cliffhangern

nä, jag dog inte smärtdöden på något fjäll. (om någon nu legat vaken och undrat.) turen sköts helt sonika upp och ryggen rätade sig. jag var mycket nöjd. Barnet var fantastiskt nöjd. gastade "acka! acka! ellka! ellka!"* när turen var över och alla barn plockades ur fjällpulkorna. de skickliga skidmännen som fick pulkaansvaret dock. inte så nöjda. vi lyckades skida fel nånstans på fjället och fick klättra uppför, uppför, uppför. jättejättemycket uppför. vi bara: obetydligt kuperad terräng? verkligen...? men så vill man inte verka klen och säger inte så mycket mer om den saken. jag, och övriga utan nämnvärda extrakilon (som i packning då), saxade lite lätt ibland och pustade över varenda brant i tron om att det var den sista. de skickliga skidmännen med pulkor och massa ungar efter sig dock. de hade huvudet långt ned mot bröstet och frustade uppför fjället. kämpade och stretade. jo, det såg lite slitsamt ut, det gjorde det allt. trots att vi hojtade sådär lagom klämkäcka tillrop (hade de inte varit fastkedjade vid tyngder i form av pulkor med massa ungar hade de antagligen skidat ikapp och strypt oss). och vi hittade naturligtvis aldrig våffelstugan. eftersom vi var någon helt annan stans än var vi skulle. fick panikfika medhavd matsäck i en snödriva.
men annars så.
förträfflig tur.

och det gick jättejättesnabbt hem när vi skulle nedför alla de där backarna sen.

* åka! åka! pulka! pulka!