onsdag 26 januari 2011

förnedrad av en sjuttiosjuåring

den här vintern har farit hårt fram med fysiken för eder undertecknad. för mycket snö för att det ska vara roligt att springa. för oflitigt kompenserat i skidspåret. för lite av allt helt enkelt. men för mycket av det goda. och så kan vi ju inte ha det. så löparpjucksen åkte på. och för att inte skämmas allt för mycket så tog jag bara med mig Hunden som sällskap. tänkte att jag och en snart tio-årig jycke skulle vara på samma nivå.

så fel jag hade.

den snart 10-åriga Hunden hoppade som en yster rodeohäst bredvid mig. och jag. jag höll väl ungefär samma tempo som jag gjorde i åttonde-nionde månaden någon gång. att hålla det tempot i åttonde-nionde månaden anses spänstigt. ja, kanske till och med mycket spänstigt. att vara en fullt frisk kvinna i sina (typ) bästa år och hålla det tempot anses på gränsen till pinsamt. speciellt när en snart tio-årig jycke förnedrar en. för hur roligt det än är att se sin gamla hund så vital, lika sorgligt är det att se honom öka tempot och försvinna iväg medan man själv lunkar efter.

tio hundår. det är ungefär 77 människoår det. visste ni det? jag blev alltså omsprungen (ungefär hundraåttiotre gånger) av en snart 77-åring.

det enda som gör mig på lite bättre humör är det faktum att jag har jättemycket tid att ta revansch på innan jag är 77. för då kommer han inte att ha en chans den där Hunden. inte. en. chans.

5 kommentarer:

Emma sa...

Ugh, jag känner allt för väl igen mig i det där men för lite rörelse, för mycket gott... Men heder åt dig som orkar springa, jag är fortfarande på gålitesnabbareänvanligpromenadtaktstadiet...

Sedan tycker jag inte att man kan jämföra sig med hundar, jag menar de har ju faktiskt fyra ben att springa på = dubbelt så mycket kraft... Något att använda till sitt försvar tycker jag!

Keep it up!

Killmamman sa...

Det är en jobbig känsla att vara ur form, lätt att börja jämföra sig med sig själv, på ett mindre bra sätt. Det braiga är att det ju går relativt snabbt att komma tillbaka när man väl satsar. Själv blir jag typ andfådd av att gå upp för trappan nuförtiden, känns sisådär. Då har jag visserligen en bebis i magen, men ändå, är ju bara halvvägs för guds skull. Men men, bara att gilla läget :)

fiaelia sa...

Emma: sant det där med benen! delar man 77 i två, för att få rättvist antal ben per år, så är vi ju TYP jämngamla ju! ha! :)

Killmamman: jag löptränade (nä, inte stenhårt) fram till fyra veckor innan förlossningen och bara "yey, jag är SÅ HURTIG och gud vet allt" och nu bara: eh? vad hände här? mycket märklig utveckling. brukar vara tvärt om väl? folk pustar och stånkar när de är i nionde månaden (helt legitimt!), inte nio (eller nitton som i det här fallet) månader EFTER barnet är fött... (eller jag har ju varit "i form" efteråt också, bara slappat till totalt nu.) helt klart missnöjd med trenden. och det värsta är att det bara är jag som kan göra någonting åt det... buhuhuhu... men när du säger att det går fort, då hoppas jag på en tre-fyra timmar sådär? inte? typiskt.

Killmamman sa...

nä men på en fem-sex timmar borde det vara kirrat :)

fiaelia sa...

Killmamman: du är helt klart en PT i min smak! :D