#illustrationmotcancer

"KRAMEN – STARK SOM EN BJÖRN" till förmån för Cancerfonden.
30x40, signerade och numrerade, 250 kronor inkl. frakt. OBS, slutsålda!

På Instagram tog några illustratörer initiativ till #illustrationmotcancer, just som jag kände maktlösheten sjukdomen sprider omkring sig alldeles i min närhet. Det här är mina streck till stacken (som Lisa så finurligt uttryckte det). En begränsad upplaga björnar där alla intäkter går oavkortat till Cancerfonden.

Man köper genom att mejla mig på hej@fiaelia.com. Gör det med detsamma vettja.

Och mitt allra största och varmaste TACK till Kepa Tryck i Kävlinge som utan kostnad bidragit med arbete och material = mer pengar till Cancerfonden!

instahelg

mot ljusare tider, ja?

sol mot ansiktet, plusgrader, knoppar, små späda vårblommor, vårjacka och gympapjucksulor mot gruset – komsi komsi kooomsi våren!

trökiga minusgrader och diverse virus undanbedes vänligen men bestämt fortsättningsvis.
tack på förhand.

instaveckan

somliga straffar Gud med detsamma?

byter blöja på bebisen i soffan. till saken hör att just min unge mest troligt är den sötaste ungen man kan byta en blöja på (det kanske inte är helt vetenskapligt bevisat, men mycket pekar mot att det är just så), konstant med ett smajl mellan de där otroligt socka sinderna. ungen älskar att ha rumpan bar, helt enkelt. man skulle kanske kunna tro att jag vant mig vid att titta på den där störtsöta, skrattande bebisen med tanke på att varje gång jag byter en blöja är det samma som hyfsat jätteofta, men icke. blir lika betagen av bebisens förträfflighet varje gång. vi gullar, bebisen skrattar så den kiknar och jag tindrar. ungefär så brukar det gå till. plus att jag springer/sträcker mig efter valfri kamera och bara *klick klick klick* för jag kan inte låta bli att föreviga exakt hur mest sötast bebisen är. och idag var alltså inget undantag.

*klick klick klick*

"gah! så söt! jag kan inte leva med mig själv om jag inte delar med mig av det här fulländade exemplar av människa på *insert valfritt socialt medie*. ok, bebis. vänta lite, mamma måste bara instagramma den här bilden lite snabbt."

*sätter mig ned i soffan och fipplar med iPhonen*

bebisen kunde dock inte bry sig mindre just då. den har just upptäckt att treåringens låda med samlat krafs ligger bredvid i soffan. samlat krafs = samma värde som skatt på havets botten för en bebis. samt treåring. treåringen hade dock på morgonen innan föris högtidligt förklarat vilket av krafset bebisen fick leka med (en grej, minns inte vilken) och vilket av krafset bebisen ABSOLUT INTE fick leka med (allt annat). men nu låg bebisen alltså mitt bland krafset. BADADE i krafset. och stoppade allt i munnen. samtidigt. utan att den ömma modern ingrep annat än för att torka av det stackars krafs som blev mest neddreglat/-kräkt, givetvis utan att släppa iPhonen med blicken. ja, ni kanske kan se det framför er, skolexempel på mycket engagerad mor av sin tid?

"hmmm, nu ska vi se. hämta bild. tjoff på med filter. gah, GÖLLIGT! så där. trycka på "dela-knappen" och... klart! då ska vi se. var lade jag nu den där bajsblöjan...?"

*sniff sniff sniff*

"jaha. där. under min rumpa."

resultat: ett linne med bebisbajs på, blandat småkrafs med bebisdregel på samt en styck instagram-bild med sjukt gullig bebis på.

hemma på våran gata

den nya gatan.
för några månader sedan så var jag här, med med hastigt påskrivna papper och en klump i magen. sedan var det dags att sälja och flytta och sedan dess har jag gjort mitt bästa för att bo in mig. det tar alltid tid för mig att skapa mig mitt hem, den här gången ännu längre. men kanske att det måste få göra det. att jag måste få upptäcka vad jag behöver och var jag behöver det. måste få lära känna platsen och höra den berätta sin historia. det finns smulor av den där klumpen kvar, men förhoppningsvis försvinner de allt eftersom besluten och detaljerna kommer på plats. en platsbygd bokhylla här och bord och stolar där. mer platsbygd förvaring, en matta här och en matta där och en hel drös med lampor (jag lät julstjärnorna hänga så länge att det antagligen var på vippen att grannarna ringde kommunen och klagade, för när de togs ned – men mörkret utanför bestod – blev jag återigen påmind om bristen på belysning).

