det är förvisso alltid bra att bli påmind

det var frukost och jag hade snart gjort en liten stig mellan bordet och lådan där vi förvarar smörgåsrån, eftersom den minsta familjemedlemmen envisades med att kasta ned rånen jag serverade på golvet. eller golvet och golvet, ända dit kom de sällan. Hunden stod nämligen redo och fångade praktiskt taget smörgåsrånen i luften i samma sekund som femmånadersknoddens dregliga fingrar släppte taget över bordskanten. men samtidigt som rånet krasade mellan hundens käkar så såg den minsta familjemedlemmen mycket förnärmad ut över att ha blivit av med sitt snacks. den tannalösa munnen antog sin mest sorgsna min och de där mandelformade ögonen var så bedjande att alla hundar i kvarteret hade stått på kö för att komma och lära sig om de vetat. ungen höll på att SVÄLTA IHJÄL, rååååkade tappa ned sitt smörgåsrån – sin chans till överlevnad – och nu skulle jag inte servera ett nytt?! är det så det ska vara? ni förstår. jag traskade och hämtade ett nytt.

JAG (retoriskt): "men lilla du, varför kastar du ned smörgåsrånen på golvet om du VILL äta dem?!"
TREÅRINGEN (kvickt och allvarligt): "för att hen är en BEBIS mamma. du förstår det va?"

somliga straffar Gud med detsamma?

byter blöja på bebisen i soffan. till saken hör att just min unge mest troligt är den sötaste ungen man kan byta en blöja på (det kanske inte är helt vetenskapligt bevisat, men mycket pekar mot att det är just så), konstant med ett smajl mellan de där otroligt socka sinderna. ungen älskar att ha rumpan bar, helt enkelt. man skulle kanske kunna tro att jag vant mig vid att titta på den där störtsöta, skrattande bebisen med tanke på att varje gång jag byter en blöja är det samma som hyfsat jätteofta, men icke. blir lika betagen av bebisens förträfflighet varje gång. vi gullar, bebisen skrattar så den kiknar och jag tindrar. ungefär så brukar det gå till. plus att jag springer/sträcker mig efter valfri kamera och bara *klick klick klick* för jag kan inte låta bli att föreviga exakt hur mest sötast bebisen är. och idag var alltså inget undantag.

*klick klick klick*

"gah! så söt! jag kan inte leva med mig själv om jag inte delar med mig av det här fulländade exemplar av människa på *insert valfritt socialt medie*. ok, bebis. vänta lite, mamma måste bara instagramma den här bilden lite snabbt."

*sätter mig ned i soffan och fipplar med iPhonen*

bebisen kunde dock inte bry sig mindre just då. den har just upptäckt att treåringens låda med samlat krafs ligger bredvid i soffan. samlat krafs = samma värde som skatt på havets botten för en bebis. samt treåring. treåringen hade dock på morgonen innan föris högtidligt förklarat vilket av krafset bebisen fick leka med (en grej, minns inte vilken) och vilket av krafset bebisen ABSOLUT INTE fick leka med (allt annat). men nu låg bebisen alltså mitt bland krafset. BADADE i krafset. och stoppade allt i munnen. samtidigt. utan att den ömma modern ingrep annat än för att torka av det stackars krafs som blev mest neddreglat/-kräkt, givetvis utan att släppa iPhonen med blicken. ja, ni kanske kan se det framför er, skolexempel på mycket engagerad mor av sin tid?

"hmmm, nu ska vi se. hämta bild. tjoff på med filter. gah, GÖLLIGT! så där. trycka på "dela-knappen" och... klart! då ska vi se. var lade jag nu den där bajsblöjan...?"

