instahelg

mot ljusare tider, ja?

sol mot ansiktet, plusgrader, knoppar, små späda vårblommor, vårjacka och gympapjucksulor mot gruset – komsi komsi kooomsi våren!

trökiga minusgrader och diverse virus undanbedes vänligen men bestämt fortsättningsvis.
tack på förhand.

instaveckan

somliga straffar Gud med detsamma?

byter blöja på bebisen i soffan. till saken hör att just min unge mest troligt är den sötaste ungen man kan byta en blöja på (det kanske inte är helt vetenskapligt bevisat, men mycket pekar mot att det är just så), konstant med ett smajl mellan de där otroligt socka sinderna. ungen älskar att ha rumpan bar, helt enkelt. man skulle kanske kunna tro att jag vant mig vid att titta på den där störtsöta, skrattande bebisen med tanke på att varje gång jag byter en blöja är det samma som hyfsat jätteofta, men icke. blir lika betagen av bebisens förträfflighet varje gång. vi gullar, bebisen skrattar så den kiknar och jag tindrar. ungefär så brukar det gå till. plus att jag springer/sträcker mig efter valfri kamera och bara *klick klick klick* för jag kan inte låta bli att föreviga exakt hur mest sötast bebisen är. och idag var alltså inget undantag.

*klick klick klick*

"gah! så söt! jag kan inte leva med mig själv om jag inte delar med mig av det här fulländade exemplar av människa på *insert valfritt socialt medie*. ok, bebis. vänta lite, mamma måste bara instagramma den här bilden lite snabbt."

*sätter mig ned i soffan och fipplar med iPhonen*

bebisen kunde dock inte bry sig mindre just då. den har just upptäckt att treåringens låda med samlat krafs ligger bredvid i soffan. samlat krafs = samma värde som skatt på havets botten för en bebis. samt treåring. treåringen hade dock på morgonen innan föris högtidligt förklarat vilket av krafset bebisen fick leka med (en grej, minns inte vilken) och vilket av krafset bebisen ABSOLUT INTE fick leka med (allt annat). men nu låg bebisen alltså mitt bland krafset. BADADE i krafset. och stoppade allt i munnen. samtidigt. utan att den ömma modern ingrep annat än för att torka av det stackars krafs som blev mest neddreglat/-kräkt, givetvis utan att släppa iPhonen med blicken. ja, ni kanske kan se det framför er, skolexempel på mycket engagerad mor av sin tid?

"hmmm, nu ska vi se. hämta bild. tjoff på med filter. gah, GÖLLIGT! så där. trycka på "dela-knappen" och... klart! då ska vi se. var lade jag nu den där bajsblöjan...?"

*sniff sniff sniff*

"jaha. där. under min rumpa."

resultat: ett linne med bebisbajs på, blandat småkrafs med bebisdregel på samt en styck instagram-bild med sjukt gullig bebis på.

fokuserar på det fina (för att inte bli GALEN)

över en vecka av kräk och feber och allmän sjukdomsskit i det här huset. fram och tillbaka. tillbaka och fram. en efter en och om igen. det känns som jag har vadat upp till hakan i en seg sörja av diverse baciller. som bacillkvicksand som sugit ned mig, snabbare ju mer jag sprattlat.

så. otroligt. jäkla. skit. tröttsamt.

men tur att det finns ljusglimtar, som de här:

ja, han allt han. min man.
– göra gölliga ungar, välja de finaste tulpanerna och köpa saker jag gärna vill ha. så många strängar på sin lyra!

kommer med varningstext:

OBS! sätt inte på hårt underlag! stor risk för skallskador!

(time to face plant: T minus 45 seconds)

hemma på våran gata

den nya gatan.
för några månader sedan så var jag här, med med hastigt påskrivna papper och en klump i magen. sedan var det dags att sälja och flytta och sedan dess har jag gjort mitt bästa för att bo in mig. det tar alltid tid för mig att skapa mig mitt hem, den här gången ännu längre. men kanske att det måste få göra det. att jag måste få upptäcka vad jag behöver och var jag behöver det. måste få lära känna platsen och höra den berätta sin historia. det finns smulor av den där klumpen kvar, men förhoppningsvis försvinner de allt eftersom besluten och detaljerna kommer på plats. en platsbygd bokhylla här och bord och stolar där. mer platsbygd förvaring, en matta här och en matta där och en hel drös med lampor (jag lät julstjärnorna hänga så länge att det antagligen var på vippen att grannarna ringde kommunen och klagade, för när de togs ned – men mörkret utanför bestod – blev jag återigen påmind om bristen på belysning).

helt plötsligt är jag hemma.
hemma på våran gata.
även om jag kanske varit det hela tiden.

