beach 2013 kunde inte komma mer olägligt

jag brukade vara en hyfsat sportig person, har alltid varit fysiskt aktiv och haft en någorlunda grundfysik. i min ungdoms gladaste vår sportade jag på diverse sätt och förutom det har jag sprungit en del mil i mina dar ska ni veta. jo, det var må hända länge sedan jag peakade, kunde stoltsera med magrutor och så vidare, men jag hade åtminstone inga större problem att kuta en halvmil några gånger i veckan bara några få veckor innan jag födde treåringen. ni hajar. gillar att röra på mig. hyfsat sportig och friluftsig.

men ni noterade kanske att jag skrev "brukade vara"?

vi var nämligen på veckans barndans igår, treåringen och jag. och det här att jag "känner mig lite stel i benen idag", är det något vi borde prata om kanske?

svar till: fysisktförfall_79

en helg/många ögonblick

hälsoresan fortsätter!

om ni trodde jag gett upp? gått all in på saffranspannkakorns bara? förvisso det också, men peakade med 7 km spår (och 19 ljumma grader i vattnet efteråt) häromdagen och idag Fårö (nästan) runt på cykel. känner knappt mitt underliv efter den strapatsen, men annars: fortsatt 5 raukar av 5!

hälsoresan!

5 km havsband och kalksten.
nöjd och svettig och 18 grader i vattnet efteråt.
- man ångrar aldrig ett bad! hojtades det hurtfriskt.
och det gör jag märkligt nog inte.

hälsoresan har startat och första morgonen får fem raukar av fem, tror jag bestämt.

semester kräfva... (del 3)

...öppna landskap, tyst skog och påsnörade löparpjucks!

revidering:

världens längsta kilometer kan också mycket väl vara den första med träningsvärkstunga ben. de efterföljande är något kortare, thank God, men den första... skjut mig.

hej på er!

sommar i Skåne. springa lite backar (på mitt favoritspringställe just nu) på förmiddagen och visa Ungen får och hästar. och stöta på kompisar som gjort samma utflykt. två stycken snart tvååringar mycket uppspelta. får jag förmoda. jag hade fullt upp med att se hurtig ut och vinka när jag sprang förbi. när jag var klar var vår unge mycket trött och sympatiskt kinkig och inte så uppspelt. Barnet stämplade sedan in på hemvägen, så Mannen provianterar och jag fick vakta bilen. därav tristessbloggandet. tog ett kort på hur svettig jag är som bevis på hur hurtig jag varit, men besparar er det (säg tack!). och se här ja, nu kommer proviantören! dusch och lunch på stan väntar. hej på er!

aldrig får man vara riktigt lycklig

vanligtvis: gah, ansträngningen att snöra på sig gympaskorna och ge sig ut på en runda - som att bestiga Mount Everest. minst. orka!

efter en och en halv veckas obarmhärtig förkylning och ganska mycket fint vårväder: gah, önska att man kunde snöra på sig gympaskorna och ge sig ut på en runda utan att klappa ihop som en gravt överviktig kol-patient med lungödem efter 900 meter. sket-förkylning att aldrig ge med sig. orka!

något av en bipolär dag

först: lämna gråtande unge på dagis, ha mycket, mycket oproduktiv dag och jag bara: - jag är en dålig, dålig människa.

sen: åla på sig tajts, hoppa i löparpjucks och slå tre flugor i en smäll - rasta hund, hämta glad unge på dagis och ta en löprunda - och jag bara: - jag är freakin' superwoman!

nu när endorfinerna lämnat kroppen, jag gjort en klassiker och somnat med ungen och vaknat galet sent och missat hela kvällen, så misstänker jag dock att sanningen ligger nånstans närmare det första. typiskt.

i fäders spår för framtids segrar

liksom alla år första söndagen i mars; bänkad i soffan framför Vasaloppet. i år dock utan hurtigaste Mannen, som bytt soffan mot spåren (staka älskling, staka!). Barnet verkar dock inte nämnvärt imponerad över evenemanget, svepte lite "båpoppa", viskade uppfodrande - "Mammammö!" men somnade sedan om som en stock här i soffan.

jahaja. så mycket för den familjetraditionen.

förnedrad av en sjuttiosjuåring

den här vintern har farit hårt fram med fysiken för eder undertecknad. för mycket snö för att det ska vara roligt att springa. för oflitigt kompenserat i skidspåret. för lite av allt helt enkelt. men för mycket av det goda. och så kan vi ju inte ha det. så löparpjucksen åkte på. och för att inte skämmas allt för mycket så tog jag bara med mig Hunden som sällskap. tänkte att jag och en snart tio-årig jycke skulle vara på samma nivå.

så fel jag hade.

