björnkram

Björnarna tog slut, pengar strömmar in som de ska och jag packar och skickar iväg till nya hem. De får bra hem björnarna, det vet jag. Det måste vara särdeles fina människor som väntar dem.

– Hej då björnar! Och TUSEN och åter TUSEN TACK alla ni som hjälpt mig med mitt bidrag till Cancerfonden! Björnkramar till er alla!

#illustrationmotcancer

"KRAMEN – STARK SOM EN BJÖRN" till förmån för Cancerfonden.
30x40, signerade och numrerade, 250 kronor inkl. frakt. OBS, slutsålda!

På Instagram tog några illustratörer initiativ till #illustrationmotcancer, just som jag kände maktlösheten sjukdomen sprider omkring sig alldeles i min närhet. Det här är mina streck till stacken (som Lisa så finurligt uttryckte det). En begränsad upplaga björnar där alla intäkter går oavkortat till Cancerfonden.

Man köper genom att mejla mig på hej@fiaelia.com. Gör det med detsamma vettja.

Och mitt allra största och varmaste TACK till Kepa Tryck i Kävlinge som utan kostnad bidragit med arbete och material = mer pengar till Cancerfonden!

eder undertecknad anmäler sig härmed i forskningens tjänst!

äntligen! alla friska (peppar peppar och sådär) och på jobb alternativt förskola.

just nu ritar jag uppföljare till två pekisar. gillade idén att klämma in ett mindre projekt så länge jag är kollega med en bebis, men tja... kan vi prata om det här med den så kallade "amningshjärnan"? är det inte redan vetenskapligt belagt anmäler jag mig härmed som frivillig i forskningens tjänst. min man drygade i sin ungdom ut hushållskassan genom att knapra diverse saker och tappa blod för Astras räkning och jag känner att jag också vill bidra. behöver inga stora summor, men det hade varit skönt att få klarlagt att det här händer alla och är fullt normalt och kommer att gå över. ja? snälla? har suttit lite med färgkartor en stund nu. inte mäklat fred. bestämt styrräntor. byggt en rymdstation. bara försökt välja lite färger.

nu: *stirrar tomt framför mig med träningsvärk i hjärnan*

verkar lovande.

antagligen finns inte ens boken som medieform när jag är klar.

vågor i badet

vi har ett fult badrum.
fult, men också precis så där nyrenoverat att det inte riktigt är försvarbart att ta fram storsläggan (och hundra papp). nä, man får ta fram andra metoder. jag börjar med självhäftande vinylplast, tänker jag. piffelipiff!


p.s.
det till höger är ett högskåp. fick för mig att dekorera HELA den luckan. jag tänker tjugo om dagen, så är det snart gjort? återkommer, om jag överlever det projektet.

arkiverar vi det under fliken "förnekelse" kanske?

"åh, bara jag får upp mitt skrivbord... det går ju inte att hålla rätt på någonting när allt ligger huller om buller och undanstoppat i flyttkartonger ju! men när jag får tillbaka min arbetsplats... åh, DÅ ska det äntligen bli ordning och reda på mina saker igen!"

så får jag äntligen upp skrivbordet. om det nu, ca tjugofyra timmar senare, råder preussisk ordning? låt mig säga som så här att på skrivbordet ser det helt okej ut, men det ligger tyg och mönster och saxar och måttband och antagligen allt jag kunde hitta i de där flyttkartongerna på hela (alltså, på allvar hela) golven i inte mindre än två (2) rum. ordning är kanske inte riktigt ordet jag söker när jag tittar på mitt verk.

ja.

jo.

tja.

frågor på det?

speciell speciell störning nr 11

FYI: har just ägnat en ansenlig tid åt at spackla undersidan av den förvaring vi ställer våra tvättkorgar under, så att den ta mig sjutton ser formgjuten ut. formgjuten! inte en skarv kvar. inte ett skruvhuvud. jomensåatte. väldigt nödvändigt.

(joho! för någon kan ju kliva in i vår garderob och lägga sig på alla fyra och sedan krypa in bakom tvättkorgarna och förfasas över ett synligt skruvhuvud eller att MDF-skivorna inte livar på millimetern. kan ske, kan det. faktiskt.)

också undrar jag varför saker alltid tar sådan tid.

jo.

ja.

