hörrudu Bebisen!

hur lång tid tror du att det tog att stryka ett lagom stort bebistäcke egentligen? nog för att jag kanske inte verkar så flitig med strykjärnet dagligdags, men så otränad är jag då inte så att det tar mig flera dagar.

hint tagen?

annars: kom ut så får du karameller!

lite senare: Bebisen läser bloggen! ville åka till BB och päronen bara: - okejdå. om du tjatar.

kommer bli enna riktiga ja-sägare de där päronen, men de är förlåtna.

för snart har Barnet en ny kusin! vi älskar sånt!

signed, sealed, delivered I'm yours

er FÖRFATTARE. eller tja. inte som Strindberg direkt kanske, men det är på den linjen jag har signerat iallafall serrni. bra för mig, obra för Strindberg kan man säga.

starta strykjärnet för bövelen!

för nyaste Bebisen bara: jaha, du SKA stryka täcket säger du. då så. - vattnet, nu kör vi!

jag kan kommunicera med de ännu inte födda. jag är sannerligen en begåvad kvinna.

jo, hallå Bebisen!

jag fick inte till den perfekta kombinationen, men jag sydde liksom ihop det ändå. för det vore ju trist för dig att ha en ingiftasfaster på hispan. ja, så jag var ju klar i (om jag för poängtera: GOD) tid, för en gångs skull, du kan komma nu! det där täcket har legat här och väntat på att du ska behaga åka i den där vagnen och tagit upp plats länge nog hörrududu. det är bara att anlända! för ju mer jag tittar på det, desto mer sugen blir jag ju på att göra ett nytt. lägga om rutorna några gånger till. är det det du väntar på? eller är det bara att det är skrynkligt som stör dig? för jag ska stryka täcket. lovar. klart du ska ha nystruket täcke! men det hinner jag nog göra medan ni svettas på BB, du och päronen, ska du se. så välkommen nu då!

och du andra Fia; här ser du med baksida och allt!

hör inte på det örat

den här gången var det koppar.

men man kan inte annat än att älska det enkla, men lekfulla formspråket (Margot Barolo har designat Flora för Höganäs keramik). och för 19,50 kr/st går de nog att tränga in i skåpet?

Originalbilden är lånad från Höganäs keramik.

the same procedure as last year, Miss Sophie? the same procedure as every year, James!

ni vet de där dagarna då ni vaknar på morgonen och fastän ni har vetat ett tag att det är ikväll ni tänkt att ha någon slags trettioårskalas har ändå ni ändå liksom inte kommit till skott med att ha så där god framförhållning som ni tänkte så nu står ni där med ett hem som behöver städas och mat som behöver lagas och nåt tält som ska sättas upp och nån maskin tvätt som behöver tvättas och en man som bara var tvungen att åka till jobbet halvdag fastän han är ledig och en unge som varken vill leka eller sova utan bara bli buren och peka på saker som man ska gå runt och förevisa med stor inlevelse.

eller, nä? bara vi igen?

typiskt.

äntligen!

skördetid nalkas!

och jag slipper steka dem gröna.

Längsta bryggan

med luvan långt neddragen för ögonen sprang jag de 574 meterna i hällregnet, från havet till stranden till tryggheten och bilen, höll en väninna hårt i armen, blundade för att inte se blixtarna som lös upp sundet och försökte att inte tänka på att jag lämnat man och barn bakom mig. middagen längst ut på den Längsta Långa bryggan kunde egentligen inte ha fått ett värdigare avslut. Barnet hade charmat friskt hela kvällen innan det slocknade i en vänlig famn. den lilla Bebisen hade sovit exemplariskt i sin vagn. personalen var femstjärnig. för att inte tala om hela sällskapet och stämningen. och utsikten! och maten! och efterrätten! herrejisses, efterrätten var nästan sexstjärnig.

alltså; en fantastisk kväll. och nu bjöd naturen på sitt eget vackra fyrverkeri.

ett passande crescendo på trettioårsdagen.

men allt min blixt- och åskrädda själ tänkte, var att det var de längsta, jäkla 574 meter jag någonsin kutat.

gamlamormors födelsedag också

hon som en gång i tiden virkade mina mormorsrutor skulle nämligen ha blivit hundra år idag.

hon som satt med mig vid kanalen medan jag matade änder och målade av båtarna. som aldrig köpte någon glass till sig själv, men alltid ville ha den sista lilla biten strut. hon som alltid skurade golven på knäna. och alltid gjorde det i kjol eller klänning. hon som lärde mig att älska färskpotatis och att gärna äta resterna kalla med smör till kvällsmat. och som alltid hade Mariannekolor i en träskål med lock som man fick ta. hon som hade en skivspelare som kunde spela flera skivor. och som vi spelade Är du kär i mig ännu Klas-Göran och Gulligullan ko-ko som en gök! hon som lärde mig spela trettioett och hej knekt. och som gjorde det om 10-öringar hon hade i en särskild portmonä. hon som lagade knappkyckling och lärde mig att ånga bort ostämplade frimärken från kuvert. hon som dök delfinhopp i Vättern med mig runt de åttio. i en blommig baddräkt med kjol på. hon som hade de vackraste rynkorna jag visste.

det finns människor man så gärna hade velat känna som vuxen.

