hemma på våran gata

den nya gatan.
för några månader sedan så var jag här, med med hastigt påskrivna papper och en klump i magen. sedan var det dags att sälja och flytta och sedan dess har jag gjort mitt bästa för att bo in mig. det tar alltid tid för mig att skapa mig mitt hem, den här gången ännu längre. men kanske att det måste få göra det. att jag måste få upptäcka vad jag behöver och var jag behöver det. måste få lära känna platsen och höra den berätta sin historia. det finns smulor av den där klumpen kvar, men förhoppningsvis försvinner de allt eftersom besluten och detaljerna kommer på plats. en platsbygd bokhylla här och bord och stolar där. mer platsbygd förvaring, en matta här och en matta där och en hel drös med lampor (jag lät julstjärnorna hänga så länge att det antagligen var på vippen att grannarna ringde kommunen och klagade, för när de togs ned – men mörkret utanför bestod – blev jag återigen påmind om bristen på belysning).

helt plötsligt är jag hemma.
hemma på våran gata.
även om jag kanske varit det hela tiden.

vågor i badet

vi har ett fult badrum.
fult, men också precis så där nyrenoverat att det inte riktigt är försvarbart att ta fram storsläggan (och hundra papp). nä, man får ta fram andra metoder. jag börjar med självhäftande vinylplast, tänker jag. piffelipiff!


p.s.
det till höger är ett högskåp. fick för mig att dekorera HELA den luckan. jag tänker tjugo om dagen, så är det snart gjort? återkommer, om jag överlever det projektet.

instahelg

vem är det som går och går, men aldrig kommer ur dörren?

mina nerver, mina nerver

det här med att försöka sälja en lägenhet. håhåjaja. tär på bloggandet. och på krafterna, kan jag meddela. är mkt, mkt glad att jag aldrig fick för mig att ge mig in i fastighetsbranschen på något vis. mkt glad! jag är uppenbart inte av rätta virket för det. och, märk väl, då har det hela knappt startat än. får antagligen ta in på närmsta spa mentalsjukhus när/om detta är över. vet således inte om jag ska se fram emot det eller ej. man ser ju både fram, och inte, emot spännbälte och en överdosering lugnande. om man så säger.

så går en några dagar i våra liv och kommer aldrig mera åter

men de finns ju kvar på Instagram förstås.

är det inte en strålande dag för ett lägenhetsköp, så säg?

solen skiner, tvätten hänger på tork och vi grejar i trädgården. samtidigt kan man köpa vårt hem här om man vill. det är en lite märklig känsla, men gört vettja!

bilderna ovan är lånade från Bjurfors/SE360

den officiella sanningen

så här ser det ALLTID ut hemma hos oss om kvällarna. visst serrni. inte en pryl. inte en ogenomtänkt pinal. inte ett kladd. också doftar det syrén i köket och blandat blomster i resten av lägenheten.
JOHODÅ ALLTID, SA JAG.
allt annat är lögn. och så är det med den saken.

kategorin yrken jag icke är lämpad för: homestagare

idag kommer mäklaren och fotografen för att fotografera lägenheten inför försäljningen. herrejisses, stressen. STRESSEN!!! vill inte ens tänka på vilka mängder adrenalin som kommer att pumpas runt innan en visning. jag kommer förvisso antagligen att vara hospitaliserad tills dess, starkt medicinerad, lagd i tvångsbälte och helt omedveten om att jag ens har en lägenhet. men hur som. ni vet, för några år sedan när homestaging var nytt och stekhett? då visade femman eller trean eller vilken kanal det nu var (det kan ha varit back i the days då man faktiskt fortfarande tittade på program på TV:n) ett program som handlade om hur ett team fixade en lägenhet inför försäljning och det blev naturligtvis alltid hur lyckat som helst och ägaren kunde casha in och slutet gott, allting gott. i det programmet i alla fall, i det programmet var det alltid fullt kaos och det var alltid preciiiiis att de hann bli klara i tid. det var en kamp mot klockan hela tiden! skulle de hinna?!? lägenheten måste bli klar!!! programmet är snart slut!!! och jag kommer ihåg hur jag tittade på det där programmet några gånger och tänkte att det kändes lite uttjatat att de alltid ska bygga upp dramaturgin så. man fattar ju att de ska bli klara. liksom. duh.

