torsdag 17 juni 2010

09.06.17

jag tog den här bilden. sedan var jag som vanligt lite sen och fick min vana trogen jogga den knappa kilometern ned till barnmorskan. mötte Pojkvän utanför sjukhuset och eftersvettades sedan i väntrummet. alltid samma visa. det var två dagar till beräknad förlossning, men INGET tydde på att det skulle komma någon unge på midsommarafton. jag hade haft ganska mycket sammandragningar hela sluttampen, men nu var de knappt något besvär längre. och inte ingav de något hopp om en stundande förlossning längre heller. dessutom var jag alldeles förkyld. det hela var mycket nedslående. och nedslående var också sommarvikaren på MVC. inga uppmuntrande fraser. inget "det kan ske när som helst nu!" ingen Majsan (som var vår ordinarie barnmorska). nejnej. istället gav hon oss en tid två veckor senare och sade lite barskt att "ja, vi ses väl då".

och jag lommade kilometern hemåt. tänkte att ja, nu ska vi väl fira midsommar i alla fall. och det är ju dessutom jättefint väder. alltid något. bestämde promenaddejt vid havet senare på eftermiddagen. kom hem. satte mig vid symaskinen, men blev bjuden på fika i trädgården. tänkte att ja, det finns ju all tid i världen att sy klart det där spjälskyddet. fikade. och någonstans mellan tuggorna och solstrålarna registrerade min hjärna att sammandragningarna liksom ändrade sig. de var inte lite hipp som happ längre. de var mer bestämda. fikade länge och sneglade på en klocka någon lagt ifrån sig på bordet. var femte minut. hela tiden.

ville inte att folk skulle få kalla fötter angående promenad med höggravid tickande bomb, så jag höll tyst om sammandragningarna och pinnade istället på så mycket jag bara kunde vid havet. hemma kom snickarkompisen och satte upp skötbordet. just i tid, kan man säga. hela natten lyssnade jag på ljudbok och kände sammandragningarna fortsätta komma var femte minut. starkare och starkare. mer och mer bestämda. åt upp allt godis ur påsen vi skulle ha med till förlossningen. vilade, men var för uppspelt för att sova.

morgonen efter skulle promenaden med Hunden få det hela att sätta igång lite mer ordentligt. och framåt kvällen skulle jag återigen skynda ned mot sjukhuset, men den här gången med ett fast grepp om Pojkväns arm. lite mer sammanbiten den här gången. lite mindre joggande.
och några minuter in på midsommarafton skulle vi vara fyra i familjen.

men det visste jag inte då.
när jag tog den här bilden.

4 kommentarer:

Hanna sa...

vad fint skrivet ;)

Sockergrynet sa...

En underbar bilder och härlig skrivet! :) Det är på sina barn man märker att tiden går undan! :) Jag tycker det är så roligt att ha hittat dig igen, då jag följde dig och Biggles förr! :)

Trevlig helg!
kram Marie

Mormor sa...

Konstigt men det sista dygnet innan en förlossning glömmer man aldrig och inte själva förlossningen heller. För att inte tala om den underbara stunden när man har ett litet knyte i sin famn. Det ÄR världens största upplevelse och underverk.

Emma sa...

Åh vilken fin historia och vilken fantastiskt fin mage!

Ja är det inte lustigt hur folk uttrycker sig ibland. Jag har ju också träffat endel barnmorskor och läkare. Det är inte allt för sällan (tyvärr) som jag nästan häpnar och skäms för hur folk uttrycker sig.. Jösses!

Skrattade högt när jag läste att du höll sammandragningarna hemliga...som barnmorska blir jag ju ändå nyfiken på att höra hur det gick när sammandragningarna blev fler och Barnet kom ut :D

Hoppas ni får en härlig ettårsdag i familjen!

Kram