men nu känner jag igen den skånska vårvintern igen.
iskallt regn och ännu kallare vind. lera upp till knäna.
tänkte ta en bild på hur jag och Hunden såg ut efter förmiddagens långpromenad, men jag var tvungen att slita av mig alla iskalla, dyblöta kläder och våltäktsduscha i fosterställning efter att ha överlevt det traumat. ett tag, när det först regnat något som mest liknade is i en imponerande hastighet en sisådär tio minuter non stop, och jag är dyblöt in på bara skinnet och står på en jäkla slätt i motvind så kändes det oklart om jag skulle överleva de sista kilometerna hem. men jag tog ett steg i taget. långsamt. mot. målet. hann uppleva den där känslan av värme alla pratar om innan man fryser ihjäl.
nu sitter jag i lager på lager och fårskinnstofflorna och tänker att det måste vara så här det känns för folk som överlevt en flygkrasch eller något annat osannolikt. behöver ett kristeam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar