här hemma på våran gata i stan står det en fåtölj i ett hörn. den har inte alltid stått där, utan de första sextio åren eller så av sitt liv stod den i ett vardagsrum med ett fantastiskt målat spännpappstak i ett rött hus omgivet av massvis med träd på landet. fåtöljen har varit Mannens morfars, som är gammal tapetserare. och jag älskar den där fåtöljen och det underbara tyget, men framför allt tycker jag väldigt, väldigt mycket om svärmorfaren. och varje gång jag ser fåtöljen, eller Barnet går förbi och noggrant pekar på alla fåglar i tur och ordning och berättar hur de låter, så tänker jag på honom.
den dyraste möbeln är sällan den som kostat mest, utan är den som rymmer mest kärlek.
4 kommentarer:
Så sant som det är sagt och skrivet. Verkligen en vacker fåtölj med ett underbart tyg.
Väldigt, väldigt fin fåtölj!
och den ser ju dessutom helt NY ut! fantastisk!
vilken vacker fåtölj! vilken lycka att ha kvar sin svärmorfar. de brukar vara väldigt bra att ha. jag saknar min.
Skicka en kommentar