the revenge of the running shoes

mina löparskor är som en del av mig. de är med mig i vått och torrt och i alla de hastigheter. trodde jag ja. nu har jag ett par som införskaffades för sisådär ett år sedan för att jag skulle ha ny och bra skit på de fötter som skulle bära omkring på mig och den växande kulan när vi flåsade. och de var med oss ända in i förlossningsrummet och följde sedan med på barnvagnspromenader och senare nya hurtrundor. men så blev det vinter och dunderförkylningarna avlöste varandra och det blev knaggligt underlag och jag hamnade i någon slags formsvacka med promenader i kängor istället för hurtrundor med löpardojorna. men så börjar man ju känna suget efter vår och barmark och fågelkvitter och flås igen, så man snörar på sig dojorna för att värma upp dem med lite hurtpromenad innan flåsandet drar igång, men skorna bara jaha, nu passar det minsann och vad händer? skoskav. skoskav? skoskav! för att man väljer kängor nån månad? tjurskalligare skor får man leta efter.