redan vid åsynen av flaskan blir andetagen tyngre. de knubbiga små händerna sträcker sig efter det begärliga och nu utstöts tillrop och diverse gutturala ljud av upphetsning. ibland lyckas Barnet få tag i flaskan innan vi kommit in till sängen, kastar sig girigt över den och försöker med det omöjliga att suga vällingen rakt uppåt. misslyckas, men ger sig inte. man får bända upp den lilla munnen och försöka lirka ned Barnet i sängen. och nu gäller det att inte såsa. all form maskning ger upphov till enorm frustration från den lilla knarkaren. så äntligen. nappen i munnen och två bestämda händer kring flaskan. den här tar ni inte! skickligt manövrerar Barnet ett jämt och snabbt flöde genom att släppa in luft lite då och då, men inte onödigt ofta. flaskan töms snabbt och ögonen klipper. det börjar sörpla och i samma sekund det är slut släpper Barnet taget om flaskan, sluter ögonen och tar ett bestämt tag kring mig. pannan fuktig av ansträngningen.
och den lilla knarkaren sover tungt.
däckad av vällingen.
nöjd med sitt fix.
1 kommentar:
Det här är lika mycket utveckling som i inlägget "samma lika men ändå inte". Både härligt och häftigt!
Skicka en kommentar