– hmmm, det här känns bekant på något vis?som att jag varit med om det förr...?

saker mina barn uppenbarligen är bra på några månader in i livet:
1) se gölliga ut i mössa
2) klä av sig barfota

saker jag uppenbarligen är dålig på när mina barn är några månader in i livet:
1) ha fantasi beträffande bildmotiv?

instamorgon

påklädning.
när treåringen får bestämma.

vågor i badet

vi har ett fult badrum.
fult, men också precis så där nyrenoverat att det inte riktigt är försvarbart att ta fram storsläggan (och hundra papp). nä, man får ta fram andra metoder. jag börjar med självhäftande vinylplast, tänker jag. piffelipiff!


p.s.
det till höger är ett högskåp. fick för mig att dekorera HELA den luckan. jag tänker tjugo om dagen, så är det snart gjort? återkommer, om jag överlever det projektet.

instahelg

samma lika, samma olika

saving it for a rainy day

nu sover de i baksätet, men tidigare idag packade vi. treåringen:

- MAMMA, KOLLA HÄJ! TA KORT PÅ OSS, VI Ä BÄSTA BJOSSONA! MEN VÄNTA, JAG SKA SÄGA FIIIIIS!

och mamman:

*torkade bort en tår och knäppte lydigt bild*

vem är det som går och går, men aldrig kommer ur dörren?

och tänk att de rear ut bebisfiltar på Lindex damavdelning!

jag hade lite tid att slå ihjäl igår, av en händelse alldeles i närheten av ett köpcentrum. och vet ni vad som händer på köpcentrum runt om i Sverige just nu?! de kastar vinteraccessoarer efter dig. KASTAR.

– här! ta! 25 kronor!
– kolla, kolla! mjuk och varm! 50 pix och den är din!

så håller de på.
och vet ni vad som händer utomhus runt om i Sverige just nu?! vinter. just det. snö och snålblåst och kallt och jäkligt. och vet ni vad som passar skitbra då?! vinteraccessoarer! som de kastar efter dig på köpcentrum runt om i... ja, ni fattar.

om jag gick därifrån med vinteraccessoarer så jag klarar mig om så vintern håller i sig till maj? nästa år?
oja.

– men, hur många halsdukar kan en människa behöva egentligen, undrar ni kanske (liksom min man)?
– men kolla här, svarar jag! det här är alls ingen halsduk. det är en utmärkt bebisfilt (också). ser ni väl?! för ni vill väl inte att den stackars bebisen ska frysa när det är vinter...?

jag är allt lika smart som den där halsduken bebisfilten är piffig jag.

Instahelg

äh, jag låter udda vara jämnt, tänker jag

jag var tvungen att mata mitt minsta barn nere i akvariet på Malmö Museer tidigare idag och placerade mig på en bänk i själva utställningshallen, så att treåringen kunde fortsätta kika i de olika tankarna under tiden. det tog ungefär en millisekund innan treåringen hade raggat upp en ny, roligare familj, bestående av en – intet ont anande – mamma samt ett barn som nyss lärt sig att gå. de fick nu den inofficiella rundturen av akvariet. vare sig de ville det eller inte. det var inte alltid jag såg den entusiastiska, lilla guiden, men jag hörde...

– KOM MED HÄJÅT, HÄJÅT! HÄJ Ä VANDJANDE PINNAJNA! VI HAJ SÅNNA PÅ MITT DAGIS OCH JAG Ä INTE JÄDD FÖ DOM ALLS. FAST DE HÄJ, DE KAN BIIIITAAAS! OCH HÄJ! HÄJ! SPJING INTE, MAN FÅJ INTE SKJÄMMA FISKAJNA! KOM HÄJ NU! JAG KAN KOMMA UPP HÄJ SJÄLV FAKTIST! OCH HÄJ! HÄJ Ä PIJAJJJOOOONAAA!

