sista timmen på resan

är alltid den längsta. försöker jobba, men delar vagn med bara ett par till och de sitter snett bakom mig. hur de än vrider och vänder sig ser de min skärm lika tydligt som en bioduk. det funkar inte för mig. kan inte fokusera, det känns som de inkräktar i min personal space. alla är plågsamt medvetna om det och ler snabbt och artigt, men ack så stelt, när våra blickar möts. skulle jag flytta skulle det vara allt för uppenbart. så jag sitter kvar. oproduktiv. snart hemma nu. skönt.