är det inte en strålande dag för ett lägenhetsköp, så säg?

solen skiner, tvätten hänger på tork och vi grejar i trädgården. samtidigt kan man köpa vårt hem här om man vill. det är en lite märklig känsla, men gört vettja!

bilderna ovan är lånade från Bjurfors/SE360

vad är väl en bok på slottet...?

det händer ibland att folk berättar att deras barn fått någon eller några av mina böcker i present, och det gör mig alltid lika glad och förvånad. att någon valt just de böckerna av alla böcker man kan välja på, det är alltid lite svindlande på något vis. och nu har nya prinsessan Estelle blivit döpt med allt vad det innebär och jag blev uppmärksammad på att "Vem låter...?" svindlande nog fanns med i riksdagen och regeringens dopgåva, som var en bokhylla bestående av 200 barnböcker.

en bok på slottet. jojo. det låter det.

den sommaren, den sommaren

tittar tillbaka på den senaste veckan i mobilen och inser att: jo, minsann, nog är det sommar alltid!
mmmmm... sommar... ganska så fantastiskt faktiskt.

ps.

är det bara jag som hatar det här nya blogger, som de hittat på medan jag hittat på annat och inte bloggat? känner mig inte hemma alls! ibland försvinner liksom hela menyn och jag är fast med ett inlägg jag inte kan göra något med. och jag lyckas bara ladda upp en bild åt gången. finner det hela mkt frustrerande! vad gör jag för fel? kan inte allt bara vara som vanligt?

svar till: "bakåtsträvande tant 79"

den officiella sanningen

så här ser det ALLTID ut hemma hos oss om kvällarna. visst serrni. inte en pryl. inte en ogenomtänkt pinal. inte ett kladd. också doftar det syrén i köket och blandat blomster i resten av lägenheten.
JOHODÅ ALLTID, SA JAG.
allt annat är lögn. och så är det med den saken.

kategorin yrken jag icke är lämpad för: homestagare

idag kommer mäklaren och fotografen för att fotografera lägenheten inför försäljningen. herrejisses, stressen. STRESSEN!!! vill inte ens tänka på vilka mängder adrenalin som kommer att pumpas runt innan en visning. jag kommer förvisso antagligen att vara hospitaliserad tills dess, starkt medicinerad, lagd i tvångsbälte och helt omedveten om att jag ens har en lägenhet. men hur som. ni vet, för några år sedan när homestaging var nytt och stekhett? då visade femman eller trean eller vilken kanal det nu var (det kan ha varit back i the days då man faktiskt fortfarande tittade på program på TV:n) ett program som handlade om hur ett team fixade en lägenhet inför försäljning och det blev naturligtvis alltid hur lyckat som helst och ägaren kunde casha in och slutet gott, allting gott. i det programmet i alla fall, i det programmet var det alltid fullt kaos och det var alltid preciiiiis att de hann bli klara i tid. det var en kamp mot klockan hela tiden! skulle de hinna?!? lägenheten måste bli klar!!! programmet är snart slut!!! och jag kommer ihåg hur jag tittade på det där programmet några gånger och tänkte att det kändes lite uttjatat att de alltid ska bygga upp dramaturgin så. man fattar ju att de ska bli klara. liksom. duh.

men nu.
misstänker att den där stressen kanske inte bara var skapad av någon hipp mediemänniska och sedan tillspetsad i ett klipprum. den där stressen finns här just nu. gånger en miljon. fick just bädda i kuddvar som inte var strukna. NÄ, DET HINNS INTE MED SA JAG! så tack gode gud för att min mormor knappt vet vad internet, och än mindre Hemnet, är för något. tack gode gud för det.

att flyttpimpa en lägenhet, kapitel enmiljontrehundrasextiofyratusenfemhundraåttiotvå

i morgon ska vi fotografera lägenheten. och låt oss säga som så här: det är tur att de ska fotografera vår lägenhet (för oh, så luftigt vi har det nu!) och inte vårt förråd. eller NÅGON del av källaren för den delen (förlåt grannarna!). jag känner mig som en av de där tanterna (varför är det bara tanter?) som fyllt sitt hus så till den milda grad att det bara är små, smala gångar kvar där man ser golvet. kan ingen bara skicka hit ett TV-team och en klämkäck programledare med en bekymrad psykolog i släptåg, så löser vi det här medan tid är. ok?

