en lång historia om en gul stol

det finns projekt som man i efterhand undrar om de verkligen var menade. det här är ett sådant.

det börjar med att en jättesnäll Farfar kommer med en stol han fixat från en grannes garage. det fattades en del, men Farfaren har minsann åkt och köpt en sådan också innan han transporterat ned det hela till söder. jag hoppar av upphetsning, men velar naturligtvis över vilken färg jag ska måla stolen i. bestämmer mig. slipar ned stolen. grundmålar och känner mig mycket duktig. köper jättegul färg och inleder projektet vid gott mod. målar med ena handen, gör tappra försök att underhålla drygt sexmånaders med andra. i jättejättemånga lager som ska målas noggrant och torka och målas noggrant och torka och målas noggrant och torka i evigheters evigheter. går ändå hyffsat, trots att det är jättejättemånga lager och mycket, mycket kladdig färg. mot alla odds blir stolen gul, men inte Bebisen. dock har inte Hunden samma lycka. en dag är nämligen stolen täckt med hundhår och grus. Hunden är gul. jag ser ett samband. jag muttrar. också slipar jag ned stolen. igen. nästan alla hundra lager, tills man inte kan se några spår av grus och hundhår längre. sedan upptäcker jag att jag slängt penseln, eftersom jag levde i villfarelsen att jag var klar. köper ny pensel. bär ned i källaren. tittar på stolen. den är numera en sorglig brun-vit-gul historia. det är vår-vinter och ganska mörkt i källaren. ganska ensamt. jag vänder på klacken igen. sedan går jag och blänger på den där brun-vit-gula stolen i en evighet. fingrar på penseln. trummar på burken. fipplar med sandpappret. men hittar tyvärr ingen lucka i schemat. verkligen tyvärr. undviker strategiskt hobbyrummet. dynan till stolen, som Barnet redan fått av en Morfar som inte trott att det ska ta en halv evighet att måla en stol, hånar mig dock på daglig basis från sin förvaringsplats i lägenheten. men det ska bli sommar, höst och vinter igen. och ett år senare är jag mogen. solen skiner en tidig vårdag. jag tar ett djupt andetag. jag går ned i hobbyrummet. och jag bär upp den brun-vit-gula stolen på gården. finslipar och ser till i solljuset att det verkligen inte finns några hundhår kvar. inget grus. sedan bär jag ned stolen i hobbyrummet igen och målar. och målar och målar och målar tills den är blank och gul igen. reser iväg en sväng och tänker att det är bra för stolen att torka ordentligt. sedan ska jag skruva ihop den! bara det att jag inte har en aning om var jag lade alla skruvar ett och ett halvt år tidigare. jag VET att jag brukar lägga i påse och märka noggrant och sådär när jag skruvar isär saker. jag minns bara inte VAR den här gången. försöker rekonstruera händelsen ett och ett halvt freakin' år tidigare i min hjärna. HAHAHA. jag kommer ju inte ihåg vad jag gjorde förra veckan! letar ändå. förgäves naturligtvis. letar mig galen och uppgiven, men till slut ringer jag lämplig barnbutik och frågar efter skruvar. de har! de kostar tjugo kronor stycket. känner mig dum som letat så länge och springer i stort sett ned till butiken direkt efter dagis. får skruvar. MEN. inga stag att skruva skruvarna i. - jaha, behövde du dem OCKSÅ? - mmm. - ojdå, då missförstod jag dig. traskar hem igen. ringer varenda barnbutik i hela Skåne. hittar ett (1) stag. behöver två (2). ringer tillbaka till den första butiken och berättar att jag bara hittat ett och gett upp och ber dem beställa ändå. lägg en extra beställning, jag betalar frakt. - hur lång tid kan det ta? snälla, säg ganska fort va? - vet du, jag återkommer till dig, säger hon då. - jaha, säger jag och lägger på. lite resignerad. två minuter senare ringer hon. - du, säger hon. jag plockar två stag från stolar jag har också beställer jag nya till dem. är det ok? jag dör en smula av lycka. några timmar senare skruvar jag ihop den där satans stolen samtidigt som Barnet upprymd försöker klättra upp.

det är ett och ett halvt år senare.

VI HAR GUL STOL.

vem kunde anat att det skulle vara så här smidigt liksom?

EPILOG:

nä, Ungen behöver egentligen inte den där bygeln, MEN farfar har sprungit extra och KÖPT den där lilla svarta läderremmen (som jag dessutom hållit reda på!) och då ska den tamigsjutton användas. sådeså! och ja, sedan gick jag förbi den där dynan som hånade mig en sista gång innan jag resolut tog upp den, dammade av den och satte på den också. inga bildbevis på det dock. men. stolen har numera dyna.