söndag 25 mars 2012

att skiljas är att dö en smula

vaknar tidigt. det andas tungt runt omkring mig, men jag orkar inte blunda mer. ser mig omkring. ser allt jag förälskade mig i första gången jag stod här. då var det ett mörkt rum som saknade el i november. det var strukturtapeter och tapetborder. trasiga tak och väggar. bruna fönster och spruckna spegeldörrar. nu flödar det disiga morgonljuset in genom de tre vita träfönstren i tre olika väderstreck. på kakelugnen, brädgolven och den gamla takrosetten, som verkligen är ett hafsverk men som jag ändå älskar – som vittnar om att huset inte byggdes för högre stånd utan för arbetare en gång i tiden. alla timmar jag spacklat och slipat och spacklat och slipat tills väggarna varit släta och mjuka mot mina händer. i det här rummet. i alla rum. alla lager av tapeter jag hittat. alla lager av liv. hur mycket jag älskat den här lägenheten, det här huset. älskat hur dörrarna alltid varit öppna och fågelkvittret alltid hörts. hur trädgården alltid varit solig och varm. älskat mina barfota fötter mot brädgolven. mot de svala trappstegen ute i hallen. mot gruset och gräset. tvätten på tork. körsbärsträdet om våren. alla måltider under det. alla middagar under ljusslingan. alla skratt. hur jag har letat fram originalfärgen i trappuppgångarna och tvingat hela föreningen att hjälpa till och renovera. grävt upp och anlagt trädgårdslandet och letat upp begagnat marktegel till uteplatsen. rivit i gamla arkiv och sökt husets historia. nu senast sett till att de gamla 70-talsfönstren bytts ut mot vita träfönster i samma modell som originalet. propagerat för att fönstren skulle flyttas ut och huset på så sätt återfå lite av sin gamla karaktär. hållit huset i handen under hela projektet. hoppas det känner sig lite finare nu. för som jag har älskat det här huset, vårt hem.

men nu, nu har vi vuxit ur det. vuxit ur brädgolven och kakelugnen och walk-in-closeten vi skapade. vuxit ur den älskade, hafsiga takrosetten, de nya fönstren, trädgården där jag har kunnat andas och de alldeles för dyra strömbrytarna i bakelit. vuxit ur vårt första riktigt egna hem.

och det gör mig så ont att det är löjligt.

sedan några timmar tillbaka står vi med ena foten in i något nytt helt plötsligt. det är inte drömprojektet, det finns inte lika mycket att laga och upptäcka. tiden till det är inte nu, hur roligt det än är i praktiken att börja från noll. men det kan nog bli vårt ändå, det här nya. trots att jag inte behöver leta under lager av strukturtapet och masonit för att hitta husets själ. men det är nya brädgolv att gå barfota på, en ny trädgård att andas i. och det här är bara vårt eget. på en ny gata i en ny stad. ja, det kan nog bli bra det här. också.

8 kommentarer:

Emma sa...

Så vackert att jag grinar en skvätt. (eller, jag grinar nog både för att du skriver så fint och för att jag känner med dig, lite sorgligt i all lycka liksom)

Minnena kommer du för alltid att bära med dig i hjärtat och huvudet, och huset, huset och lägenheten kommer för alltid älska dig och bära en bit av dig och din själ. Du lever vidare där (ja inte fysiskt då) och huset lever vidare i ditt innersta.

Och! Vad spännande. Jag kan inte förstå hur du lämnar oss med en cliffhanger som den... Eller det förstår jag. Men jag dör en smula av nyfikenhet.

Emma sa...

OCH! Hur kunde jag glömma: GRATTIS!

Uppochhoppa sa...

Vad fantastiskt fint. Och stort och läskigt och bra. När jag sålde min första egna etta i sthlm fick jag en panikångestattack. Har aldrig haft det innan och inte sen dess. Det som är ens hem hamnar verkligen in under huden.

Grattis att du mår bättre och orkar blogga igen. Jag har saknat dig! och grattis till nytt liv i ny stad. Det blir nog bra. Sålänge man kan gå barfota på brädgolv blir det bra.

PIPPIVOGEL sa...

Sorgligt men det kommer att bli bra. Helt övertygad om det.
Förändringar är bra trots att man kan sakna ihjäl sig. Jag sitter ju nu på 54 kvadrat utan brädgolv. Slitet som låg bakom ligger etsat i mitt bakhuvud och jag behöver nog etyt sådant nytt projekt nån gång igen!
Har saknat dig ska du veta!
Lycka till med allt. Visst bodde ni i de sydligare breddgraderna i dagsläget?
Få till en fika en dag kanske? Själv är jag bosatt i Malmö men jobbar i Lund- dock enbart en månad till. Söker jobb för fullt nu!
Kramar om dig!

//Klara

Amelie sa...

Vad kul att ni fick det! Samtidigt förstår jag ditt vemod, men jag tror att den byts ut mot lycka första gången ni äter frukost i solskenet vid trädet och känner att det här huset och den här trädgården är bara er! Kram

anna sa...

separatonsångest, det är inte att leka med, det... men spännande! grattis!

Krutrut-Lisa sa...

Förstår dig mitt jag. Skickar största kramen från hon som storbölat varje hem hon sålt... Senast imorse grät jag över sommarstugan som vi sålde efter mina föräldrar. Usch!

Kram LISA

Helena sa...

Spännande med nytt, men såklart också trist att lämna.
Som tur är så är det bara materiella ting som går att ersätta.

Hoppas vi snart får veta mer!

/Helena