helt plötsligt är jag hemma.
hemma på våran gata.
även om jag kanske varit det hela tiden.

instamorgon

påklädning.
när treåringen får bestämma.

vågor i badet

vi har ett fult badrum.
fult, men också precis så där nyrenoverat att det inte riktigt är försvarbart att ta fram storsläggan (och hundra papp). nä, man får ta fram andra metoder. jag börjar med självhäftande vinylplast, tänker jag. piffelipiff!


p.s.
det till höger är ett högskåp. fick för mig att dekorera HELA den luckan. jag tänker tjugo om dagen, så är det snart gjort? återkommer, om jag överlever det projektet.

instahelg

saving it for a rainy day

nu sover de i baksätet, men tidigare idag packade vi. treåringen:

- MAMMA, KOLLA HÄJ! TA KORT PÅ OSS, VI Ä BÄSTA BJOSSONA! MEN VÄNTA, JAG SKA SÄGA FIIIIIS!

och mamman:

*torkade bort en tår och knäppte lydigt bild*

vem är det som går och går, men aldrig kommer ur dörren?

Instahelg

äh, jag låter udda vara jämnt, tänker jag

jag var tvungen att mata mitt minsta barn nere i akvariet på Malmö Museer tidigare idag och placerade mig på en bänk i själva utställningshallen, så att treåringen kunde fortsätta kika i de olika tankarna under tiden. det tog ungefär en millisekund innan treåringen hade raggat upp en ny, roligare familj, bestående av en – intet ont anande – mamma samt ett barn som nyss lärt sig att gå. de fick nu den inofficiella rundturen av akvariet. vare sig de ville det eller inte. det var inte alltid jag såg den entusiastiska, lilla guiden, men jag hörde...

– KOM MED HÄJÅT, HÄJÅT! HÄJ Ä VANDJANDE PINNAJNA! VI HAJ SÅNNA PÅ MITT DAGIS OCH JAG Ä INTE JÄDD FÖ DOM ALLS. FAST DE HÄJ, DE KAN BIIIITAAAS! OCH HÄJ! HÄJ! SPJING INTE, MAN FÅJ INTE SKJÄMMA FISKAJNA! KOM HÄJ NU! JAG KAN KOMMA UPP HÄJ SJÄLV FAKTIST! OCH HÄJ! HÄJ Ä PIJAJJJOOOONAAA!

och så vidare. babbel, babbel, babbel. den intet ont anande mamman – som jag dock misstänker anade sitt öde vid det här laget – fick glatt spela med och ställa frågor till den uppmanande guiden. och som varje dedikerad guide slängde givetvis även den här in anekdoter från sitt eget liv för att förgylla rundturen. eller demonstrerade djurens beteende, t.ex. genom att visa hur pirayor (rollen utförd av treåringen) jagar barn som nyss lärt sig gå (rollen utförd av barn som nyss lärt sig gå). mycket glad över att själva bitandet, som det annars fokuserades mycket på, inte demonstrerades. kan hända att det varit en stämningssänkare, tänker jag. men sådant vet förstås en van guide.

och när jag matat klart och packat ihop barn och bröst etc. och skulle ta med mig guiden vidare till de andra utställningarna, så visste jag inte riktigt om jag borde betala den stackars mammans entréavgift eller ta betalt för den guidade rundturen?

även guider tar paus ibland och beundrar maneter som vilken besökare som helst.

