att hålla sig på mattan

vi har inga mattor. inte en endaste liten mattstump att värma fötterna på. vi rensade bort alla när Hunden var valp. och sen. tja. kom de aldrig tillbaka igen.

jag har njutit av nakna brädgolv i några år, men nu har jag börjat drömma om mattor. stora, långa och mönsterrika. min mormor hade en gigantisk vävstol när jag var liten. en gigantisk vävstol och en källare full med mattrasor i olika backar. det finns något rofyllt med ljudet från en vävstol. skyttlar som far och bommar som slår och alla fantastiska färger som vävs samman. hon tyckte om att väva i plast mormor, för det är ju så praktiskt att hålla rent sen, menar hon. men jag förstod nog aldrig vitsen när jag var liten. jag älskade nystanen av gamla lakan och skjortor, de mjuka nystanen med underbara färgkombinationer och mönster. men så här i efterhand, i Pappelinas förlovade land, kan man ju säga att hon var före sin tid, mormor. det kan man faktiskt.

och nu drömmer jag ingalunda heller om några plastmattor. jag drömmer om en stor ullmatta som ska ligga under soffbordet. och jag föll handlöst och pladask för den här:

jag skulle kunna äta all spenat i världen för den där mattan (hör du det Tomten?!?). annars kan man köpa den på till exempel Urban Living. om man skulle gå och ha några tusenlappar över sådärbara.