äh.

passar på den, tror jag.

note to self:

det där med att bara "slänga ihop" förra årets adventskalender. nej, det fungerar ju inte riktigt så. det är fortfarande tjugofyra f*cking paket som ska slås in. och numreras. och sättas upp.

paus för pust.

så... jag hinner väl slå in hälften, sätter dem lite glest, visslar oskyldigt och är tacksam över att ungen inte hajat sambandet mellan siffror och antal än? bra så.

/stillsonotmamaoftheyear_79

en mors bekännelser

förra året slängde jag ihop en adventskalender lite i panik av material jag hade hemma, men i år! i år hade jag tänkt att göra en ordentlig. jojo. men... så... tja... det där med tiden och så. så häromdagen rotade jag fram förra årets kartonggran och tänkte att om jag bara byter ut bandet här och limmar lite där så... tja... det får funka. 2012 gör jag en ordentlig! alla gånger! men. nu ser jag att nr 18 fattas. spårlöst försvunnen. går icke att finna. men... nu har ju min unge inte så bra begrepp om siffror högre än 10, så... tja... det man inte vet tar man ingen skada av va?

/sonotmamaoftheyear_79

dagens alter egollon

dagens alter egollon

kanske för att hon ser ut som jag känner mig?

deadline närmar sig med stormsteg och jag fastnar med det mesta, men lite för den här björnen.

ha den äran

hoppla, hoppla! nu pågår provtryck minsann!

och på CDON går 1, 2, 3 – cirkus på turné! att beställa, blev jag tipsad om (men leveranstiden ser lite lång ut, så jag vet inte vart i världen de där böckerna egentligen befinner sig). ja, det är därifrån illustrationerna på korten kommer. nä, inte från CDON. från boken. ja, ni fattar.

speciell speciell störning nr 10

snälla, säg att ni också klipper och omsorgsfullt limmar små förvaringspåsar av bubbelplasten när ni ska slå in något och liksom inte bara *hemska tanke* virar den runt och tejpar? jag menar, det skulle ju liksom... gå jättefort?

/prioriterarmintid_79

grattis?

funderar på om illustrationerna ur räkneboken (som kommer ut i dagarna) kanske skulle kunna bli gattiskort?

hmmm, vad tror ni?

tisdag=tristdag

men lyllos mig som målade naglarna alldeles glada häromdagen då! försök att deppa med de här godbitarna på händerna. försök! omöjligt, det säger jag er.

vi skaffade pärlor

och nu pärlar vi ibland om kvällarna. lite på platta och lite på resårband.

men det roligaste är naturligtvis att pärla hej vilt lite överallt.

sen får vi TÄDA TÄDA VAJE FEDA fast det bara är till exempel torsdag.

men jag har mitt nya armband på mig och då blir det lite roligare.

bring on the smoothiefabrik Anna!

Josef Frank* i lekstugan! SJÄÄJIL... Å TITTAKOLLA PAPPEGOJJA! pladdrar Barnet exhalterat. OJ! MÅNGA SISKA SIMMAJ. ÖVEJALLT SIMMAJ! sedan serveras det en sextiotvå påtårer eller så. men de oändligt långa kafferepen är liksom lite trevligare nu.

* en överbliven rulle från den lokala färgaffärens lager som vi fick köpa för nästan ingen peng alls. den gyllengula stuven som räckte till en kortsida fick vi gratis. och takfärgen är egentligen en öppnad golvfärg från samma lager som vi också prutade till oss. det är SÅ västgötar shoppar!

klipp, klipp, klipp

med tanke på att den där bebisen som jag tänkt ska föräras detta stycke hemslöjd antagligen står på ett lastbilsflak och skrålar något att den ljusnande framtid är hennes lagom tills dess att hela härligheten är ihopsydd, så kommer här en förhandstitt på lapparna (Mamma och Emma!). nu ska jag bara ordna om dem tvåhundratrettioåtta gånger åt vardera håll, men sen så... sen syr det nog sig praktiskt taget själv, tänker jag.

när katten är borta

eller Mannen är på konferens så sitter jag uppe mitt i natten och klipper tyglappar till ett lapptäcke som jag bara måste göra just nu. frågor på det (exempelvis: är hon galen)? annars tror jag det är dags även för crazy lapp-ladies att lägga huvudet på kudden nu. säger så. god natt!

en lång historia om en gul stol

det finns projekt som man i efterhand undrar om de verkligen var menade. det här är ett sådant.

