måndag 11 april 2011

aldrig får man vara riktigt lycklig

vanligtvis: gah, ansträngningen att snöra på sig gympaskorna och ge sig ut på en runda - som att bestiga Mount Everest. minst. orka!

efter en och en halv veckas obarmhärtig förkylning och ganska mycket fint vårväder: gah, önska att man kunde snöra på sig gympaskorna och ge sig ut på en runda utan att klappa ihop som en gravt överviktig kol-patient med lungödem efter 900 meter. sket-förkylning att aldrig ge med sig. orka!

4 kommentarer:

Emma sa...

Håll ut! Snart kommer du sväva fram! Du vet, allt kommer med våren och sommaren, även konditionen!! Jag vet att du kan...

fiaelia sa...

Emma: om inte annat så är det en mycket trovärdig ursäkt att det är förkylningen som får mig att känna mig som en överviktig kol-patient med lungödem! må den aldrig gå över! ;)

pålandetpernilla sa...

haha...när man har en förskylning känns det inte lika betungande att att springa. om man bara skulle vara frisk. när man sen äntligen blir frisk. då är genast berget att besegra där igen. hög igenkänningsfakor på den...nä, inte alls...... ;)

fiaelia sa...

Pernilla: märkligt det där hur kroppen fungerar ändå... ;)