det är väl en speciell, speciell störning

ja, vi har ju el nu. och det finns förvisso fortfarande några sladdar att måla in, men annars börjar det mer och mer likna ett hem detta hära. ett hem och inte en byggarbetsplats. ingen täckpapp på golven. väggar och tak ser ut som de ska. det står inte flyttkartonger i hörnorna. möbler är färdigbyggda. lampor är på plats. och i lördags på partejet, när vi städat och gjort fint och det var levande ljus i kakelugnen och fina människor som minglade omkring, så pirrade det lite extra av lycka över att det var över. renoveringskaoset. över att vi kunde bjuda hem folk i fina kläder. inte för att de skulle spackla. eller behöva vara rädd för att fastna i en sladd eller färgburk eller så. bara bjuda hem. sådär som vanliga människor gör. bjuda hem och säga välkommen och inte akta sladden eller ta inte av er skorna för det ligger ändå slipdamm överallt eller försök att inte tänka på de där fula lådorna.

jag tänkte på allt det där och kände det där lyckopirret. och att jag bara inte kan bärga mig tills jag får riva ut köket!