söndag 24 februari 2013

det är förvisso alltid bra att bli påmind

det var frukost och jag hade snart gjort en liten stig mellan bordet och lådan där vi förvarar smörgåsrån, eftersom den minsta familjemedlemmen envisades med att kasta ned rånen jag serverade på golvet. eller golvet och golvet, ända dit kom de sällan. Hunden stod nämligen redo och fångade praktiskt taget smörgåsrånen i luften i samma sekund som femmånadersknoddens dregliga fingrar släppte taget över bordskanten. men samtidigt som rånet krasade mellan hundens käkar så såg den minsta familjemedlemmen mycket förnärmad ut över att ha blivit av med sitt snacks. den tannalösa munnen antog sin mest sorgsna min och de där mandelformade ögonen var så bedjande att alla hundar i kvarteret hade stått på kö för att komma och lära sig om de vetat. ungen höll på att SVÄLTA IHJÄL, rååååkade tappa ned sitt smörgåsrån – sin chans till överlevnad – och nu skulle jag inte servera ett nytt?! är det så det ska vara? ni förstår. jag traskade och hämtade ett nytt.

JAG (retoriskt): "men lilla du, varför kastar du ned smörgåsrånen på golvet om du VILL äta dem?!"
TREÅRINGEN (kvickt och allvarligt): "för att hen är en BEBIS mamma. du förstår det va?"

fredag 22 februari 2013

instaveckan


onsdag 20 februari 2013

somliga straffar Gud med detsamma?

byter blöja på bebisen i soffan. till saken hör att just min unge mest troligt är den sötaste ungen man kan byta en blöja på (det kanske inte är helt vetenskapligt bevisat, men mycket pekar mot att det är just så), konstant med ett smajl mellan de där otroligt socka sinderna. ungen älskar att ha rumpan bar, helt enkelt. man skulle kanske kunna tro att jag vant mig vid att titta på den där störtsöta, skrattande bebisen med tanke på att varje gång jag byter en blöja är det samma som hyfsat jätteofta, men icke. blir lika betagen av bebisens förträfflighet varje gång. vi gullar, bebisen skrattar så den kiknar och jag tindrar. ungefär så brukar det gå till. plus att jag springer/sträcker mig efter valfri kamera och bara *klick klick klick* för jag kan inte låta bli att föreviga exakt hur mest sötast bebisen är. och idag var alltså inget undantag.

*klick klick klick*

"gah! så söt! jag kan inte leva med mig själv om jag inte delar med mig av det här fulländade exemplar av människa på *insert valfritt socialt medie*. ok, bebis. vänta lite, mamma måste bara instagramma den här bilden lite snabbt."

*sätter mig ned i soffan och fipplar med iPhonen*

bebisen kunde dock inte bry sig mindre just då. den har just upptäckt att treåringens låda med samlat krafs ligger bredvid i soffan. samlat krafs = samma värde som skatt på havets botten för en bebis. samt treåring. treåringen hade dock på morgonen innan föris högtidligt förklarat vilket av krafset bebisen fick leka med (en grej, minns inte vilken) och vilket av krafset bebisen ABSOLUT INTE fick leka med (allt annat). men nu låg bebisen alltså mitt bland krafset. BADADE i krafset. och stoppade allt i munnen. samtidigt. utan att den ömma modern ingrep annat än för att torka av det stackars krafs som blev mest neddreglat/-kräkt, givetvis utan att släppa iPhonen med blicken. ja, ni kanske kan se det framför er, skolexempel på mycket engagerad mor av sin tid?

"hmmm, nu ska vi se. hämta bild. tjoff på med filter. gah, GÖLLIGT! så där. trycka på "dela-knappen" och... klart! då ska vi se. var lade jag nu den där bajsblöjan...?"

*sniff sniff sniff*

"jaha. där. under min rumpa."

resultat: ett linne med bebisbajs på, blandat småkrafs med bebisdregel på samt en styck instagram-bild med sjukt gullig bebis på.

tisdag 19 februari 2013

eder undertecknad anmäler sig härmed i forskningens tjänst!

äntligen! alla friska (peppar peppar och sådär) och på jobb alternativt förskola.
just nu ritar jag uppföljare till två pekisar. gillade idén att klämma in ett mindre projekt så länge jag är kollega med en bebis, men tja... kan vi prata om det här med den så kallade "amningshjärnan"? är det inte redan vetenskapligt belagt anmäler jag mig härmed som frivillig i forskningens tjänst. min man drygade i sin ungdom ut hushållskassan genom att knapra diverse saker och tappa blod för Astras räkning och jag känner att jag också vill bidra. behöver inga stora summor, men det hade varit skönt att få klarlagt att det här händer alla och är fullt normalt och kommer att gå över. ja? snälla? har suttit lite med färgkartor en stund nu. inte mäklat fred. bestämt styrräntor. byggt en rymdstation. bara försökt välja lite färger.