numera i köket: diska och få ljusterapi, samtidigt!

när mamma är lik sin mamma

när jag var liten var jag ganska mycket kräsen, och kanske var det just därför jag förundrades så när min mamma rörde ihop rester i en salig blandning, adderade den klassiska frysta blandningen "ärtor, majs och paprika"*, stoppade det hela i sin lunchlåda och menade att "allt ändå blandas i magen". jag kunde inte för mitt liv förstå hur någon kunde äta det där. frivilligt! idag tittade jag ned på min lunchtallrik och konstaterade krasst att det runnit en hel del vatten under broarna sedan dess. sedan den tiden då det inte är helt omöjligt att jag hellre ätit bajs än smakat på någon av mammas vad-köket-erbjuder-lunchlådorna.

låt oss kalla dagens lunch för Morsarvet.
nej, ingen bild på det tack.
inget Instagramfilter i världen hade kunnat göra den måltiden glamourös.

men mätt blev jag.
och allt blandas ju ändå i magen till slut vet ni väl.


* som jag förvisso fortfarande anser är en horribel mix av frysgrönsaker, men hey – ge mig några år så har jag säkerligen frysen full av sådana påsar.

gammalt djungelordspråk:stiltje på bloggen betyder att man har häcken full

och med "man" menar jag ganska mycket jag, men allra mest min pappa. han har nämligen (bland annat) sett till att hans framtida barnbarn sluppit berusats med ångor från golvfärg in uterus så att säga. fint av honom det!

in love in/with London

bild lånad från Little Cute Mokkasin

på min möhippa fick jag bland annat måla en... ja, låt oss ändå kalla det tavla. det "abstrakta akrylverket" är numera i min svärmors ägo, men jag a.k.a. den arma konstnären gick ingalunda lottlös. icke sa nicke. den arma konstnären fick ett helt kuvert fullt med pund som ersättning på själva bröllopsdagen. ett helt kuvert fullt med pund. ja, ta mig tusan om det inte är mitt dyraste verk hitintills! ok. det säger kanske troligtvis mer om min konstnärskarriär än om tavlans faktiska kvalité, men hur som: jag har ett helt kuvert fullt med pund och tänker att det vore ytterst lämpligt om de punden omvandlades till en ny tavla istället för att samla damm i ett kuvert. en tavla som också påminner om allt det fina som var och är. blev således helt till mig i trasorna när jag hittade Famille Summerbelles mapprints i Little Cute Mokkasins webshop. kärlek vid första ögonkastet! man kan välja Paris eller New York om man hellre vill det, men jag väljer givetvis London, eftersom det var där vi till slut gifte ihop oss.

en tisdag

nu kör vi! sista rycket i den här lägenheten. någonsin. vemodigt, men skönt att avsluta det man påbörjat.  hoppas innerligt att hitta någon som trivs lika bra som vi gjort. men som slipper spackla. lyckost.

det blommar i trädgården.

jag unnar mig.

ingen sorg i Göteborg

att få ett barnrum vid dryga trettio

vi har inte haft något barnrum här i lägenheten pga brist på just rum, utan bara en barnhörna och tja... barnsaker lite överallt i största allmänhet. men snart: vi har barnrum! vet inte vem som är mest exalterad över det av mig och Ungen, mycket pekar på att det skulle kunna vara jag. med (väldigt) jämna mellanrum hittar jag nämligen mig själv internetsurfandes och suckandes över fina saker jag bara MÅSTE ha i mitt eh, jag menar givetvis BARNENS rum. hittar så mycket fint att jag eventuellt planerar att göra alla rum i huset till barnrum. och skulle det mot all förmodan komma något slags veto mot det, så finns det ingen – INGEN – som kan stoppa mig från att gå totally bananas i barnrummet.

dagens älsklingar: gran-tapeten och printarna från Fine Little Day, Ingela P Arrhenius finurliga skapelser i stort, den gula, glada hyllisten från Designtorget och de fina kaninlådorna av Matilda Lindblom och Sanna Lindström för Heirloom.