och så vidare. babbel, babbel, babbel. den intet ont anande mamman – som jag dock misstänker anade sitt öde vid det här laget – fick glatt spela med och ställa frågor till den uppmanande guiden. och som varje dedikerad guide slängde givetvis även den här in anekdoter från sitt eget liv för att förgylla rundturen. eller demonstrerade djurens beteende, t.ex. genom att visa hur pirayor (rollen utförd av treåringen) jagar barn som nyss lärt sig gå (rollen utförd av barn som nyss lärt sig gå). mycket glad över att själva bitandet, som det annars fokuserades mycket på, inte demonstrerades. kan hända att det varit en stämningssänkare, tänker jag. men sådant vet förstås en van guide.

och när jag matat klart och packat ihop barn och bröst etc. och skulle ta med mig guiden vidare till de andra utställningarna, så visste jag inte riktigt om jag borde betala den stackars mammans entréavgift eller ta betalt för den guidade rundturen?

även guider tar paus ibland och beundrar maneter som vilken besökare som helst.

om jag så bara ska lova en sak och sådär

det är mycket jag vill ska ske 2013, ja i stort sett allt som aldrig blev av 2012 kan man säga, men mitt enklaste och viktigaste löfte är att fotografera mer. på riktigt. med stora (nya!) kameran. för titta på de här sockerbitarna! man vill ju komma ihåg de där lena, små, skära skapelserna högupplöst sen när de blivit finniga tonåringar som drar täcket över huvudet. eller sitter med blicken i frukostbordet och mumlar med någon blyg flick-/pojkvän bredvid. då vill man ju kunna rota fram någon gammal hårddisk och bara: – KOLLA SÅ GÖLLIG HAN VAR SOM KANIN!
det vill man faktiskt.

Instahelg

en god fortsättning

det är hög tid, det har det varit länge, men det är alltid svårt det där att börja idag det man lika gärna kan göra i morgon. ibland har jag saknat dem – orden – men lika ofta inte. det jag däremot saknar är hur de får mig att minnas, ger mig perspektiv. hur allt sparas. kommentarer från en ständigt bubblande unge. saker jag tycker om och saker jag ogillar. en tanke i förbifarten. hur stort och smått samsas i en salig blandning.

det ligger en mycket, mycket liten människa bredvid mig. barnet som jag inte visste att jag saknade, men som blev till. som gjorde ungefär 3/4 av 2012 till en lång och skumpig resa med en aldrig sinande åksjuka de luxe. som jag ofta, mitt i allt kaos, undrade om jag skulle komma att älska lika mycket som det första. och som det kändes som att jag aldrig riktigt väntade på.

det är tankar man inte vågar säga högt, för man är rädd att de ska bli sanna. att folk ska se att man inte strålar. men dra mig baklänges med lite socker på, så dum den mänskliga hjärnan kan vara ibland! OM jag älskar?! SOM jag älskar! och nu förstår jag än en gång inte hur jag någonsin kunnat klara mig utan den där fantastiska lilla människan som ligger här bredvid. ungen med de mörka, intensiva ögonen och det största leendet. jag älskar varje liten millimeter av den lilla mjuka bebiskroppen så mycket att hjärtat nästan stannar av överbelastning om jag tänker på det. att livet ens pågått innan, utan mitt yngsta barn, är ofattbart. och precis som med den första ungen stannar tiden när den där varma lilla kroppen ligger i min famn. jag drunknar i de där plirande ögonen. stirrar dumfånigt på de där ofattbart socka sinderna och känner pirret i magen när de där socka sinderna spricker upp i ett stort, tannalöst leende. att helt plötsligt ha två ungar att älska ihjäl. ja, jisses. det vill man komma ihåg.

ibland bloggar jag. om livet och döden, bilder jag ritat och ord jag skrivit. om kärleken, om barnen. om fotografier jag tagit och om en hund som lätt smutsar ned och alltid har håret i ögonen. om hus med trägolv som känns lena och sträva på samma gång. och spackel under naglarna och färg i håret. om klänningar jag känner mig nödgad att köpa. om saker jag gör och allt jag struntar i.
ja, nu gör jag det, tycker jag.

det här är den första bilden jag snabbt sköt av med min nya kamera för drygt tre månader sedan. kameran min man hade med sig som överraskning till förlossningen. den bästa överraskningen! den bästa mannen! och de bästa ungarna på en första bild! bild IMG_0001. vi kickar igång bloggen och 2013 med den tror jag bestämt.