inget man skriver hem om

tittar tillbaka på en vecka (ett liv?) där det jobbats alldeles för mycket med alldeles för tråkiga saker som helst skulle levererats igår tacksåhemsktmycket och jag varit gräsänka och mest gått på autopilot som en zombie till vardagsmaskin. klä på, klä av, tvätta, torka, byta, bada, borsta, gurgla och i största allmänhet göra sitt bästa för att vara en god mor åt en tvåbastare som pendlar mellan att vara sådär JÄTTEJOLIG så man bara vill sätta tänderna i de där små låren till att vara centimeter från tvångströja och en spruta i varje dito över att behöva ta på sig skalbyxorna eller strumporna eller inte får BAJA ÄTA JÄKAN till middag. också Hunden. sätta på sig snabba skorna och jäkta till och från dagis inklusive omväg med honom i släptåg och låtsas att det är träning samtidigt. sedan döva samvetet över den ignorerade storebrorsan med att låta honom äta upp den explosion av ätbarheter i kökets alla vrår som kallas post-middag i det här hushållet. och låtsas som att det är precis lika bra som om någon (jag) faktiskt hade städat upp det. låta tidningarna ligga orörda på hallmattan, ignorera tvätthögarna och leka lite buss iförd en pirathatt istället. sedan jobba in på sena natten och när ögonen går i kors smyga över den sovande skatten till stora sängen, för att den känns så tom annars, somna med varm andedräkt i armhålan och vakna som en levande död vad som känns som en kvart senare av att någon har sitt ansikte en centimeter från ditt och babblar:

– GOMOJJON MAMMA! DE E MOJJON! SOLEN E VAKEN! HAJ DU SOVIT GOTT?

börja dagen med att ljuga den lilla sötnöten rakt i ansiktet. också upp på hästen igen.

ni hör. inget man skriver hem om direkt. om ni undrade.