onsdag 9 januari 2013

en god fortsättning

det är hög tid, det har det varit länge, men det är alltid svårt det där att börja idag det man lika gärna kan göra i morgon. ibland har jag saknat dem – orden – men lika ofta inte. det jag däremot saknar är hur de får mig att minnas, ger mig perspektiv. hur allt sparas. kommentarer från en ständigt bubblande unge. saker jag tycker om och saker jag ogillar. en tanke i förbifarten. hur stort och smått samsas i en salig blandning.

det ligger en mycket, mycket liten människa bredvid mig. barnet som jag inte visste att jag saknade, men som blev till. som gjorde ungefär 3/4 av 2012 till en lång och skumpig resa med en aldrig sinande åksjuka de luxe. som jag ofta, mitt i allt kaos, undrade om jag skulle komma att älska lika mycket som det första. och som det kändes som att jag aldrig riktigt väntade på.

det är tankar man inte vågar säga högt, för man är rädd att de ska bli sanna. att folk ska se att man inte strålar. men dra mig baklänges med lite socker på, så dum den mänskliga hjärnan kan vara ibland! OM jag älskar?! SOM jag älskar! och nu förstår jag än en gång inte hur jag någonsin kunnat klara mig utan den där fantastiska lilla människan som ligger här bredvid. ungen med de mörka, intensiva ögonen och det största leendet. jag älskar varje liten millimeter av den lilla mjuka bebiskroppen så mycket att hjärtat nästan stannar av överbelastning om jag tänker på det. att livet ens pågått innan, utan mitt yngsta barn, är ofattbart. och precis som med den första ungen stannar tiden när den där varma lilla kroppen ligger i min famn. jag drunknar i de där plirande ögonen. stirrar dumfånigt på de där ofattbart socka sinderna och känner pirret i magen när de där socka sinderna spricker upp i ett stort, tannalöst leende. att helt plötsligt ha två ungar att älska ihjäl. ja, jisses. det vill man komma ihåg.

ibland bloggar jag. om livet och döden, bilder jag ritat och ord jag skrivit. om kärleken, om barnen. om fotografier jag tagit och om en hund som lätt smutsar ned och alltid har håret i ögonen. om hus med trägolv som känns lena och sträva på samma gång. och spackel under naglarna och färg i håret. om klänningar jag känner mig nödgad att köpa. om saker jag gör och allt jag struntar i.
ja, nu gör jag det, tycker jag.


det här är den första bilden jag snabbt sköt av med min nya kamera för drygt tre månader sedan. kameran min man hade med sig som överraskning till förlossningen. den bästa överraskningen! den bästa mannen! och de bästa ungarna på en första bild! bild IMG_0001. vi kickar igång bloggen och 2013 med den tror jag bestämt.

6 kommentarer:

Linda sa...

välkommen tillbaka. du har varit saknad <3
och den överväldigande känslan när man PÅ RIKTIGT fattar att det kommer en till precis lika stor kärlek till barn nummer två är fantastisk. nästan så att man längtar efter en onge till...
fina ord som vanligt och underbart foto. ser fram emot att få följa med på mer, klänningar som stora ord. ajj lavv itt.

Emma sa...

Åh. Som jag längtat och saknat.
Blir som vanligt rörd till tårar över orden du skriver, hur fantastisk du är på att uttrycka dig.
Kan 2013 bli bloggarnas come back år?

Mormor sa...

Ohhh! Härligt att du är tillbaka, telefon i all ära men här finns ju, förutom dina fina ord de underbara bilderna också. Det känns som vi är nära varandra. KRAM!!!

Anonym sa...

Jag börjar nästan lipa av glädje när jag inser att du är tillbaka. På riktigt!

Maria i Gbg
(Fysikslundran på Insta)

Anna sa...

ni är här!
glädjen jag känner är obetalbar.
du ger mig så mycket; i ord och bilder.
tack!

M som i Mari sa...

Jaha då lipar man lite pga ovanstående text då ja.