det börjar med att en jättesnäll Farfar kommer med en stol han fixat från en grannes garage. det fattades en del, men Farfaren har minsann åkt och köpt en sådan också innan han transporterat ned det hela till söder. jag hoppar av upphetsning, men velar naturligtvis över vilken färg jag ska måla stolen i. bestämmer mig. slipar ned stolen. grundmålar och känner mig mycket duktig. köper jättegul färg och inleder projektet vid gott mod. målar med ena handen, gör tappra försök att underhålla drygt sexmånaders med andra. i jättejättemånga lager som ska målas noggrant och torka och målas noggrant och torka och målas noggrant och torka i evigheters evigheter. går ändå hyffsat, trots att det är jättejättemånga lager och mycket, mycket kladdig färg. mot alla odds blir stolen gul, men inte Bebisen. dock har inte Hunden samma lycka. en dag är nämligen stolen täckt med hundhår och grus. Hunden är gul. jag ser ett samband. jag muttrar. också slipar jag ned stolen. igen. nästan alla hundra lager, tills man inte kan se några spår av grus och hundhår längre. sedan upptäcker jag att jag slängt penseln, eftersom jag levde i villfarelsen att jag var klar. köper ny pensel. bär ned i källaren. tittar på stolen. den är numera en sorglig brun-vit-gul historia. det är vår-vinter och ganska mörkt i källaren. ganska ensamt. jag vänder på klacken igen. sedan går jag och blänger på den där brun-vit-gula stolen i en evighet. fingrar på penseln. trummar på burken. fipplar med sandpappret. men hittar tyvärr ingen lucka i schemat. verkligen tyvärr. undviker strategiskt hobbyrummet. dynan till stolen, som Barnet redan fått av en Morfar som inte trott att det ska ta en halv evighet att måla en stol, hånar mig dock på daglig basis från sin förvaringsplats i lägenheten. men det ska bli sommar, höst och vinter igen. och ett år senare är jag mogen. solen skiner en tidig vårdag. jag tar ett djupt andetag. jag går ned i hobbyrummet. och jag bär upp den brun-vit-gula stolen på gården. finslipar och ser till i solljuset att det verkligen inte finns några hundhår kvar. inget grus. sedan bär jag ned stolen i hobbyrummet igen och målar. och målar och målar och målar tills den är blank och gul igen. reser iväg en sväng och tänker att det är bra för stolen att torka ordentligt. sedan ska jag skruva ihop den! bara det att jag inte har en aning om var jag lade alla skruvar ett och ett halvt år tidigare. jag VET att jag brukar lägga i påse och märka noggrant och sådär när jag skruvar isär saker. jag minns bara inte VAR den här gången. försöker rekonstruera händelsen ett och ett halvt freakin' år tidigare i min hjärna. HAHAHA. jag kommer ju inte ihåg vad jag gjorde förra veckan! letar ändå. förgäves naturligtvis. letar mig galen och uppgiven, men till slut ringer jag lämplig barnbutik och frågar efter skruvar. de har! de kostar tjugo kronor stycket. känner mig dum som letat så länge och springer i stort sett ned till butiken direkt efter dagis. får skruvar. MEN. inga stag att skruva skruvarna i. - jaha, behövde du dem OCKSÅ? - mmm. - ojdå, då missförstod jag dig. traskar hem igen. ringer varenda barnbutik i hela Skåne. hittar ett (1) stag. behöver två (2). ringer tillbaka till den första butiken och berättar att jag bara hittat ett och gett upp och ber dem beställa ändå. lägg en extra beställning, jag betalar frakt. - hur lång tid kan det ta? snälla, säg ganska fort va? - vet du, jag återkommer till dig, säger hon då. - jaha, säger jag och lägger på. lite resignerad. två minuter senare ringer hon. - du, säger hon. jag plockar två stag från stolar jag har också beställer jag nya till dem. är det ok? jag dör en smula av lycka. några timmar senare skruvar jag ihop den där satans stolen samtidigt som Barnet upprymd försöker klättra upp.

det är ett och ett halvt år senare.

VI HAR GUL STOL.

vem kunde anat att det skulle vara så här smidigt liksom?

EPILOG:

nä, Ungen behöver egentligen inte den där bygeln, MEN farfar har sprungit extra och KÖPT den där lilla svarta läderremmen (som jag dessutom hållit reda på!) och då ska den tamigsjutton användas. sådeså! och ja, sedan gick jag förbi den där dynan som hånade mig en sista gång innan jag resolut tog upp den, dammade av den och satte på den också. inga bildbevis på det dock. men. stolen har numera dyna.