vad säger monstret?

i tio månader har jag pedagogiskt gått igenom de flesta djur i vår natur. kossan säger muuu. hästen säger iiiiihhh. ankan säger kvackkvackkvack. och så vidare. i all oändlighet. upprepat. läst pedagogiska böcker. pekat på bilder. pekat på riktiga djur. gjort alla läten med inlevelse. och varje dag hoppfullt frågat Barnet. vad säger griiiiiisen? vad säger den då?

nada. inget. bara en tom blick av förakt.

men frågar man ungen vad monster säger, då spricker hela ansiktet upp i ett leende, munnen gapar och gaaaaah! med stor monsterinlevelse.

mitt barn. tio månader idag. säger titta (t-t!) och pekar på saker hela dagarna, men är mest en svårtolkad snickesnackare (jajajaja! bababa! dadadada! dädädädä! lellellellelle! a!). säger där (edä!) och kanske mamma (mmmmma!) och pappa (pba!) om man är lite snäll i tolkningen, men antagligen är det bara lampan som åsyftas (mmmmmm-pa!). försöker sig på vovve (ouue!) och Biggles (esssh!) i sina mest modiga stunder.

men framför allt: härmar monster.

jag. är. så. stolt.