men nu.
misstänker att den där stressen kanske inte bara var skapad av någon hipp mediemänniska och sedan tillspetsad i ett klipprum. den där stressen finns här just nu. gånger en miljon. fick just bädda i kuddvar som inte var strukna. NÄ, DET HINNS INTE MED SA JAG! så tack gode gud för att min mormor knappt vet vad internet, och än mindre Hemnet, är för något. tack gode gud för det.

att flyttpimpa en lägenhet, kapitel enmiljontrehundrasextiofyratusenfemhundraåttiotvå

i morgon ska vi fotografera lägenheten. och låt oss säga som så här: det är tur att de ska fotografera vår lägenhet (för oh, så luftigt vi har det nu!) och inte vårt förråd. eller NÅGON del av källaren för den delen (förlåt grannarna!). jag känner mig som en av de där tanterna (varför är det bara tanter?) som fyllt sitt hus så till den milda grad att det bara är små, smala gångar kvar där man ser golvet. kan ingen bara skicka hit ett TV-team och en klämkäck programledare med en bekymrad psykolog i släptåg, så löser vi det här medan tid är. ok?

numera i köket: diska och få ljusterapi, samtidigt!

gammalt djungelordspråk:stiltje på bloggen betyder att man har häcken full

och med "man" menar jag ganska mycket jag, men allra mest min pappa. han har nämligen (bland annat) sett till att hans framtida barnbarn sluppit berusats med ångor från golvfärg in uterus så att säga. fint av honom det!

en tisdag

nu kör vi! sista rycket i den här lägenheten. någonsin. vemodigt, men skönt att avsluta det man påbörjat.  hoppas innerligt att hitta någon som trivs lika bra som vi gjort. men som slipper spackla. lyckost.

det blommar i trädgården.

jag unnar mig.

ur kategorin: saker som är roligare i teorin än praktiken

renovera i allmänhet. bredspackla i synnerhet.

men tur att man har hjälpreda, då går det mycket fortare! alltid.

att skiljas är att dö en smula

vaknar tidigt. det andas tungt runt omkring mig, men jag orkar inte blunda mer. ser mig omkring. ser allt jag förälskade mig i första gången jag stod här. då var det ett mörkt rum som saknade el i november. det var strukturtapeter och tapetborder. trasiga tak och väggar. bruna fönster och spruckna spegeldörrar. nu flödar det disiga morgonljuset in genom de tre vita träfönstren i tre olika väderstreck. på kakelugnen, brädgolven och den gamla takrosetten, som verkligen är ett hafsverk men som jag ändå älskar – som vittnar om att huset inte byggdes för högre stånd utan för arbetare en gång i tiden. alla timmar jag spacklat och slipat och spacklat och slipat tills väggarna varit släta och mjuka mot mina händer. i det här rummet. i alla rum. alla lager av tapeter jag hittat. alla lager av liv. hur mycket jag älskat den här lägenheten, det här huset. älskat hur dörrarna alltid varit öppna och fågelkvittret alltid hörts. hur trädgården alltid varit solig och varm. älskat mina barfota fötter mot brädgolven. mot de svala trappstegen ute i hallen. mot gruset och gräset. tvätten på tork. körsbärsträdet om våren. alla måltider under det. alla middagar under ljusslingan. alla skratt. hur jag har letat fram originalfärgen i trappuppgångarna och tvingat hela föreningen att hjälpa till och renovera. grävt upp och anlagt trädgårdslandet och letat upp begagnat marktegel till uteplatsen. rivit i gamla arkiv och sökt husets historia. nu senast sett till att de gamla 70-talsfönstren bytts ut mot vita träfönster i samma modell som originalet. propagerat för att fönstren skulle flyttas ut och huset på så sätt återfå lite av sin gamla karaktär. hållit huset i handen under hela projektet. hoppas det känner sig lite finare nu. för som jag har älskat det här huset, vårt hem.

