beach 2013 kunde inte komma mer olägligt

jag brukade vara en hyfsat sportig person, har alltid varit fysiskt aktiv och haft en någorlunda grundfysik. i min ungdoms gladaste vår sportade jag på diverse sätt och förutom det har jag sprungit en del mil i mina dar ska ni veta. jo, det var må hända länge sedan jag peakade, kunde stoltsera med magrutor och så vidare, men jag hade åtminstone inga större problem att kuta en halvmil några gånger i veckan bara några få veckor innan jag födde treåringen. ni hajar. gillar att röra på mig. hyfsat sportig och friluftsig.

men ni noterade kanske att jag skrev "brukade vara"?

vi var nämligen på veckans barndans igår, treåringen och jag. och det här att jag "känner mig lite stel i benen idag", är det något vi borde prata om kanske?

svar till: fysisktförfall_79

somliga straffar Gud med detsamma?

byter blöja på bebisen i soffan. till saken hör att just min unge mest troligt är den sötaste ungen man kan byta en blöja på (det kanske inte är helt vetenskapligt bevisat, men mycket pekar mot att det är just så), konstant med ett smajl mellan de där otroligt socka sinderna. ungen älskar att ha rumpan bar, helt enkelt. man skulle kanske kunna tro att jag vant mig vid att titta på den där störtsöta, skrattande bebisen med tanke på att varje gång jag byter en blöja är det samma som hyfsat jätteofta, men icke. blir lika betagen av bebisens förträfflighet varje gång. vi gullar, bebisen skrattar så den kiknar och jag tindrar. ungefär så brukar det gå till. plus att jag springer/sträcker mig efter valfri kamera och bara *klick klick klick* för jag kan inte låta bli att föreviga exakt hur mest sötast bebisen är. och idag var alltså inget undantag.

*klick klick klick*

"gah! så söt! jag kan inte leva med mig själv om jag inte delar med mig av det här fulländade exemplar av människa på *insert valfritt socialt medie*. ok, bebis. vänta lite, mamma måste bara instagramma den här bilden lite snabbt."

*sätter mig ned i soffan och fipplar med iPhonen*

bebisen kunde dock inte bry sig mindre just då. den har just upptäckt att treåringens låda med samlat krafs ligger bredvid i soffan. samlat krafs = samma värde som skatt på havets botten för en bebis. samt treåring. treåringen hade dock på morgonen innan föris högtidligt förklarat vilket av krafset bebisen fick leka med (en grej, minns inte vilken) och vilket av krafset bebisen ABSOLUT INTE fick leka med (allt annat). men nu låg bebisen alltså mitt bland krafset. BADADE i krafset. och stoppade allt i munnen. samtidigt. utan att den ömma modern ingrep annat än för att torka av det stackars krafs som blev mest neddreglat/-kräkt, givetvis utan att släppa iPhonen med blicken. ja, ni kanske kan se det framför er, skolexempel på mycket engagerad mor av sin tid?

"hmmm, nu ska vi se. hämta bild. tjoff på med filter. gah, GÖLLIGT! så där. trycka på "dela-knappen" och... klart! då ska vi se. var lade jag nu den där bajsblöjan...?"

*sniff sniff sniff*

"jaha. där. under min rumpa."

resultat: ett linne med bebisbajs på, blandat småkrafs med bebisdregel på samt en styck instagram-bild med sjukt gullig bebis på.

vinterkräk? bebiskräk? var är manualen till den här bebisen nu igen?

i natt kaskadkräktes så den sista familjemedlemmen, a.k.a. bebisen, över hela mig. kaskadkräktes, mumlade något på bebisjollerspråk och somnade om. så där som bebisar gör när de kräks mest för jämnan. men det luktade spya, inte bara gammal mjölk. och det fanns överallt, så det var bara att byta på samtliga inblandade, sanera hjälpligt och sedan ligga där i mörkret och fundera över hur man skiljer en klassisk bebisspya från the real deal vinterkräk?

jodå.
det är spännande, nästan jämt.

