om att sitta. typ.

att sitta är det nya svart i den här familjen. jag och Pojkvän utbrister upphetsade ljud i munnen på varandra så fort Barnet visar upp minsta tendens till att sitta själv. det ser så galet vuxet ut på något sätt. och antagligen är det spektakulärt begåvat. normala barn sitter antagligen inte förrän de är fem.

men det är svårt det där att veta när de gör något för första gången. jag föreställde mig naturligtvis att jag skulle notera klockslag för varenda nytt andetag Barnet tog. och det finns massa rader i boken från BVC där man ska fylla i. men allt är tomt. för hur vet man när det gillas? när blev kluckandet ett äkta Beavis & Butthead-skratt? när blev det planlösa viftandet medvetet? den där sitt-rutan kommer nog också vara tom. men ni vet var ni såg det först.

.........................
och ursäkta den usla bildkvalitén, men det är inte timmar vi snackar om här. det är upp med kameran och skit inget minneskort i också får man springa efter det och bara nej här finns inte tiiiiiid att hitta lämpligt ljus utan bara upp med blixthelvetet och råka överexponera rakt i planeten på Barnet som blir så chockat att det typ stelnar och det är ju bra för då hinner mamman bränna av några tappra, men lika usla, bildbevis till innan Barnet i ett olyckligt ögonblick tappar kontrollen över ryggmusklerna och låååångsamt glider, inser vad som kommer att hända och försöker kompensera med magen, men katastrofen är ett faktum och visp är the Kodak moment borta och man får vara nöjd med de kort man fick.