när spädgrisar ska sova

Barnet var sällan motvals som liten spädgris, men aldrig något barnvagnsbarn. ni vet ett sånt där barn som ler stort och somnar bara man visar barnvagnen. nej, kort och gott fanns det två saker som Barnet ogillade, och det var att 1. åka babyskydd och 2. åka barnvagn. vi hade aldrig hört talas om barn som INTE tyckte om att vare sig åka bil eller vagn (det var ju det barn gillade!), så vi blev lite chockade när vi upptäckte att det inte bara var att lägga ned det där bedårande knyttet i vagnen och sedan skjuva på. om Barnet däremot redan sov eller var jättejättetrött, då gick det bra. så för enkelhets skull brukade vi helt sonika först söva Barnet i famnen eller bärsjalen (vilket iofs oftast var snabbt och smärtfritt) och sedan smyga ned det i vagnen och rulla på. men jag kommer ihåg pysslet. fem meter sjal och tre kilo unge och en hund och en vagn och en hel cirkus innan vi kunde promenera i godan ro eller äta en bit eller vad vi nu skulle göra.

just nu går det en pappa på parkeringen här utanför med en alldeles ny barnvagn. varv på varv på varv går han. jag tittar på skärmen några minuter, men när jag tittar upp är han fortfarande där. traskandes runt så det blir cirklar i gruset. ibland stannar han för att rätta till något. ibland försöker han stanna och skaka sådär klassiskt, men det verkar inte alls gå hem. man ser att allt han vill är att sätta sig ned och äta, men han fortsätter att traska. rätta till. traska. skaka. traska. pyssla.

nostalgisk. det är vad man blir.

och nu: har pappan gett upp och multitaskar vid bordet samtidigt som han vaggar barnet i famnen. det kanske inte heller är något barnvagnsbarn? kanske finns det fler? mörkertalet är alltid större än vad man tror!

the more the merrier

födelsedag i familjen! och smörgåstårta på sängen!

helt klart bästa födelsedagsfrukosten. eller frukosten alla kategorier faktiskt.

slutsats: vi måste bli fler i familjen. eller fylla år oftare.

man är ju inte tjugofem längre

igår kväll. vi småpratade de första dryga tre kilometerna. sedan sammanbiten tystnad, kilometer efter kilometer. blicken i marken. ben som likt maskiner jobbar framåt. den ljumma vinden, höstmörkret och tystnaden. andas in. andas ut. andas in. andas ut.

idag? idag går de där maskinerna lite tungt kan man säga.

speciell speciell störning nr 5

det handlar om detaljerna.

jag var i färgaffären under en lång och ångestladdad stund idag och nu sitter jag här och försöker motivera för mig själv varför jag köpte ett hutlöst dyrt oljevax istället för att bara ta en flaska av något mycket billigare. det blir en liten skillnad på resultatet, visst. men. den ska användas till köksskåpsknopparna*.

måste sluta med sånt där.

* fick ett infall och gjorde lite mun-mot-mun-metoden på vårt hopplösa kök i väntan på att vi ska få lust/ork/obegränsat med likvida medel för att ta tag i renoveringen på riktigt. visar snart.

Per vet hur det känns

Mannen: vill du hacka lök eller underhålla Barnet?

Jag: inget.

så är det faktiskt när man går in i väggen*.

* förrådsrensning tar på krafterna.

hur var det nu?

skulle vi köpa eller sälja saker på loppis sade vi?

dilemma:

måste skynda mig att duscha och ta på mig bästegåbortkläderna men kan inte sluta eftersvettas.

- ursäkta att vi är sena, men... jag svettades?

morgonpromenad vid havet

saker som är roliga i teorin

i helgen ska vi rensa vårt källarförråd.

det är ett område jag vanligtvis hanterar med strutsmetoden och således generellt undviker att närma mig, förutom när jag stuvar in ytterligare pinaler där. och då bara blundar jag och kastar längst upp på högen, så bara Gud vet vad som finns där. längst nere. ja, det är en salig samling av allt från våra liv kan man säga. det är innebandyklubbor och ridbyxor och kläder som var hyfsat moderna när Bill Clinton var president och konstiga prydnadssaker man fått och härliga 90-talslampor i silversprayat och kornblått och gamla serviser i lådor och skor i en annan och vinterjackor och gamla diplom och en och annan möbel och tavlor man tyckte var snygga på 1900-talet och gamla kärleksbrev och... ja, all skit i världen kan man säga.

men nu sa skiten bort. för nu har vi bestämt med våra grannar att vi ska dra iväg med ett lass med saker vi bevisligen inte behövt på flera år till loppis och det som inte är värt en femma ger vi till några stackare som inte har vett att säga nej. så helgen ska ägnas åt att gå igenom de årsringar med strunt som samlats där nere.

och jag är sjukt peppad.

det är NU det ska ske! var hälsad feng shui och minimalism!

så.

påminn mig gärna om det på lördag förmiddag.

något säger mig nämligen att det här är en sån sak som är roligast i teorin. alternativt efteråt.

om man överlever.

stekta gröna tomater

de första kom långt innan semestern, små, små, små gröngölingar. och sedan dess blir de bara fler och fler och fler. men aldrig röda. vad är det för fasoner? skärper de sig inte så steker jag dem gröna.

kan man kanske använda dem till något nu när de kan gå? klippa gräset till exempel?