– när vi såg att det fanns talang? jo, det var redan i unga år faktiskt...

efter några kräkfria dagar vände det hela för treåringen. det vände rakt över soffan med tillhörande textilier, brädgolvet, mattan och slutligen rakt ned i bebisens babyskydd. oh. the. joy. skulle man ta fram en sopcontainer och en högtryckstvätt (full med handsprit)? ringa Anticimex? bara spränga bort vardagsrummet och bygga ett nytt?

men när jag står där som stolt moder till en olympisk guldmedaljör i valfri gren där precision är en viktig egenskap, då antar jag att vi kommer att kunna skratta åt det? eller, är det fortfarande för tidigt?

i kategorin:SAKER SOM GÅR EMOT MIG JUST NU

måndag. iskallt. snöblandat ösregn.
ska hämta treåringen på föris.
skit. punka på syskonvagnen.

överväger alternativen:
1) ta Bugaboon och låta treåringen gå hem. i snöblandat ösregn. en gymnastikmåndag innan mellis = trött treåring.
2) ta bilen och promenera hunden snabbt innan. ned med lilla ungen i Bugaboo. upp med lilla ungen ur Bugaboo. ned med lilla ungen i babyskydd. o.s.v. och hem i bil med treåring som just varit ute och lekt. i snöblandat ösregn = jättesmutsig treåring.
3) laga punkan. gå till föris.

jag valde alternativ tre (3).
i snöblandat ösregn p.g.a. trodde "det skulle gå snabbt". det gjorde det inte. jag hade skitkalla fingrar och fick inte nya slangen rätt. plus: jättebråttom till föris nu. ok. pumpa nya däcket. ned med lilla ungen i vagnen, på med regnskyddet och hetsjogga hela vägen till förskolan. pusta. hämta treåring och börja resa hemåt. och inse: PUNKA PÅ DÄCKET. IGEN.

fast då hade det åtminstone slutat ös-snö-regna.
alltid något.

men hade du varit ICA hade det ju varit två goda nyheter förstås

älskling, jag har en god och en dålig nyhet. 

den goda är att jag just hittat en halv förmögenhet i ICA-värdecheckar – prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!

den dåliga är att det bara är en ynka liten check av den förmögenheten som inte har förlorat sin giltighetstid. 

så ja, det är därför treåringen betalar med ICA-checkar i affären på sitt rum.

halogenlampan – stämningssänkaren

saker man sällan funderar över: hur man byter lampan i en spotlight.
tills lampan går sönder det vill säga. då tänker man på det i ungefär en hundradels sekund, innan man övergår till att fokusera mer på de andra lamporna som fortfarande fungerar och på hur bra man klarar sig med dem. än så länge. för förr eller senare ska alla lampjäklar så att säga lysa med sin frånvaro och man orkar bara kissa slash duscha i mörker samt sminka sig i ljuset från avlägset fönster slash ficklampsappen på mobilen så länge, innan man ger upp och tänker: MEN HUR SVÅRT KAN DET VARA? EGENTLIGEN?!?

jodå, ganska så, ska det visa sig.
så pass att jag menar att skämt som refererar till intelligens samt använder sig av glödlampor hädanefter ska anses avskaffade. att byta en halogenlampa i en spotlight ska nämligen visa sig kräva någon slags högskoleingenjörsexamen. eventuellt måste man vara civilingenjör (har aldrig riktigt hajat skillnaden). hur som. men det visste jag inte då, utan med bilden av mig själv som en människa som ändå har tummen hyfsat på plats klev jag upp på en pall. kikade. kliade mig i huvudet. fipplade. svor. och fipplade lite till. valde att ringa en vän min pappa och till slut även använda mig av livlinan: Google. hur många forumtrådar det behövs för att byta en halogenlampa, undrar ni kanske?

jodå, ganska så många, skulle det visa sig.
men man är ändå ganska peppad, det är man, trots att solen sjunker längre och längre ned och mörkret blir mer och mer påtagligt. för nu har man äntligen tagit tag i det hela! och nu, nu ska det äntligen ske! den peppen sjunker dock ganska drastiskt när man till slut, efter sjuttioelva enkla, små steg, fått ut den där satans halogenlampan och inser att sockeln på de lamporna man köpt inte alls passar. jaha?! ska det finnas olika socklar nu också?! är det någon slags post-grad-utbildning?! också står man där i mörkret (ja, för nu har det hunnit bli mörkt, frågor på det?) och inser att man kommer att få fortsätta att kissa slash duscha i mörker samt sminka dig i ljuset från avlägset fönster slash ficklampsappen på mobilen.