den snart 10-åriga Hunden hoppade som en yster rodeohäst bredvid mig. och jag. jag höll väl ungefär samma tempo som jag gjorde i åttonde-nionde månaden någon gång. att hålla det tempot i åttonde-nionde månaden anses spänstigt. ja, kanske till och med mycket spänstigt. att vara en fullt frisk kvinna i sina (typ) bästa år och hålla det tempot anses på gränsen till pinsamt. speciellt när en snart tio-årig jycke förnedrar en. för hur roligt det än är att se sin gamla hund så vital, lika sorgligt är det att se honom öka tempot och försvinna iväg medan man själv lunkar efter.

tio hundår. det är ungefär 77 människoår det. visste ni det? jag blev alltså omsprungen (ungefär hundraåttiotre gånger) av en snart 77-åring.

det enda som gör mig på lite bättre humör är det faktum att jag har jättemycket tid att ta revansch på innan jag är 77. för då kommer han inte att ha en chans den där Hunden. inte. en. chans.

i kategorin "saker jag aldrig, aldrig någonsin hade fått för mig. verkligen aldrig."

min man. man undrar ju ibland. direkt från skidsemestern med x antal skidmil i benen, upp arla i urtid och raka spåret (haha) till Götet för att staka sig runt (ok, kanske inte bara staka men ni fattar) fyra mil (sexton jäkla varv i nåt 2,5-kilometersspår för att göra det hela lite, lite värre) i regn och plusgrader. bergis superföre.
klassas det verkligen som vid sina sinnens fulla bruk? jag är skeptisk.

cliffhangern

nä, jag dog inte smärtdöden på något fjäll. (om någon nu legat vaken och undrat.) turen sköts helt sonika upp och ryggen rätade sig. jag var mycket nöjd. Barnet var fantastiskt nöjd. gastade "acka! acka! ellka! ellka!"* när turen var över och alla barn plockades ur fjällpulkorna. de skickliga skidmännen som fick pulkaansvaret dock. inte så nöjda. vi lyckades skida fel nånstans på fjället och fick klättra uppför, uppför, uppför. jättejättemycket uppför. vi bara: obetydligt kuperad terräng? verkligen...? men så vill man inte verka klen och säger inte så mycket mer om den saken. jag, och övriga utan nämnvärda extrakilon (som i packning då), saxade lite lätt ibland och pustade över varenda brant i tron om att det var den sista. de skickliga skidmännen med pulkor och massa ungar efter sig dock. de hade huvudet långt ned mot bröstet och frustade uppför fjället. kämpade och stretade. jo, det såg lite slitsamt ut, det gjorde det allt. trots att vi hojtade sådär lagom klämkäcka tillrop (hade de inte varit fastkedjade vid tyngder i form av pulkor med massa ungar hade de antagligen skidat ikapp och strypt oss). och vi hittade naturligtvis aldrig våffelstugan. eftersom vi var någon helt annan stans än var vi skulle. fick panikfika medhavd matsäck i en snödriva.
men annars så.
förträfflig tur.

och det gick jättejättesnabbt hem när vi skulle nedför alla de där backarna sen.

* åka! åka! pulka! pulka!

pest eller kolera fjällstyle

dagens plan A: gå på tur med kidsen på släp i pulkor och äta våffellunch. jag bara: jippie! tills jag igår kväll sträckte någon muskel jag inte visste att jag hade i ryggen när jag lyfte upp ungen. hade svårt att klä på mig själv byxor nyss. så: mörka och potentiellt dö smärtdöden på ett fjäll eller riskera att missa veckans höjdpunkt? trickytricky.

nu blir det vinter, nu blir det vinter

som vi har önskat, HURRA!

because I'm worth it

kutade runt halvmilen på strax under 25. med Hunden på släp. och Barnet i hyr-joggern framför.

helt ok en otränad tisdagkväll med två sänken.

nu: fin-pizza med grannarna.

beach 2011?

nä, snarare njutning och nollsummespel!

inget att skryta med däremot

men ändå, ska man ta det som ett tecken på att man är

1. pinsamt otränad

eller

2. har obarmhärtiga plågoandar till träningskompisar

om man fortfarande känner av träningsvärk i låren efter tre dagar?

det är ju inget kul om man inte får skryta om det ibland

jamen, man känner sig ju så HURTIG när man börjar söndagen med att träna!

hmmm, det var mest det jag ville säga.

/självgod 79 med ömma lår

man är ju inte tjugofem längre

igår kväll. vi småpratade de första dryga tre kilometerna. sedan sammanbiten tystnad, kilometer efter kilometer. blicken i marken. ben som likt maskiner jobbar framåt. den ljumma vinden, höstmörkret och tystnaden. andas in. andas ut. andas in. andas ut.

idag? idag går de där maskinerna lite tungt kan man säga.

dilemma:

måste skynda mig att duscha och ta på mig bästegåbortkläderna men kan inte sluta eftersvettas.

- ursäkta att vi är sena, men... jag svettades?