Instahelg

ett slut och en början

ibland känns det som att jag knappt vet vad jag har gjort de senaste månaderna, och öppnar jag bloggen vittnar den lite om det samma. det är lite här och lite där och spridda skurar om allt och inget. som den här våren. jag har plockat upp trådar som jag lämnat lite här och var och jag har inte orkat titta bakåt för att se trasslet. det har varit en galen vår. den började med att jag kräktes ganska mycket. och fortsatte med att jag kräktes ganska mycket. och när jag inte kräktes låg jag mest i fosterställning och kved med hela mag- och tarmsystemet i uppror i vad som kändes som en evighet som aldrig skulle ta slut. och mitt i alltihop försökte jag ta mig samman och gifta mig och den karusellen snurrade mig ytterligare några varv. och det där enerverande illamåendet som ALDRIG ville ta slut accompagnerades av den trötthet som gärna infinner sig när värdena åker lite upp och ned innan kroppen fattat (eh, aldrig?) att det bor en mycket, mycket liten människa inuti som börjat växa så det knakar, men jag gav mig ändå på att köpa ett hus, och hade grav ångest över det, och ställde mig långa dagar i fixarkläderna innan jag till slut var tvungen att sälja (typ) den bästa lägenheten i världen. och nu planerar jag en flytt och ett treårskalas simultant. och sedan allt det andra. jobb och fritid och livet och hej och hå. jag tittar tillbaka och ser allting och ingenting. höga toppar och djupa dalar huller om buller. de där fallgroparna i vardagen har varit extra djupa på något vis, när alla former varit så suddiga och kroppen svag. extra svåra att se och hoppa över, extra svåra att ta sig ur när man väl trampat ned.

det har varit en galen vår, men nu – nu börjar sommaren. och den ska inte vara ett dugg galen, har jag just bestämt. bra va? den ska vara pigg och glad och ordning och reda. alla trådarna ska vara ordentligt ihopknutna när jag slår en kik bakåt och vägen framför ska vara rak som bara en grusväg över en skånsk åker kan vara, så att jag ser var groparna är och kan sicksacka sådär som man brukar. kanske trampa snett lite här och var, så som man gör, men aldrig snubbla handlöst och skrubba hakan i gruset.

för nu jäklar. det är nu det börjar.
förra helgen tog fantastiska vänner med oss på ett dygn utanför verkligheten. jag vet inte om de visste hur väl valt det var, men det kändes som att jag fanns på riktigt för första gången på flera månader. det var strålande sol och mörka rum med mjuka händer. det var vita lakan och vita dukar och vita stränder. det var varmt vatten som smekte skinnet och havet som kluckade i horisonten. mjuka musikslingor i bakgrunden var man än rörde sig. mat som aldrig mat smakat förut.

det var det perfekta slutet.
och den perfekta starten.

jag insåg det där och då.
det är nu det börjar.
det säger vi. ok?

mina nerver, mina nerver

det här med att försöka sälja en lägenhet. håhåjaja. tär på bloggandet. och på krafterna, kan jag meddela. är mkt, mkt glad att jag aldrig fick för mig att ge mig in i fastighetsbranschen på något vis. mkt glad! jag är uppenbart inte av rätta virket för det. och, märk väl, då har det hela knappt startat än. får antagligen ta in på närmsta spa mentalsjukhus när/om detta är över. vet således inte om jag ska se fram emot det eller ej. man ser ju både fram, och inte, emot spännbälte och en överdosering lugnande. om man så säger.

så går en några dagar i våra liv och kommer aldrig mera åter

men de finns ju kvar på Instagram förstås.

den sommaren, den sommaren

tittar tillbaka på den senaste veckan i mobilen och inser att: jo, minsann, nog är det sommar alltid!
mmmmm... sommar... ganska så fantastiskt faktiskt.

den officiella sanningen

så här ser det ALLTID ut hemma hos oss om kvällarna. visst serrni. inte en pryl. inte en ogenomtänkt pinal. inte ett kladd. också doftar det syrén i köket och blandat blomster i resten av lägenheten.
JOHODÅ ALLTID, SA JAG.
allt annat är lögn. och så är det med den saken.

gammalt djungelordspråk:stiltje på bloggen betyder att man har häcken full

och med "man" menar jag ganska mycket jag, men allra mest min pappa. han har nämligen (bland annat) sett till att hans framtida barnbarn sluppit berusats med ångor från golvfärg in uterus så att säga. fint av honom det!