när vi flyttade hit upptäckte vi efter ett tag att det bodde det två duvor på vår gård. bor man i stan har man vanligtvis ett ganska kyligt förhållande till duvor, men de här blev lite som goda grannar som kikade förbi. de brukade sitta och kura utanför vårt köksfönster och de trivdes nog där, för med jämna mellanrum försökte de tappert att bygga ett bo på det hala fönsterblecket. de flög dit med pinne efter pinne. men pinne efter pinne trillade ned, innan det ens hunnit bli en antydan till ett bo. så de fick nog söka sig annorstädes eller helt enkelt bo kvar i sitt gamla. men de kom ändå alltid tillbaka för att sitta där och småprata en stund varje dag. tillsammans. alltid tillsammans.
som riktiga turturduvor.
nu är det bara en av duvorna kvar.
men hon fortsätter troget att komma på besök. sitter och kurar. ser nästan ut som att hon pratar med sig själv. och hon ser så ensam ut så mitt hjärta går sönder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar