embrace the buttface

såg ni stjärthakan här nedanför? den var det första jag såg elva minuter in på midsommarafton i år. och då ska ni veta att jag alltid har haft en tydlig ovilja emot stjärthakor. förvisso utan att veta varför egentligen. kanske är det namnet. stjärthaka. ytterst obehagligt. det finns säkert en vackrare benämning i och för sig, men för mig har det alltid hetat stjärthaka. och för mig fanns fenomenet i facket mer eller mindre frånstötande. varken jag eller Pojkvän* har stjärthaka. men nu låg det en unge med stjärthaka på mitt bröst. inte bara med antydan till stjärthaka. no no. med tidernas jäkla stjärthaka. wtf?!

jag hade ångest i ungefär en tiondels sekund innan hormonerna slog tillbaka och knockade mig med all sin kraft, och det enda jag kunde se var den vackraste ungen i hela världen. ja, och sen försvinner ju de däringa hormonerna så sakteliga, thank God, men den där lilla stjärthakan den bestod. i början kommenterade också sisådär de flesta Barnets haka. men till min förvåning som något positivt. jag kommer ihåg första gången vi träffade vår BVC-sköterska, syster Lisa. syster Lisa kom incyklandes i vår trädgård som ur en barnbok, alldeles rund och god och glad. hon gullade med Barnet där i skuggan under syrénträdet och uttryckte förtjusning över Barnet i allmänhet och Barnets haka i synnerhet. karaktär, sade syster Lisa. jag log nog mest förvånat och skämtade lite om det, som jag brukade. vi skämtade en del om hakan. det gjorde vi. jag gjorde det kanske som terapi. ett liv av motvilja mot stjärthakor skulle processas.

och idag tog den där processen slut tror jag. jag har tagit stjärthakan till mitt hjärta. embraced the buttface. för titta här nedanför. har ni sett en schysstare haka? har ni sett ett mer bedårande avslut på ett ansikte? ett avslut med karaktär. sannerligen.

* eller trodde jag. tittar man noga ser man nog vem som donerat stjärthakegenen. Pojkvän har en svag svag svag antydan till streck i hakan. ser jag elva år senare. observant Sherlock, observant!