11 BAST

11 år idag. fatta. 11 år gammal. 11 år ung. 11 år alldeles, alldeles underbar. vi firade traditionsenligt med en promenad längs havet, något stort och mjukt som låter "brööööl" och givetvis så mycket godsaker man vågar stoppa i en hundmage. nu ligger han alldeles blöt och rufsig på finkuddarna i soffan. GRATTIS du fantastiska jycke!

dagens fråga

varför har alla snygga kläder i världen midja när jag INTE har det?
bara undrar.
tack. hej.

svar till: "Arg och tjock 79"

det där med att hålla kontakten

jag kan vara lite dålig på det ibland bloggen, förlåt. lovar att bättra mig, ok?

ur kategorin: saker som är roligare i teorin än praktiken

renovera i allmänhet. bredspackla i synnerhet.

men tur att man har hjälpreda, då går det mycket fortare! alltid.

också ska det visst bli påsk i år igen, säger de

det blev inte tårta, men ta mig sjutton nästan

för det blev visst paus för lite möhippa, lite våffelhäng, lite besiktiga hus och ganska mycket börja flyttfixa lägenhet. och sådär.

ja, om ni undrade alltså.

nä, det blir inte alltid som man tänkt sig, men tja...man får ju hoppas att det blir tårta istället!

ok, saker jag skulle VILJA blogga om just nu:

- att jag har varit på loppis och fyndat

- att jag har fikat i solen

- att jag har ett fläckfritt och nystädat hem som doftar såpa

- att jag har varit ute och sprungit i skogen

- att jag har planterat om alla krukor i trädgården

gärna med ärtiga bilder till. till exempel. kan tänka mig massvis med andra saker också. är inte så kräsen. så länge de är bättre än att må som att mag-tarmsystemet tillfälligt bytts ut mot en centrifug och orka typ nästan jobba och inget mer och att jag just nu tittar på en tom vällingflaska som inte hittat till diskbänken (som by the way inte luktar såpa) än. lätt bakslag på magen den här veckan, därav tråkbloggande. att köpa hus och planera ett bröllop samtidigt tar på nerverna. och magen. tydligen.

men nu är det fredag! och sol! potentialen i det! det är lite som tårta det också, tänker jag.

eller kanske rent av bättre?

idag hämtade jag en efter-dagis-trött unge som hade väldigt lätt till krokodiltårarna, bland annat för att det inte serverades chokladpudding på hemvägen. vi pratade lite om att det inte alltid går att få precis som man vill, men att man kan upptäcka att det blir precis lika bra ändå. då tittar ögonen med krokodiltårarna på mig. ansiktet spricker upp i ett leende och ungen undrar:

– SKA VI TA LITE TÅRTA ISTÄLLET DÅ?

att ha koll på vem som dealar

i morse, ganska nyss efter att vi vaknat. Ungen sitter i sin säng och grejar:

– MAMMA?

– ja?

– VAJ Ä KLUBBAN DÅ?

– den åt du ju upp i går älskling, kommer du ihåg det?

*eftertänksam tystnad*

– DUUU?

– ja?

– SKA VI ÅKA TIL FJISÖJEN ELLEJ?

– tack och hej, frisören Sören!

idag var dagen. dagen då ho-ho-ho-ho-ho-ho-hockeyfrillan skulle kapas. eftersom vi begåvats med en unge som HATAR när man pillar i håret hade vi valt frisör med omsorg. och skräcken lös ett tag intensivt i ögonen, men med mamma i handen, en röd Ferrari-bil att sitta i och en Musse Pigg-cape så vände det hela till idel glada miner. och när frissan dessutom bjussade på klubba efteråt var detta snarare att jämställa med nationell helgdag. har nu mera unge som vill gå till frisören varje dag. för: – HAN (läs: hon) VAJ JÄTTESNÄLL FJISÖJEN! OCH JAG FÅJ NYTT HÅJ SEN.