*sniff sniff sniff*

"jaha. där. under min rumpa."

resultat: ett linne med bebisbajs på, blandat småkrafs med bebisdregel på samt en styck instagram-bild med sjukt gullig bebis på.

fokuserar på det fina (för att inte bli GALEN)

över en vecka av kräk och feber och allmän sjukdomsskit i det här huset. fram och tillbaka. tillbaka och fram. en efter en och om igen. det känns som jag har vadat upp till hakan i en seg sörja av diverse baciller. som bacillkvicksand som sugit ned mig, snabbare ju mer jag sprattlat.

så. otroligt. jäkla. skit. tröttsamt.

men tur att det finns ljusglimtar, som de här:

ja, han allt han. min man.
– göra gölliga ungar, välja de finaste tulpanerna och köpa saker jag gärna vill ha. så många strängar på sin lyra!

kommer med varningstext:

OBS! sätt inte på hårt underlag! stor risk för skallskador!

(time to face plant: T minus 45 seconds)

vinterkräk? bebiskräk? var är manualen till den här bebisen nu igen?

i natt kaskadkräktes så den sista familjemedlemmen, a.k.a. bebisen, över hela mig. kaskadkräktes, mumlade något på bebisjollerspråk och somnade om. så där som bebisar gör när de kräks mest för jämnan. men det luktade spya, inte bara gammal mjölk. och det fanns överallt, så det var bara att byta på samtliga inblandade, sanera hjälpligt och sedan ligga där i mörkret och fundera över hur man skiljer en klassisk bebisspya från the real deal vinterkräk?

jodå.
det är spännande, nästan jämt.

– när vi såg att det fanns talang? jo, det var redan i unga år faktiskt...

efter några kräkfria dagar vände det hela för treåringen. det vände rakt över soffan med tillhörande textilier, brädgolvet, mattan och slutligen rakt ned i bebisens babyskydd. oh. the. joy. skulle man ta fram en sopcontainer och en högtryckstvätt (full med handsprit)? ringa Anticimex? bara spränga bort vardagsrummet och bygga ett nytt?

men när jag står där som stolt moder till en olympisk guldmedaljör i valfri gren där precision är en viktig egenskap, då antar jag att vi kommer att kunna skratta åt det? eller, är det fortfarande för tidigt?

– hmmm, det här känns bekant på något vis?som att jag varit med om det förr...?

saker mina barn uppenbarligen är bra på några månader in i livet:
1) se gölliga ut i mössa
2) klä av sig barfota

saker jag uppenbarligen är dålig på när mina barn är några månader in i livet:
1) ha fantasi beträffande bildmotiv?

undrens tid äro icke förbi och så vidare

november och december var lite som en enda lång sjukdom som avlöste sig självt utan uppehåll i den här familjen och året avslutades med att samtliga familjemedlemmar var mer eller mindre däckade, varav treåringen hade ordinerats diverse penicillin och medicin och annat kuckelimuck för att råda bot på detta. och den som var inom, tja säg en mils radie från treåringen när dessa mediciner skulle inmundigas, har så att säga HÖRT hur mycket min treåring hatar diverse penicillin och medicin och annat kuckelimuck. jag vet inte riktigt vad farmaceuten blandade till, men minst en av ingredienserna i samtliga medikament var mest troligt rävgift. det är i alla fall så jag tolkar varför jag upprepade gånger sprayades kladdig efter att sörjan varit inne och vänt i treåringens mun. "prova att låta barnet självt ta medicinen" var ett av många kloka råd vi fick. bra tips! jag vet inte hur era ungar gör med medicin de inte vill ha? min unge hällde ut den.

så haja förvåningen i kväll när den feberheta, lilla treåringen ynkligt meddelar sig från soffhörnet och uttrycker önskemål om medicin. och när samma treåring, som inte bara har en historia av att på ett uttrycksfullt sätt ge röst åt sin avsky för läkemedel utan som vi dessutom med utebliven framgång försökt lockpocka i småsmåsmå mängder med "precis VAD du vill" sedan fredag kväll, sedan bara tar måttet med flytande febernedsättande och sveper det, då är jag bokstavligen på väg att dra mig själv baklänges med sockerströaren i högsta hugg.

så, nu undrar man ju: är den här typen av förvirring slash personlighetsförändringar i samband med feber hos barn ett orovarslande tecken? är det någon form av feberhallucinationer vi har att göra med? akutmottagningen snarast? ambulans?

men säg helst att det är permanent och att mitt barn alltid kommer att ta medicin på liknande sätt.
tack på förhand.

instamorgon

påklädning.
när treåringen får bestämma.

i kategorin:SAKER SOM GÅR EMOT MIG JUST NU

måndag. iskallt. snöblandat ösregn.
ska hämta treåringen på föris.
skit. punka på syskonvagnen.

