liten bebiskropp som sovit som en stock bland ull och fällar, med bara näsan synlig. av pinnbröd och en hundnos som snabbt hittade de tappade korvarna. av barnbad i balja, pyjamasmys och en stor gryta risotto. av varma barnkroppar och tunga ögonlock runt godnattsagan.
av livet ta mig tusan.

- MAMMA?
- JA, ÄLSKLING?
- DET HA VAJIT EN TOPPENDAG, TYCKE JAG.

huvudet på spiken, gullunge.
huvudet på spiken.

you win some, you lose some?

ok, det här med att min treåring konsekvent uträttar sina behov mitt i valfri måltid (alltså KONSEKVENT, kan inte minnas sist jag åt en måltid utan att tillbringa del av den i utrymme med wc-stol), säg att det bara är en fas?
ja?
tack.

äh, jag låter udda vara jämnt, tänker jag

jag var tvungen att mata mitt minsta barn nere i akvariet på Malmö Museer tidigare idag och placerade mig på en bänk i själva utställningshallen, så att treåringen kunde fortsätta kika i de olika tankarna under tiden. det tog ungefär en millisekund innan treåringen hade raggat upp en ny, roligare familj, bestående av en – intet ont anande – mamma samt ett barn som nyss lärt sig att gå. de fick nu den inofficiella rundturen av akvariet. vare sig de ville det eller inte. det var inte alltid jag såg den entusiastiska, lilla guiden, men jag hörde...

– KOM MED HÄJÅT, HÄJÅT! HÄJ Ä VANDJANDE PINNAJNA! VI HAJ SÅNNA PÅ MITT DAGIS OCH JAG Ä INTE JÄDD FÖ DOM ALLS. FAST DE HÄJ, DE KAN BIIIITAAAS! OCH HÄJ! HÄJ! SPJING INTE, MAN FÅJ INTE SKJÄMMA FISKAJNA! KOM HÄJ NU! JAG KAN KOMMA UPP HÄJ SJÄLV FAKTIST! OCH HÄJ! HÄJ Ä PIJAJJJOOOONAAA!

och så vidare. babbel, babbel, babbel. den intet ont anande mamman – som jag dock misstänker anade sitt öde vid det här laget – fick glatt spela med och ställa frågor till den uppmanande guiden. och som varje dedikerad guide slängde givetvis även den här in anekdoter från sitt eget liv för att förgylla rundturen. eller demonstrerade djurens beteende, t.ex. genom att visa hur pirayor (rollen utförd av treåringen) jagar barn som nyss lärt sig gå (rollen utförd av barn som nyss lärt sig gå). mycket glad över att själva bitandet, som det annars fokuserades mycket på, inte demonstrerades. kan hända att det varit en stämningssänkare, tänker jag. men sådant vet förstås en van guide.

och när jag matat klart och packat ihop barn och bröst etc. och skulle ta med mig guiden vidare till de andra utställningarna, så visste jag inte riktigt om jag borde betala den stackars mammans entréavgift eller ta betalt för den guidade rundturen?

även guider tar paus ibland och beundrar maneter som vilken besökare som helst.

– ge mig ett OOO! – ge mig ett ESSSSS! – ge mig ett TEEE! – VAD BLIR DEEET?!?!

vi testar att återinföra mjölkprotein i treåringens kost, något som har visat sig innebär helt andra möjligheter för våra familjemiddagar. möjligheter som stavas OST. mycket funkar utan att ha varit i närheten av en ko/get/valfritt mjölkproducerande djur, men icke ost. ost kan inte sägas vara ost utan att ha haft djurkontakt. sorgligt, men sant.

hur som. osten är lös och jag firade detta med en rejäl sats vegetarisk lasagne igår. och vet ni vad som är det allra, allra bästa med lasagne?
– att den är ännu godare dagen efter.
ja så om ni ursäktar mig, så ska jag gå och äta ihjäl mig på min restlunch nu. 

hörs vi, så hörs vi. så att säga.

en pudel på rygg i snön

jag hånade det skånska vintervädret på Instagram häromdagen. tog en bild av den sorgligaste samling snöflingor som någonsin skådats på en åker och raljerade över snömängden.

idag när jag drog upp rullgardinen var luften full av virvlande, stora flingor. och nu är hela världen klädd i ett mjukt vitt täcke som gnistrar i solskenet. SOM GNISTRAR I SOLSKENET!!!

förlåt Skåne.
det var dumt av mig. jag vet ju att du kan. om du vill. och nu vill du.

om jag så bara ska lova en sak och sådär

det är mycket jag vill ska ske 2013, ja i stort sett allt som aldrig blev av 2012 kan man säga, men mitt enklaste och viktigaste löfte är att fotografera mer. på riktigt. med stora (nya!) kameran. för titta på de här sockerbitarna! man vill ju komma ihåg de där lena, små, skära skapelserna högupplöst sen när de blivit finniga tonåringar som drar täcket över huvudet. eller sitter med blicken i frukostbordet och mumlar med någon blyg flick-/pojkvän bredvid. då vill man ju kunna rota fram någon gammal hårddisk och bara: – KOLLA SÅ GÖLLIG HAN VAR SOM KANIN!
det vill man faktiskt.

men hade du varit ICA hade det ju varit två goda nyheter förstås

älskling, jag har en god och en dålig nyhet. 

den goda är att jag just hittat en halv förmögenhet i ICA-värdecheckar – prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!

den dåliga är att det bara är en ynka liten check av den förmögenheten som inte har förlorat sin giltighetstid. 

så ja, det är därför treåringen betalar med ICA-checkar i affären på sitt rum.