nu: *stirrar tomt framför mig med träningsvärk i hjärnan*

verkar lovande.
antagligen finns inte ens boken som medieform när jag är klar.

lördag 16 februari 2013

fokuserar på det fina (för att inte bli GALEN)

över en vecka av kräk och feber och allmän sjukdomsskit i det här huset. fram och tillbaka. tillbaka och fram. en efter en och om igen. det känns som jag har vadat upp till hakan i en seg sörja av diverse baciller. som bacillkvicksand som sugit ned mig, snabbare ju mer jag sprattlat.

så. otroligt. jäkla. skit. tröttsamt.

men tur att det finns ljusglimtar, som de här:


ja, han allt han. min man.
– göra gölliga ungar, välja de finaste tulpanerna och köpa saker jag gärna vill ha. så många strängar på sin lyra!

torsdag 14 februari 2013

kommer med varningstext:

OBS! sätt inte på hårt underlag! stor risk för skallskador!

(time to face plant: T minus 45 seconds)

vinterkräk? bebiskräk? var är manualen till den här bebisen nu igen?

i natt kaskadkräktes så den sista familjemedlemmen, a.k.a. bebisen, över hela mig. kaskadkräktes, mumlade något på bebisjollerspråk och somnade om. så där som bebisar gör när de kräks mest för jämnan. men det luktade spya, inte bara gammal mjölk. och det fanns överallt, så det var bara att byta på samtliga inblandade, sanera hjälpligt och sedan ligga där i mörkret och fundera över hur man skiljer en klassisk bebisspya från the real deal vinterkräk?

jodå.
det är spännande, nästan jämt.

onsdag 13 februari 2013

hemma på våran gata

den nya gatan.
för några månader sedan så var jag här, med med hastigt påskrivna papper och en klump i magen. sedan var det dags att sälja och flytta och sedan dess har jag gjort mitt bästa för att bo in mig. det tar alltid tid för mig att skapa mig mitt hem, den här gången ännu längre. men kanske att det måste få göra det. att jag måste få upptäcka vad jag behöver och var jag behöver det. måste få lära känna platsen och höra den berätta sin historia. det finns smulor av den där klumpen kvar, men förhoppningsvis försvinner de allt eftersom besluten och detaljerna kommer på plats. en platsbygd bokhylla här och bord och stolar där. mer platsbygd förvaring, en matta här och en matta där och en hel drös med lampor (jag lät julstjärnorna hänga så länge att det antagligen var på vippen att grannarna ringde kommunen och klagade, för när de togs ned – men mörkret utanför bestod – blev jag återigen påmind om bristen på belysning).

helt plötsligt är jag hemma.
hemma på våran gata.
även om jag kanske varit det hela tiden.

tisdag 12 februari 2013

– när vi såg att det fanns talang? jo, det var redan i unga år faktiskt...

efter några kräkfria dagar vände det hela för treåringen. det vände rakt över soffan med tillhörande textilier, brädgolvet, mattan och slutligen rakt ned i bebisens babyskydd. oh. the. joy. skulle man ta fram en sopcontainer och en högtryckstvätt (full med handsprit)? ringa Anticimex? bara spränga bort vardagsrummet och bygga ett nytt?

men när jag står där som stolt moder till en olympisk guldmedaljör i valfri gren där precision är en viktig egenskap, då antar jag att vi kommer att kunna skratta åt det? eller, är det fortfarande för tidigt?

söndag 10 februari 2013

– hmmm, det här känns bekant på något vis?
som att jag varit med om det förr...?

saker mina barn uppenbarligen är bra på några månader in i livet:
1) se gölliga ut i mössa
2) klä av sig barfota

saker jag uppenbarligen är dålig på när mina barn är några månader in i livet:
1) ha fantasi beträffande bildmotiv?

undrens tid äro icke förbi och så vidare

november och december var lite som en enda lång sjukdom som avlöste sig självt utan uppehåll i den här familjen och året avslutades med att samtliga familjemedlemmar var mer eller mindre däckade, varav treåringen hade ordinerats diverse penicillin och medicin och annat kuckelimuck för att råda bot på detta. och den som var inom, tja säg en mils radie från treåringen när dessa mediciner skulle inmundigas, har så att säga HÖRT hur mycket min treåring hatar diverse penicillin och medicin och annat kuckelimuck. jag vet inte riktigt vad farmaceuten blandade till, men minst en av ingredienserna i samtliga medikament var mest troligt rävgift. det är i alla fall så jag tolkar varför jag upprepade gånger sprayades kladdig efter att sörjan varit inne och vänt i treåringens mun. "prova att låta barnet självt ta medicinen" var ett av många kloka råd vi fick. bra tips! jag vet inte hur era ungar gör med medicin de inte vill ha? min unge hällde ut den.