och att det var den lördagen det. så himla bra spenderad!
sen är det lätt att man tillbringar resten av lördagen (dock ej så lång tid pga slösat bort hela i ett badrum/framför Google) i fosterställning och känner sig mkt smart och produktiv.

lördagar är så himla härliga, visst?!

meddelande beträffande lagen om gravitation alltings jävulskap

ni vet det där lagen om att smörgåsar man tappar alltid landar med den kladdiga sidan nedåt? det gäller, inte helt jäkla otippat, även bajsblöjor skulle det visa sig.

slut på meddelandet.

ps.

är det bara jag som hatar det här nya blogger, som de hittat på medan jag hittat på annat och inte bloggat? känner mig inte hemma alls! ibland försvinner liksom hela menyn och jag är fast med ett inlägg jag inte kan göra något med. och jag lyckas bara ladda upp en bild åt gången. finner det hela mkt frustrerande! vad gör jag för fel? kan inte allt bara vara som vanligt?

svar till: "bakåtsträvande tant 79"

kategorin yrken jag icke är lämpad för: homestagare

idag kommer mäklaren och fotografen för att fotografera lägenheten inför försäljningen. herrejisses, stressen. STRESSEN!!! vill inte ens tänka på vilka mängder adrenalin som kommer att pumpas runt innan en visning. jag kommer förvisso antagligen att vara hospitaliserad tills dess, starkt medicinerad, lagd i tvångsbälte och helt omedveten om att jag ens har en lägenhet. men hur som. ni vet, för några år sedan när homestaging var nytt och stekhett? då visade femman eller trean eller vilken kanal det nu var (det kan ha varit back i the days då man faktiskt fortfarande tittade på program på TV:n) ett program som handlade om hur ett team fixade en lägenhet inför försäljning och det blev naturligtvis alltid hur lyckat som helst och ägaren kunde casha in och slutet gott, allting gott. i det programmet i alla fall, i det programmet var det alltid fullt kaos och det var alltid preciiiiis att de hann bli klara i tid. det var en kamp mot klockan hela tiden! skulle de hinna?!? lägenheten måste bli klar!!! programmet är snart slut!!! och jag kommer ihåg hur jag tittade på det där programmet några gånger och tänkte att det kändes lite uttjatat att de alltid ska bygga upp dramaturgin så. man fattar ju att de ska bli klara. liksom. duh.

men nu.
misstänker att den där stressen kanske inte bara var skapad av någon hipp mediemänniska och sedan tillspetsad i ett klipprum. den där stressen finns här just nu. gånger en miljon. fick just bädda i kuddvar som inte var strukna. NÄ, DET HINNS INTE MED SA JAG! så tack gode gud för att min mormor knappt vet vad internet, och än mindre Hemnet, är för något. tack gode gud för det.

att flyttpimpa en lägenhet, kapitel enmiljontrehundrasextiofyratusenfemhundraåttiotvå

i morgon ska vi fotografera lägenheten. och låt oss säga som så här: det är tur att de ska fotografera vår lägenhet (för oh, så luftigt vi har det nu!) och inte vårt förråd. eller NÅGON del av källaren för den delen (förlåt grannarna!). jag känner mig som en av de där tanterna (varför är det bara tanter?) som fyllt sitt hus så till den milda grad att det bara är små, smala gångar kvar där man ser golvet. kan ingen bara skicka hit ett TV-team och en klämkäck programledare med en bekymrad psykolog i släptåg, så löser vi det här medan tid är. ok?

underbart är kort, del två

jag hann inte skaffa mig mycket till solbränna där nere i Asjika. det var för det första ingen solresa och dessutom har jag en förmåga att sky solen samtidigt som min hud har förmågan att inte reagera nämnvärt på sol. den tycker inte att det är en så stor sak att diverse strålar träffar den tydligen, utan förblir likblek oavsett väderlek.

men lätt ljusbeige blir man ändå där vid ekvatorn, hur lite huden än vill. lite mer levande, lite mindre vattenlik. och det gladdes jag allt en smula åt, även om det inte såg ut som att jag varit söder om Eslöv direkt. men jag såg åtminstone inte död ut.

