lördag 16 juni 2012

ett slut och en början

ibland känns det som att jag knappt vet vad jag har gjort de senaste månaderna, och öppnar jag bloggen vittnar den lite om det samma. det är lite här och lite där och spridda skurar om allt och inget. som den här våren. jag har plockat upp trådar som jag lämnat lite här och var och jag har inte orkat titta bakåt för att se trasslet. det har varit en galen vår. den började med att jag kräktes ganska mycket. och fortsatte med att jag kräktes ganska mycket. och när jag inte kräktes låg jag mest i fosterställning och kved med hela mag- och tarmsystemet i uppror i vad som kändes som en evighet som aldrig skulle ta slut. och mitt i alltihop försökte jag ta mig samman och gifta mig och den karusellen snurrade mig ytterligare några varv. och det där enerverande illamåendet som ALDRIG ville ta slut accompagnerades av den trötthet som gärna infinner sig när värdena åker lite upp och ned innan kroppen fattat (eh, aldrig?) att det bor en mycket, mycket liten människa inuti som börjat växa så det knakar, men jag gav mig ändå på att köpa ett hus, och hade grav ångest över det, och ställde mig långa dagar i fixarkläderna innan jag till slut var tvungen att sälja (typ) den bästa lägenheten i världen. och nu planerar jag en flytt och ett treårskalas simultant. och sedan allt det andra. jobb och fritid och livet och hej och hå. jag tittar tillbaka och ser allting och ingenting. höga toppar och djupa dalar huller om buller. de där fallgroparna i vardagen har varit extra djupa på något vis, när alla former varit så suddiga och kroppen svag. extra svåra att se och hoppa över, extra svåra att ta sig ur när man väl trampat ned.

det har varit en galen vår, men nu – nu börjar sommaren. och den ska inte vara ett dugg galen, har jag just bestämt. bra va? den ska vara pigg och glad och ordning och reda. alla trådarna ska vara ordentligt ihopknutna när jag slår en kik bakåt och vägen framför ska vara rak som bara en grusväg över en skånsk åker kan vara, så att jag ser var groparna är och kan sicksacka sådär som man brukar. kanske trampa snett lite här och var, så som man gör, men aldrig snubbla handlöst och skrubba hakan i gruset.

för nu jäklar. det är nu det börjar.
förra helgen tog fantastiska vänner med oss på ett dygn utanför verkligheten. jag vet inte om de visste hur väl valt det var, men det kändes som att jag fanns på riktigt för första gången på flera månader. det var strålande sol och mörka rum med mjuka händer. det var vita lakan och vita dukar och vita stränder. det var varmt vatten som smekte skinnet och havet som kluckade i horisonten. mjuka musikslingor i bakgrunden var man än rörde sig. mat som aldrig mat smakat förut.

det var det perfekta slutet.
och den perfekta starten.

jag insåg det där och då.
det är nu det börjar.
det säger vi. ok?


4 kommentarer:

Linda sa...

<3 vilken fin text.
jag är så glad för att du finns här på nätet, Fia och jag ser fram emot att få vara med på er nya resa!
KRAM!

Emma sa...

vackert. jag blir alldeles rörd.
tänker att du borde skriva en vuxenbok också.
håller med linda om att det ska bli kul att hänga med på allt som händer framöver. :) Kram

LaXen sa...

Kramar <3333 jag eeelskar är

vil ni knyla?

Karro och King :) sa...

Vilket underbart inlägg! Poesi :) Du är duktig med ord :)