men jag har omvärderat livet nu. inser hur skört och värdefullt det är. tar vara på stunden och den biten.

som sagt: min unge har slutat att sova på föris. ändå säger jag glatt att: - jomenvisst, jag och Ungen kan måndagshandla (tillsammans med ungefär alla andra i den här stan) efter dagis, inga problem!

ok. VILLE JAG DÖ?!?

hade jag månde någon slags undertryckt dödslängtan som plötsligt blommade ut? tycker jag att knivar och vapen är läskiga, men att det är för dyrt att åka till en klinik i Schweiz? annars är nämligen det uttalandet helt oförklarligt.

ps. överlevde som ni märker. men det var jävlarimig på håret.