och kul att jag kunde glädjas åt det i några dagar. verkligen! i flera timmar! innan min hud tydligen bestämmer sig för att vattenlik är det nya svarta och ömsar bort varenda liten obränd ljusbeige hudflaga till förmån för den blåvita som finns under.

jahaja. underbart är kort. sannerligen.

en mors bekännelser

förra året slängde jag ihop en adventskalender lite i panik av material jag hade hemma, men i år! i år hade jag tänkt att göra en ordentlig. jojo. men... så... tja... det där med tiden och så. så häromdagen rotade jag fram förra årets kartonggran och tänkte att om jag bara byter ut bandet här och limmar lite där så... tja... det får funka. 2012 gör jag en ordentlig! alla gånger! men. nu ser jag att nr 18 fattas. spårlöst försvunnen. går icke att finna. men... nu har ju min unge inte så bra begrepp om siffror högre än 10, så... tja... det man inte vet tar man ingen skada av va?

/sonotmamaoftheyear_79

spontan tanke från någon som just druckit sitt femtioelfte glas vatten den här dagen:

rethosta. ja, man fattar ju hur det namnet kom till.

mvh/mkt uppretad

skickade med en burk för eventuella rester och tycker synd om mig själv

Mannen och det färdig-VAB:ade Barnet drog på hej-då-middag och DÄR* började således min arbetsdag. och ni känner peppen va? herrejisses, det energifältet måste täcka halva Skåne! ELLER INTE. länsade just godispåsen jag köpte igår och som var ämnad åt helgen. jomensåatte. mår lite illa nu. men, då kör vi väl då?

* nä, varken film eller middagssömn och således heller inget jobbat idag.

man får ta det goda med det onda?

bra: vattnar (äntligen) orkidéerna!

dåligt: råkar bryta av en ny, späd stängel.

jahaja.

då kunde jag ju lika gärna ha torkat den till döds, kan man tycka.

blir än en gång påmind om att familjeforum måste vara så nära helvetet på jorden man kan komma

hade en jättetrött unge vid fötterna och blandade omsorgsfullt sista vällingen i paketet tidigare i kväll, för att sekunderna senare välta ut nästan hela flaskan. paniken! och som den 2000-talsmänniska jag är så tar jag naturligtvis inte bara mitt förnuft till fånga. jag googlar.*

och gissa vad man hittar när man googlar alternativ till välling? jo, man hittar någon fråga på något familjeforum där någon gett sitt barn den sista vällingen på kvällen, men nu har barnet vaknat och vill ha mer och vad hade ni andra gett er ett-åring om vällingen var slut och affären hade stängt? vad folk svarar? att hon är en dålig mamma för att hon 1) inte kan trösta sitt barn utan mat samt 2) inte har en årsförbrukning vällingpulver i skåpen. naturligtvis. TRÖTT. MAN. BLIR.

* får en reality check och SEDAN tar jag mitt förnuft till fånga.

jag är desperat, men någonstans drar jag ändå gränsen

akut hjärnfrys och kreativ kramp. gah! det brukar hjälpa med en promenad eller löprunda, så jag överväger snabbt med mig själv och flyttar samtidigt blicken ut genom fönstret...

...där det regnar lite från alla håll och knappt är dagsljus fastän det är mitt på blanka eftermiddagen.

äh, kände just att jag nog tänker bäst inomhus idag ändå.

skaparkris

skickar iväg familjen för att få lite arbetsro. Barnet packar en väska. känner sin mor bevisligen. det här kan ta tid.

UNDERBART VÄDER!

säger de som vet. de är i det här fallet inte likställt med jag. jag sitter nämligen med näsan i en freaking dataskärm och jobbar. strålning som strålning liksom. men kul för er andra, verkligen! blogga gärna om det också! rub. it. in.

också senaste nytt från havet då: man och barn meddelar att de badat. ja, så underbart väder är det tydligen. och jag, jag GLÄDS med dem – fantastiskt att de tar en paus från ledigheten och vill dela detta med mig! tröstköpte en gammal seg och isig Cornetto från korvkorren bredvid. en besvikelse. gjorde snarare det hela värre tyvärr.