Instahelg

halogenlampan – stämningssänkaren

saker man sällan funderar över: hur man byter lampan i en spotlight.
tills lampan går sönder det vill säga. då tänker man på det i ungefär en hundradels sekund, innan man övergår till att fokusera mer på de andra lamporna som fortfarande fungerar och på hur bra man klarar sig med dem. än så länge. för förr eller senare ska alla lampjäklar så att säga lysa med sin frånvaro och man orkar bara kissa slash duscha i mörker samt sminka sig i ljuset från avlägset fönster slash ficklampsappen på mobilen så länge, innan man ger upp och tänker: MEN HUR SVÅRT KAN DET VARA? EGENTLIGEN?!?

jodå, ganska så, ska det visa sig.
så pass att jag menar att skämt som refererar till intelligens samt använder sig av glödlampor hädanefter ska anses avskaffade. att byta en halogenlampa i en spotlight ska nämligen visa sig kräva någon slags högskoleingenjörsexamen. eventuellt måste man vara civilingenjör (har aldrig riktigt hajat skillnaden). hur som. men det visste jag inte då, utan med bilden av mig själv som en människa som ändå har tummen hyfsat på plats klev jag upp på en pall. kikade. kliade mig i huvudet. fipplade. svor. och fipplade lite till. valde att ringa en vän min pappa och till slut även använda mig av livlinan: Google. hur många forumtrådar det behövs för att byta en halogenlampa, undrar ni kanske?

jodå, ganska så många, skulle det visa sig.
men man är ändå ganska peppad, det är man, trots att solen sjunker längre och längre ned och mörkret blir mer och mer påtagligt. för nu har man äntligen tagit tag i det hela! och nu, nu ska det äntligen ske! den peppen sjunker dock ganska drastiskt när man till slut, efter sjuttioelva enkla, små steg, fått ut den där satans halogenlampan och inser att sockeln på de lamporna man köpt inte alls passar. jaha?! ska det finnas olika socklar nu också?! är det någon slags post-grad-utbildning?! också står man där i mörkret (ja, för nu har det hunnit bli mörkt, frågor på det?) och inser att man kommer att få fortsätta att kissa slash duscha i mörker samt sminka dig i ljuset från avlägset fönster slash ficklampsappen på mobilen.

och att det var den lördagen det. så himla bra spenderad!
sen är det lätt att man tillbringar resten av lördagen (dock ej så lång tid pga slösat bort hela i ett badrum/framför Google) i fosterställning och känner sig mkt smart och produktiv.

lördagar är så himla härliga, visst?!

meddelande beträffande lagen om gravitation alltings jävulskap

ni vet det där lagen om att smörgåsar man tappar alltid landar med den kladdiga sidan nedåt? det gäller, inte helt jäkla otippat, även bajsblöjor skulle det visa sig.

slut på meddelandet.

en god fortsättning

det är hög tid, det har det varit länge, men det är alltid svårt det där att börja idag det man lika gärna kan göra i morgon. ibland har jag saknat dem – orden – men lika ofta inte. det jag däremot saknar är hur de får mig att minnas, ger mig perspektiv. hur allt sparas. kommentarer från en ständigt bubblande unge. saker jag tycker om och saker jag ogillar. en tanke i förbifarten. hur stort och smått samsas i en salig blandning.

det ligger en mycket, mycket liten människa bredvid mig. barnet som jag inte visste att jag saknade, men som blev till. som gjorde ungefär 3/4 av 2012 till en lång och skumpig resa med en aldrig sinande åksjuka de luxe. som jag ofta, mitt i allt kaos, undrade om jag skulle komma att älska lika mycket som det första. och som det kändes som att jag aldrig riktigt väntade på.

det är tankar man inte vågar säga högt, för man är rädd att de ska bli sanna. att folk ska se att man inte strålar. men dra mig baklänges med lite socker på, så dum den mänskliga hjärnan kan vara ibland! OM jag älskar?! SOM jag älskar! och nu förstår jag än en gång inte hur jag någonsin kunnat klara mig utan den där fantastiska lilla människan som ligger här bredvid. ungen med de mörka, intensiva ögonen och det största leendet. jag älskar varje liten millimeter av den lilla mjuka bebiskroppen så mycket att hjärtat nästan stannar av överbelastning om jag tänker på det. att livet ens pågått innan, utan mitt yngsta barn, är ofattbart. och precis som med den första ungen stannar tiden när den där varma lilla kroppen ligger i min famn. jag drunknar i de där plirande ögonen. stirrar dumfånigt på de där ofattbart socka sinderna och känner pirret i magen när de där socka sinderna spricker upp i ett stort, tannalöst leende. att helt plötsligt ha två ungar att älska ihjäl. ja, jisses. det vill man komma ihåg.

ibland bloggar jag. om livet och döden, bilder jag ritat och ord jag skrivit. om kärleken, om barnen. om fotografier jag tagit och om en hund som lätt smutsar ned och alltid har håret i ögonen. om hus med trägolv som känns lena och sträva på samma gång. och spackel under naglarna och färg i håret. om klänningar jag känner mig nödgad att köpa. om saker jag gör och allt jag struntar i.
ja, nu gör jag det, tycker jag.

det här är den första bilden jag snabbt sköt av med min nya kamera för drygt tre månader sedan. kameran min man hade med sig som överraskning till förlossningen. den bästa överraskningen! den bästa mannen! och de bästa ungarna på en första bild! bild IMG_0001. vi kickar igång bloggen och 2013 med den tror jag bestämt.