förnedrad av en sjuttiosjuåring

den här vintern har farit hårt fram med fysiken för eder undertecknad. för mycket snö för att det ska vara roligt att springa. för oflitigt kompenserat i skidspåret. för lite av allt helt enkelt. men för mycket av det goda. och så kan vi ju inte ha det. så löparpjucksen åkte på. och för att inte skämmas allt för mycket så tog jag bara med mig Hunden som sällskap. tänkte att jag och en snart tio-årig jycke skulle vara på samma nivå.

så fel jag hade.

den snart 10-åriga Hunden hoppade som en yster rodeohäst bredvid mig. och jag. jag höll väl ungefär samma tempo som jag gjorde i åttonde-nionde månaden någon gång. att hålla det tempot i åttonde-nionde månaden anses spänstigt. ja, kanske till och med mycket spänstigt. att vara en fullt frisk kvinna i sina (typ) bästa år och hålla det tempot anses på gränsen till pinsamt. speciellt när en snart tio-årig jycke förnedrar en. för hur roligt det än är att se sin gamla hund så vital, lika sorgligt är det att se honom öka tempot och försvinna iväg medan man själv lunkar efter.

tio hundår. det är ungefär 77 människoår det. visste ni det? jag blev alltså omsprungen (ungefär hundraåttiotre gånger) av en snart 77-åring.

det enda som gör mig på lite bättre humör är det faktum att jag har jättemycket tid att ta revansch på innan jag är 77. för då kommer han inte att ha en chans den där Hunden. inte. en. chans.