överväger alternativen:
1) ta Bugaboon och låta treåringen gå hem. i snöblandat ösregn. en gymnastikmåndag innan mellis = trött treåring.
2) ta bilen och promenera hunden snabbt innan. ned med lilla ungen i Bugaboo. upp med lilla ungen ur Bugaboo. ned med lilla ungen i babyskydd. o.s.v. och hem i bil med treåring som just varit ute och lekt. i snöblandat ösregn = jättesmutsig treåring.
3) laga punkan. gå till föris.

jag valde alternativ tre (3).
i snöblandat ösregn p.g.a. trodde "det skulle gå snabbt". det gjorde det inte. jag hade skitkalla fingrar och fick inte nya slangen rätt. plus: jättebråttom till föris nu. ok. pumpa nya däcket. ned med lilla ungen i vagnen, på med regnskyddet och hetsjogga hela vägen till förskolan. pusta. hämta treåring och börja resa hemåt. och inse: PUNKA PÅ DÄCKET. IGEN.

fast då hade det åtminstone slutat ös-snö-regna.
alltid något.

instahelg

P.S.

och nu vill jag bara gå upp och väcka dem och berätta att de är de bästa ungarna i världen.

men, det är inte ok va?

superwomum

de dagarna man är gräsänka och bara schwoop schwoop upp med alla barn och frukost och kläder och tandborstning och Bolibompa och lämna och hämta och promenera hunden och gunga lite gungbräda med en treåring och byta blöjor och äta mellis och amma och mysa och leka spöke och tiger och brandman och hänga en tvätt och laga middag och äta och assistera en treåring som gastar "FÄÄÄDIIIG" och diska och ha soffmys allesammans till treåringens just nu topp två bästa barnprogram och ta på pyjamasar och dricka välling och borsta tänder och hoppa i sängen och läsa två godnattsagor ("för jag väljer alltid två mamma") och säga godnatt och pussas och ligga i mörkret och tänka att dagen förflutit utan en enda tår från någon familjemedlem och höra hur de somnar som små stockar på två röda och smyga därifrån och klockan är halv åtta och man bara: EGENTID. 

de dagarna. 

då är man jävlarimig superwomum.

samma lika, samma olika

saving it for a rainy day

nu sover de i baksätet, men tidigare idag packade vi. treåringen:

- MAMMA, KOLLA HÄJ! TA KORT PÅ OSS, VI Ä BÄSTA BJOSSONA! MEN VÄNTA, JAG SKA SÄGA FIIIIIS!

och mamman:

*torkade bort en tår och knäppte lydigt bild*

vem är det som går och går, men aldrig kommer ur dörren?

och tänk att de rear ut bebisfiltar på Lindex damavdelning!

jag hade lite tid att slå ihjäl igår, av en händelse alldeles i närheten av ett köpcentrum. och vet ni vad som händer på köpcentrum runt om i Sverige just nu?! de kastar vinteraccessoarer efter dig. KASTAR.

– här! ta! 25 kronor!
– kolla, kolla! mjuk och varm! 50 pix och den är din!

så håller de på.
och vet ni vad som händer utomhus runt om i Sverige just nu?! vinter. just det. snö och snålblåst och kallt och jäkligt. och vet ni vad som passar skitbra då?! vinteraccessoarer! som de kastar efter dig på köpcentrum runt om i... ja, ni fattar.

om jag gick därifrån med vinteraccessoarer så jag klarar mig om så vintern håller i sig till maj? nästa år?
oja.

