om att motionera sin hund mullig

jag tar alltid med mig Hunden på löprundorna, slår två flugor i en smäll så att säga. till Hundens förtret, kan man kanske också säga. för om jag kan ha svårt att hitta motivationen vissa dagar, så är det inget mot vad Hunden har. Hunden är mer av en free spirit. mer springa dit näsan för honom. mer kunna ta tjejtjusarpauser när helst det faller honom in. inte trava på i kilometer efter kilometer i samma. trista. tempo. inte alls hans hundben, om man säger så. förvisso springer han oftast lös, men varje gång tycks han glömma bort hur trött han blir på slutet när han springer som en tok i början, så det slutar alltid med att han ligger lite efter med tungan ute.

och det där ger mig dåligt samvete. det där att jag vet att han nog ändå rankar löprundorna någonstans i botten av promenadtoppen*. så varje gång jag möter Hundens (lidande) blick under löpturen dövar jag samvetet genom att sticka till honom en godis. då ser han glad ut i ungefär en millisekund. sedan ser han lidande ut igen. också får han en godis. och sådär håller vi på tills förådet är slut. det kan bli ganska många godisar. och eftersom vi är i början av säsongen** så är det ju inga svindlande hastigheter vi pratar om här. inga turer över milen än direkt.

så jag skulle säga att Hunden som bäst går plus minus noll rent kalorimässigt på våra turer. eventuellt lite plus. att motionera sin hund mullig. jag kan konsten.

* jag skulle säga promenad (i stort sett var som helst) med kvinnligt sällskap ligger i solklar ledning. promenad på platser där man måste ha koppel samt inte får nosa och kissa fritt hamnar på absoluta botten.

** vi är ALLTID i början av säsongen nuförtiden känns det som, det är barnafödande och skador och sjukdomar och vargavintrar utan dess like och regn och rusk och bara ren och skär motvilja som sätter käppar i hjulet mest hela tiden.