det är baby boom. det är magar som putar mer och mer och bebisar som tittar ut till höger och vänster. och jag kan inte låta bli att bli nostalgisk.
för ett år sedan var det nästan två månader kvar till utsatt leveransdatum och jag tog bilderna ovan på en mage som börjat puta så markant att man liksom fick den i knät när man satt ned*. jag kunde fortfarande ta mina löprundor med jycken relativt obehindrat, men jag hade allvarliga problem att kränga på mig mina Converse** med värdighet. där inuti hade den lilla lilla människan redan tryckt ned sitt lilla huvud och fixerat sig, men gjorde sedan tvärt emot vad alla barnmorskor siade och stannade envist kvar till midsommarafton och stämplade ut färdigbakad precis på dagen***. men innan dess, för precis ett år sedan, var det ofattbart att den där som alltid låg och tryckte sin lilla rumpa i revbensbågen och möblerade om min navel med tårna skulle komma ut och vara en riktig människa.
men tänk att det blev så.
* det var i och för sig en sådärcharmig upplevelse.
** high top för ökad svårighetsgrad + snörning=en gravid kvinnas värsta fiender. i stort sett.
*** och man kan inte låta bli att undra: vad GÖR man i två månader - upp och ned?
** high top för ökad svårighetsgrad + snörning=en gravid kvinnas värsta fiender. i stort sett.
*** och man kan inte låta bli att undra: vad GÖR man i två månader - upp och ned?
2 kommentarer:
samma dag som Vera påbörjade(!)sin dygnslånga färd ut i världen! :)Hon tackar för det fiiiiiina gratulationskortet! Otis tårta såg rigtigt smarrig ut, han har talang för det där, som sin mor! Ser fram emot att träffa er snart! kraaaam
Pernilla: ja, grattis Vera! och syns snart, kram!
Skicka en kommentar