– hmmm, det här känns bekant på något vis?som att jag varit med om det förr...?

saker mina barn uppenbarligen är bra på några månader in i livet:
1) se gölliga ut i mössa
2) klä av sig barfota

saker jag uppenbarligen är dålig på när mina barn är några månader in i livet:
1) ha fantasi beträffande bildmotiv?

samma lika, samma olika

som sommarlov

en fredag som är ganska mycket som en lördag. som sommarlov. allt går liksom lite på halvfart utanför, det anar man redan när man väcks av att solen letat sig in genom fönstret och värmer fötterna som ett extra täcke. man behöver bara slänga på sig en tunn klänning när man går ut (nu gjorde ju inte jag det, utan jag traskade runt kvarteret i slappa byxor och en urtvättad t-shirt, men jag hade KUNNAT göra det och tänk så idylliskt det varit ändå), vinden är ljum och solen får redan luften att dallra lite. bara i skuggan är gräset fortfarande daggvått och man kan ana hur varmt det kommer att bli senare på dagen. känslan av att man är uppe före alla andra, att hela världen sover utom naturen. fåglarna håller sällskap. så bekymmerslöst. så lätt. som sommarlov.

så kröker gatan hemåt. långsamt tillbaka till verkligheten.

det var fint så länge det varade.

gamlamormors födelsedag också

hon som en gång i tiden virkade mina mormorsrutor skulle nämligen ha blivit hundra år idag.

hon som satt med mig vid kanalen medan jag matade änder och målade av båtarna. som aldrig köpte någon glass till sig själv, men alltid ville ha den sista lilla biten strut. hon som alltid skurade golven på knäna. och alltid gjorde det i kjol eller klänning. hon som lärde mig att älska färskpotatis och att gärna äta resterna kalla med smör till kvällsmat. och som alltid hade Mariannekolor i en träskål med lock som man fick ta. hon som hade en skivspelare som kunde spela flera skivor. och som vi spelade Är du kär i mig ännu Klas-Göran och Gulligullan ko-ko som en gök! hon som lärde mig spela trettioett och hej knekt. och som gjorde det om 10-öringar hon hade i en särskild portmonä. hon som lagade knappkyckling och lärde mig att ånga bort ostämplade frimärken från kuvert. hon som dök delfinhopp i Vättern med mig runt de åttio. i en blommig baddräkt med kjol på. hon som hade de vackraste rynkorna jag visste.

det finns människor man så gärna hade velat känna som vuxen.

när spädgrisar ska sova

Barnet var sällan motvals som liten spädgris, men aldrig något barnvagnsbarn. ni vet ett sånt där barn som ler stort och somnar bara man visar barnvagnen. nej, kort och gott fanns det två saker som Barnet ogillade, och det var att 1. åka babyskydd och 2. åka barnvagn. vi hade aldrig hört talas om barn som INTE tyckte om att vare sig åka bil eller vagn (det var ju det barn gillade!), så vi blev lite chockade när vi upptäckte att det inte bara var att lägga ned det där bedårande knyttet i vagnen och sedan skjuva på. om Barnet däremot redan sov eller var jättejättetrött, då gick det bra. så för enkelhets skull brukade vi helt sonika först söva Barnet i famnen eller bärsjalen (vilket iofs oftast var snabbt och smärtfritt) och sedan smyga ned det i vagnen och rulla på. men jag kommer ihåg pysslet. fem meter sjal och tre kilo unge och en hund och en vagn och en hel cirkus innan vi kunde promenera i godan ro eller äta en bit eller vad vi nu skulle göra.

just nu går det en pappa på parkeringen här utanför med en alldeles ny barnvagn. varv på varv på varv går han. jag tittar på skärmen några minuter, men när jag tittar upp är han fortfarande där. traskandes runt så det blir cirklar i gruset. ibland stannar han för att rätta till något. ibland försöker han stanna och skaka sådär klassiskt, men det verkar inte alls gå hem. man ser att allt han vill är att sätta sig ned och äta, men han fortsätter att traska. rätta till. traska. skaka. traska. pyssla.

nostalgisk. det är vad man blir.

och nu: har pappan gett upp och multitaskar vid bordet samtidigt som han vaggar barnet i famnen. det kanske inte heller är något barnvagnsbarn? kanske finns det fler? mörkertalet är alltid större än vad man tror!

färger från förr

2009 04 21

det är baby boom. det är magar som putar mer och mer och bebisar som tittar ut till höger och vänster. och jag kan inte låta bli att bli nostalgisk.

för ett år sedan var det nästan två månader kvar till utsatt leveransdatum och jag tog bilderna ovan på en mage som börjat puta så markant att man liksom fick den i knät när man satt ned*. jag kunde fortfarande ta mina löprundor med jycken relativt obehindrat, men jag hade allvarliga problem att kränga på mig mina Converse** med värdighet. där inuti hade den lilla lilla människan redan tryckt ned sitt lilla huvud och fixerat sig, men gjorde sedan tvärt emot vad alla barnmorskor siade och stannade envist kvar till midsommarafton och stämplade ut färdigbakad precis på dagen***. men innan dess, för precis ett år sedan, var det ofattbart att den där som alltid låg och tryckte sin lilla rumpa i revbensbågen och möblerade om min navel med tårna skulle komma ut och vara en riktig människa.

men tänk att det blev så.

* det var i och för sig en sådärcharmig upplevelse.
** high top för ökad svårighetsgrad + snörning=en gravid kvinnas värsta fiender. i stort sett.
*** och man kan inte låta bli att undra: vad GÖR man i två månader - upp och ned?

så här blev det!

och i jakten på parkeringsinlägget kom jag att botanisera bland gamla, glömda inlägg och hittade det här. och antagligen är det ingen som legat sömnlös och funderat över hur det blev med de däringa böckerna egentligen. men ändå. så här blev det*!

och vill man se ur lampperspektiv kan man om man klickar här.

* efter lite noggrannare studier av rummet insåg jag att det minsann inte var så lätt att bygga en bokvägg i just det rummet. det var fönster i vägen. eller ljusförhållanden att ta hänsyn till och släpljus att värna. jag provade att strunta i vackert släpljus. jag provade bokhörn. men till sist blev det bok- och soffvägg.

samma lika

fnissade åt ett inlägg hos Lisa igår. och fick en flash back. samma lika, men ändå inte på något vis*.

* ja, eftersom jag ju inte var en hårsmån ifrån. utan en hårsmån rakt in i. men ändå. vem kommer ihåg sådana detaljer nu?

sex månader

för exakt sex månader sedan var det midsommarafton. vi hade skämtat om att "nä, vi vet ju vad vi ska göra på midsommar" och "jo, det blir lagom att hinna med det innan sillen" och så. putslustigt. vad punktligheten kom ifrån frågar sig de flesta än idag, men elva minuter in på midsommarafton låg den lilla, lilla, puffiga med stjärthakan och de fina ögonen i våra armar. och vi kunde gå hem och äta sill.

nu är det silltider igen. sex månaders provanställning är avklarad. och jag säger vi behåller!

älskade, älskade gullungen.