att skiljas är att dö en smula

vaknar tidigt. det andas tungt runt omkring mig, men jag orkar inte blunda mer. ser mig omkring. ser allt jag förälskade mig i första gången jag stod här. då var det ett mörkt rum som saknade el i november. det var strukturtapeter och tapetborder. trasiga tak och väggar. bruna fönster och spruckna spegeldörrar. nu flödar det disiga morgonljuset in genom de tre vita träfönstren i tre olika väderstreck. på kakelugnen, brädgolven och den gamla takrosetten, som verkligen är ett hafsverk men som jag ändå älskar – som vittnar om att huset inte byggdes för högre stånd utan för arbetare en gång i tiden. alla timmar jag spacklat och slipat och spacklat och slipat tills väggarna varit släta och mjuka mot mina händer. i det här rummet. i alla rum. alla lager av tapeter jag hittat. alla lager av liv. hur mycket jag älskat den här lägenheten, det här huset. älskat hur dörrarna alltid varit öppna och fågelkvittret alltid hörts. hur trädgården alltid varit solig och varm. älskat mina barfota fötter mot brädgolven. mot de svala trappstegen ute i hallen. mot gruset och gräset. tvätten på tork. körsbärsträdet om våren. alla måltider under det. alla middagar under ljusslingan. alla skratt. hur jag har letat fram originalfärgen i trappuppgångarna och tvingat hela föreningen att hjälpa till och renovera. grävt upp och anlagt trädgårdslandet och letat upp begagnat marktegel till uteplatsen. rivit i gamla arkiv och sökt husets historia. nu senast sett till att de gamla 70-talsfönstren bytts ut mot vita träfönster i samma modell som originalet. propagerat för att fönstren skulle flyttas ut och huset på så sätt återfå lite av sin gamla karaktär. hållit huset i handen under hela projektet. hoppas det känner sig lite finare nu. för som jag har älskat det här huset, vårt hem.

men nu, nu har vi vuxit ur det. vuxit ur brädgolven och kakelugnen och walk-in-closeten vi skapade. vuxit ur den älskade, hafsiga takrosetten, de nya fönstren, trädgården där jag har kunnat andas och de alldeles för dyra strömbrytarna i bakelit. vuxit ur vårt första riktigt egna hem.

och det gör mig så ont att det är löjligt.

sedan några timmar tillbaka står vi med ena foten in i något nytt helt plötsligt. det är inte drömprojektet, det finns inte lika mycket att laga och upptäcka. tiden till det är inte nu, hur roligt det än är i praktiken att börja från noll. men det kan nog bli vårt ändå, det här nya. trots att jag inte behöver leta under lager av strukturtapet och masonit för att hitta husets själ. men det är nya brädgolv att gå barfota på, en ny trädgård att andas i. och det här är bara vårt eget. på en ny gata i en ny stad. ja, det kan nog bli bra det här. också.

en del stunder faller äpplen väldigt nära päronträd

väderpsykologi

nä, kan inte reda ut om den där blöta, tjocka filten är mental eller finns på riktigt?

i morse visade SMHI stor sol. kändes hoppfullt.

nu sitter jag under en tung dimma. mkt förvirrande.

på tal om vädret

ok, VEM lade en stor, blöt filt över den här delen av Skåne idag?

ta bort den. tack.

ett beslut kommer sällan ensamt

det är många beslut nu. stora. jättestora. och jättejättejättestora. och sedan en hel drös små. vanliga. trasslar in mig i dem och vet varken ut eller in. tar mig dramatiskt för pannan och suckar. att bara välja strumpor blir en pärs. större beslut än så får mig just nu mest att vilja lägga mig under sängen och aldrig mer komma fram. nä, nu ljög jag. INTE under sängen. en gång irrade sig en halvdöd råtta in i vår lägenhet, in under vår säng och dog där. en mycket bisarr historia. har på allvar inte tittat under sängen sedan dess. dammsuger i blindo där under, blundar och vispar. vill inte veta status där under. någonsin. igen. där har ni ett beslut jag kan ge er åtminstone.

tja, hen har kanske aktier eller så ger Persson-familjen schysst med kollekt om söndagarna, vad vet jag?

säg att man gått och fnulat på att förse sig själv med en pepp-klänning och sin karamell till unge med gölliga, mintgröna karamelltygskor, men så är man västgöte och tänker att jaja, det är kanske bra onödigt ändå och hur många klänningar kan en garderob rymma egentligen och hur många tygskor kan en unge behöva egentligen och man blir minsann inte lyckligare av att konsumera och jadajadajada också slår man den tanken lite ur hågen. men säg sen att man hittar en bonuscheck man glömt att man hade i plånboken och att det dessutom ska visa sig vara klubbdagar och rabatt.