men nu, nu har vi vuxit ur det. vuxit ur brädgolven och kakelugnen och walk-in-closeten vi skapade. vuxit ur den älskade, hafsiga takrosetten, de nya fönstren, trädgården där jag har kunnat andas och de alldeles för dyra strömbrytarna i bakelit. vuxit ur vårt första riktigt egna hem.

och det gör mig så ont att det är löjligt.

sedan några timmar tillbaka står vi med ena foten in i något nytt helt plötsligt. det är inte drömprojektet, det finns inte lika mycket att laga och upptäcka. tiden till det är inte nu, hur roligt det än är i praktiken att börja från noll. men det kan nog bli vårt ändå, det här nya. trots att jag inte behöver leta under lager av strukturtapet och masonit för att hitta husets själ. men det är nya brädgolv att gå barfota på, en ny trädgård att andas i. och det här är bara vårt eget. på en ny gata i en ny stad. ja, det kan nog bli bra det här. också.

en del stunder faller äpplen väldigt nära päronträd

jag ska lära dig allt jag kan

flyttade ut täcket till soffan i morse och morgonmös framför Bompbompa. min enda fundering är när man kan introducera restgodisfrukosten? (nähä, ALDRIG?!? åh, typiskt!)

dags att dra på elementen för vintern kanske?

det var kanske för bra för att vara sant, att det milda höstvädret skulle efterföljas av lätt pudersnö och fem friska, torra minusgrader. jo, det var nog det. den berömda råkalla skånevintern är här. den som går genom märg och ben trots att kvicksilvret envisas med att ligga på plussidan. den som får en att varje år ifrågasätta sitt val av bostadsort. mina fingrar har på allvar inte uppnått högre temperatur än femton grader idag. har således klätt på mig i stort sett alla kläder jag äger, men misstänker att addera vantar skulle inverka något negativt på mitt arbete.

och: kan jag dra av den här soffan som kontorsinredning nu måntro?

nähä. en första adventshelg utan julstjärnor och ännu en dag utan ordentlig arbetsplats. så är det och så blir det. målarna har fortfarande inte gjort klart sitt, så skrivbordet står fortfarande i delar och jag sitter fortfarande som en ostkrok i soffan och jobbar. på minussidan: det uppenbara. (hallå, jag sitter som en ostkrok. och mitt soffbord har massa tråkiga arbetspapper på sig. och jag sitter som en ostkrok. och jag känner mig som en dagdrivare som sitter i soffan hela dagen och lika gärna kunde ha tittat på nån amerikansk talkshow som handlar om syskon som gift sig och sedan skilt sig och nu är familjen splittrad eller vad som nu går på TV om dagarna. och sedan sitter jag som en ostkrok också.) på plussidan: man får ha filt över benen!

tisdag

obäddad säng + hund = dags att byta lakan. igen. tur att han är göllig.

och kolla! paket! till mig!

jag är en lappmänniska och på mitt skrivbord har jag alltid en lämplig mängd memoblock i rent överlevnadssyfte. de är som flytvästarna i ett flygplan ungefär (har någon någonsin klarat sig tack vare en sådan förresten? jag är mkt skeptisk, vilket ju gör det hela till en rätt kass liknelse, men ni hajar?). och nu har jag förvisso inget skrivbord just nu, eftersom det står nedmonterat tills målaren masat sig hit och kladdat på spackel och färg och allt vad han ska göra innan fönsterrenoveringen officiellt är över, men sen! sen ska jag sitta på mina elefantklädda skrivbordsstolar och skriva livsviktiga lappar på papper från det matchande elefantblocket som Mannen i mitt liv kom hem med för ett tag sedan. tills dess får det stå och se fint ut med snöre och klisterlapp och allt. vägrar nämligen att skriva elefantlapp utan att få ha arslet på en elefantstol samtidigt.