– men, hur många halsdukar kan en människa behöva egentligen, undrar ni kanske (liksom min man)?
– men kolla här, svarar jag! det här är alls ingen halsduk. det är en utmärkt bebisfilt (också). ser ni väl?! för ni vill väl inte att den stackars bebisen ska frysa när det är vinter...?

jag är allt lika smart som den där halsduken bebisfilten är piffig jag.

och så vitt jag vet, så ligger hon där än

vaknade för en stund sedan av att de andas tungt i takt. tittar ut i mörkret och känner den svala luften smeka över näsan. känner de varma kropparna under täcket och det känns stört omöjligt att lämna platsen i mitten. att lämna mörkret och värmen och andetagen och gå tillbaka till verkligheten. det måste vara mot alla fysiska lagar att behöva lyfta de där små till sina sängar.

det har varit en söndag med en salig blandning av sovmorgon och söndagsfrukost och städning. av sprak i brasan och en JIDDAJE som far förbi. av sol och snö och barn som tjutit av glädje och pirr när de vågade susa ned för den brantaste pulkabacken. av allvarliga, små barnahänder med korv på pinne över eld. som kan själva. av små fötter i tjocka kängor som förtroligt trampar iväg tillsammans på stora äventyr. av ögon som glittrar av bus, och klar vinterluft som fylls av skratt. av en liten, liten bebiskropp som sovit som en stock bland ull och fällar, med bara näsan synlig. av pinnbröd och en hundnos som snabbt hittade de tappade korvarna. av barnbad i balja, pyjamasmys och en stor gryta risotto. av varma barnkroppar och tunga ögonlock runt godnattsagan.
av livet ta mig tusan.

- MAMMA?
- JA, ÄLSKLING?
- DET HA VAJIT EN TOPPENDAG, TYCKE JAG.

huvudet på spiken, gullunge.
huvudet på spiken.

you win some, you lose some?

ok, det här med att min treåring konsekvent uträttar sina behov mitt i valfri måltid (alltså KONSEKVENT, kan inte minnas sist jag åt en måltid utan att tillbringa del av den i utrymme med wc-stol), säg att det bara är en fas?
ja?
tack.

äh, jag låter udda vara jämnt, tänker jag

jag var tvungen att mata mitt minsta barn nere i akvariet på Malmö Museer tidigare idag och placerade mig på en bänk i själva utställningshallen, så att treåringen kunde fortsätta kika i de olika tankarna under tiden. det tog ungefär en millisekund innan treåringen hade raggat upp en ny, roligare familj, bestående av en – intet ont anande – mamma samt ett barn som nyss lärt sig att gå. de fick nu den inofficiella rundturen av akvariet. vare sig de ville det eller inte. det var inte alltid jag såg den entusiastiska, lilla guiden, men jag hörde...

– KOM MED HÄJÅT, HÄJÅT! HÄJ Ä VANDJANDE PINNAJNA! VI HAJ SÅNNA PÅ MITT DAGIS OCH JAG Ä INTE JÄDD FÖ DOM ALLS. FAST DE HÄJ, DE KAN BIIIITAAAS! OCH HÄJ! HÄJ! SPJING INTE, MAN FÅJ INTE SKJÄMMA FISKAJNA! KOM HÄJ NU! JAG KAN KOMMA UPP HÄJ SJÄLV FAKTIST! OCH HÄJ! HÄJ Ä PIJAJJJOOOONAAA!

och så vidare. babbel, babbel, babbel. den intet ont anande mamman – som jag dock misstänker anade sitt öde vid det här laget – fick glatt spela med och ställa frågor till den uppmanande guiden. och som varje dedikerad guide slängde givetvis även den här in anekdoter från sitt eget liv för att förgylla rundturen. eller demonstrerade djurens beteende, t.ex. genom att visa hur pirayor (rollen utförd av treåringen) jagar barn som nyss lärt sig gå (rollen utförd av barn som nyss lärt sig gå). mycket glad över att själva bitandet, som det annars fokuserades mycket på, inte demonstrerades. kan hända att det varit en stämningssänkare, tänker jag. men sådant vet förstås en van guide.

och när jag matat klart och packat ihop barn och bröst etc. och skulle ta med mig guiden vidare till de andra utställningarna, så visste jag inte riktigt om jag borde betala den stackars mammans entréavgift eller ta betalt för den guidade rundturen?

även guider tar paus ibland och beundrar maneter som vilken besökare som helst.