– säg är det inte ganska mycket som att GUD ville att man skulle gå raka vägen till HM utan att passera gå då?

jo, jag tänkte väl det.

hej på er! nu gör jag en Thorsten tror jag bestämt.

(reser mig igen alltså) i mitt fall gör jag det från sängen. för hur jag spenderat de sista, dryga (på många sätt) månaderna, undrar ni kanske? tja, ungefär så här skulle jag säga:

jag har i runda slängar ägnat mig åt att räkna sprickorna, spindelnäten och antalet trasiga lampor (en styck, som jag by the way inte orkat att byta) i taket, haft en bitvis något ensidig kost, provat gammal medicin och ny medicin och börjat kurer och avslutat kurer och börjat om för att det inte hjälpt. staplat upp och sedan tillbaka igen och dragit täcket långt upp över näsan. knappt ens orkat leka med den där göllungen i luftballongspyjamasen, annat än när den där göllungen varit doktor och jag en VÄLDIT VÄLDIT SUK patient som bara behövt ligga stilla och blunda och på sin höjd säga "ajajaj" (dock med någorlunda inlevelse) när jag fått den obligatoriska sprutan av doktorn. sen har den lille doktorn stängt sin doktorväska och hämtat mina tablettkartor (– HÄJ HAJ DU DIN MEDICIN MAMMA, SÅ BLIJ DU BÄTTJE), lagt huvudet på sned och frågat: – SÅ, MÅJ DU LITE BÄTTJE NU MAMMA?

och nu.

nu mår jag faktiskt lite bättre. inte så att jag sprang milen i morse direkt, men ändå, om vi skulle passa på att skaka liv i den här bloggen igen kanske? det kanske jag kan mäkta med ändå, tänker jag? alternativet är förstås att ta in på närmsta seniorboende bland mina likasinnade – människor som vill ha sin mat puréad samt älta sina magbesvär – men hur festligt det än låter, så tror jag nog att jag skjuter på det några år ändå.

har ni ätit glosoppa till frukost kanske?

det här med att hela familjen tar sovmorgon tills Hunden tittar uppfordrande på oss och jag sedan bara tar jackan över pyjamasen, för att tar ut den uppfordrande på en kvartersrunda, men upptäcker att det är underbart väder och tankspritt vandrar vidare tills jag finner mig själv mitt i civilisationen – bland människor som tycker att det är förmiddag och redan tagit på sig bästakläderna och så vidare – iförd randig pyjamas, är det här något vi behöver prata om tycker ni?

jag ska lära dig allt jag kan

flyttade ut täcket till soffan i morse och morgonmös framför Bompbompa. min enda fundering är när man kan introducera restgodisfrukosten? (nähä, ALDRIG?!? åh, typiskt!)

Asjika, Asjika, Asjika...

...så många bilder – så lite tid.

drunknar i dem när jag försöker sortera. funderar på en om dagen Afrika, till och med jag borde ju klara av att välja EN bild, men det förtar känslan lite att inte få se i alla fall några tillsammans. men annars skulle jag ju haft bloggstoff till 2014 eller något. minst. sant som det är sagt det. äh, får tänka på saken.

tack som fan

är i detta nu möcke, möcke tacksam över de envetna forskarna som uppfann Losec.