så haja förvåningen i kväll när den feberheta, lilla treåringen ynkligt meddelar sig från soffhörnet och uttrycker önskemål om medicin. och när samma treåring, som inte bara har en historia av att på ett uttrycksfullt sätt ge röst åt sin avsky för läkemedel utan som vi dessutom med utebliven framgång försökt lockpocka i småsmåsmå mängder med "precis VAD du vill" sedan fredag kväll, sedan bara tar måttet med flytande febernedsättande och sveper det, då är jag bokstavligen på väg att dra mig själv baklänges med sockerströaren i högsta hugg.

så, nu undrar man ju: är den här typen av förvirring slash personlighetsförändringar i samband med feber hos barn ett orovarslande tecken? är det någon form av feberhallucinationer vi har att göra med? akutmottagningen snarast? ambulans?

men säg helst att det är permanent och att mitt barn alltid kommer att ta medicin på liknande sätt.
tack på förhand.

lördag 9 februari 2013

vis av erfarenhet

i går kväll var lite av ett kräkmaraton för treåringen. det var första gången den här säsongen, så man ska inte klaga, det ska man inte. vi var däremot alla mycket spända på hur lång tid det skulle ta för det hela att utvecklas till en stafettgren, men än så länge har det varit en enmannashow. men jag är inte född i farstun direkt, man vet ju att ingen går säker här hemma. således lade jag slugt om min diet direkt efter första spyan. medan min man mumsade chili con carne sippade jag blåbärssoppa. varför då, undrar ni? blandade du med vitpepparkorn och fick någon mirakelkur mot kräksjuka?

nope. men efter 2 x gravid och ständigt illamående VET jag vikten av att det man äter innehåller smaker som så att säga "gifter sig" med magsyran, så att anrättningen smakar precis lika (nåja) gott när den kommer i retur (man bör också undvika mat med för tydlig form eller att tugga maten dåligt). men med till exempel blåbärssoppa i magen kan man sitta lugnt i båten och invänta. det kommer inte att vara trevligt, men det kommer åtminstone att smaka hyfsat.

där mina vänner, har ni dagens tips i kräksjuketider!

torsdag 7 februari 2013

instamorgon

påklädning.
när treåringen får bestämma.

tisdag 5 februari 2013

vågor i badet

vi har ett fult badrum.
fult, men också precis så där nyrenoverat att det inte riktigt är försvarbart att ta fram storsläggan (och hundra papp). nä, man får ta fram andra metoder. jag börjar med självhäftande vinylplast, tänker jag. piffelipiff!


p.s.
det till höger är ett högskåp. fick för mig att dekorera HELA den luckan. jag tänker tjugo om dagen, så är det snart gjort? återkommer, om jag överlever det projektet.

måndag 4 februari 2013

i kategorin:
SAKER SOM GÅR EMOT MIG JUST NU

måndag. iskallt. snöblandat ösregn.
ska hämta treåringen på föris.
skit. punka på syskonvagnen.

överväger alternativen:
1) ta Bugaboon och låta treåringen gå hem. i snöblandat ösregn. en gymnastikmåndag innan mellis = trött treåring.
2) ta bilen och promenera hunden snabbt innan. ned med lilla ungen i Bugaboo. upp med lilla ungen ur Bugaboo. ned med lilla ungen i babyskydd. o.s.v. och hem i bil med treåring som just varit ute och lekt. i snöblandat ösregn = jättesmutsig treåring.
3) laga punkan. gå till föris.

jag valde alternativ tre (3).
i snöblandat ösregn p.g.a. trodde "det skulle gå snabbt". det gjorde det inte. jag hade skitkalla fingrar och fick inte nya slangen rätt. plus: jättebråttom till föris nu. ok. pumpa nya däcket. ned med lilla ungen i vagnen, på med regnskyddet och hetsjogga hela vägen till förskolan. pusta. hämta treåring och börja resa hemåt. och inse: PUNKA PÅ DÄCKET. IGEN.

fast då hade det åtminstone slutat ös-snö-regna.
alltid något.

vad vuxna gör när de är ensamma

vi bor ganska många timmars bilresa från våra föräldrar a.k.a. de naturliga barnvakterna, men nu har barnens mormor varit här på besök, vilket inneburit att vi haft möjlighet att få barnvakt om kvällarna. en möjlighet som vi också nyttjade inte mindre än två gånger.

vad vi gjorde, undrar ni kanske? om vi gick på restaurang? på bio? ut och dansade? tog in på hotell och åt middag i sängen? förlustade oss i största allmänhet?

jamen, ungefär så. nästan.
på torsdag kväll storhandlade vi nämligen.
och på fredag hjälpte vi kompisar att flytta.

vet inte riktigt vad vi ska hitta på nästa gång en mor- eller farförälder kommer på besök?
hänga på kemtvätten kanske?

söndag 3 februari 2013