– hoppas ni fick ofantligt bra betalt och sitter och sippar fruktdrinkar på någon söderhavsö allesammans nu! och hoppas att inte allt för många oskyldiga möss fick sätta livet till för min (och tänker jag många andras) skull? möss och råttor och gnagare i största allmänhet (det är något med de där vidriga, gula och långa tänderna) må vara det värsta jag vet, men jag förespråkar inte ond, bråd död för det.

men ändå (en främling).

har varit på benen hela dagen idag (high five!). lättnaden i att inte längre ha en mage som mer känns som en centrifug än ett normalt tarmpaket? enorm. tack för det Astra, tack som fan.

underbart är kort, del två

jag hann inte skaffa mig mycket till solbränna där nere i Asjika. det var för det första ingen solresa och dessutom har jag en förmåga att sky solen samtidigt som min hud har förmågan att inte reagera nämnvärt på sol. den tycker inte att det är en så stor sak att diverse strålar träffar den tydligen, utan förblir likblek oavsett väderlek.

men lätt ljusbeige blir man ändå där vid ekvatorn, hur lite huden än vill. lite mer levande, lite mindre vattenlik. och det gladdes jag allt en smula åt, även om det inte såg ut som att jag varit söder om Eslöv direkt. men jag såg åtminstone inte död ut.

och kul att jag kunde glädjas åt det i några dagar. verkligen! i flera timmar! innan min hud tydligen bestämmer sig för att vattenlik är det nya svarta och ömsar bort varenda liten obränd ljusbeige hudflaga till förmån för den blåvita som finns under.

jahaja. underbart är kort. sannerligen.

också kom snön till sist!

timmarna innan resan gick söderut. underbart är kort.

hem fjån Asjika

jaha. här har man gått och hållit andan och duckat för allsköns skit, bara för att komma hem till Sverige och mötas av diverse virus och kräksjukor. att det var i Sverige man desperat skulle klämma ut den sista droppen handsprit alltså. ser man på.

home is wherever I'm with you

en kort, men intensiv, jul senare har jag lämnat man och barn och hund och sitter halvvägs till ekvatorn. Ungen var mycket exalterad över resmålet.
DU SKA SYGA SYGPLAN E AFJIKA! E SKA DU GÖJA DÄJ MAMMA? DET SINNS LEJON DÄJ! I DJUNGLEN! E ELESANTER!
spännande är bara förnamnet, men jag längtar redan tills jag är hemma igen hos den gölligaste pladdermajan på jorden och kan berätta om det. den ofrivillige resenären, det är jag det. men nu sitter jag alltså här igen. och njuter sista kontakten med omvärlden, innan jag rest långt bortom de trådlösa nätverkens förlovade land. ät lite julgodis för mig vetja, hejpåer!

det är den bästa av gåvor, att kunna sova lungt

en del människor fladdrar liksom förbi, hur ofta man än träffar dem, men andra. andra träffar rakt i hjärtat.

jag hoppas att det är som du tror, att du kommit hem igen. att du är omgiven av de vackraste träden, vidunderligt stora. att de susar för dig och strilar solen genom bladverken. att kastanjerna alltid blommar, men aldrig skräpar. att du kan vandra obehindrat under de stora trädkronorna och att jorden är lika bördig som hos bönnera i Skåne.

och att det finns oändligt av den finaste veden att hugga när helst andan faller på.

det är egentligen inte sorgligt alls.
du är kvar där i hjärtat, dit du klampade in med storstövlarna, där jag haft dig länge nu. och jag vill tro, precis som du, att du är hemma igen. att du fått möta allt jag tänker att du saknat det sista. att du strosar och påtar, lappar och lagar och kanske till och med unnar dig en kaffetår eller middagslur.

och att jag kommer att få skaka din starka hand igen.

men tills dess kommer det alltid att finnas en tom plats. oberättade historier och oskakade händer.
och det, det är faktiskt precis hur sorgligt som helst.

jag vet inte vad som hänt, men

saker jag postat har försvunnit och huflux kan jag bara html-koda inlägg? orka.
men paketen är skickade!

öppet brev till Marabou

Marabou, Marabou, Marabou.

låt oss prata om en sak som ligger oss båda varmt om hjärtat: choklad.

närmare bestämt den ask ni kallar för Aladdin Mörk choklad. specialutgåvan, ni vet. det enda som är speciellt med den, kära Marabou, är att den är speciellt äcklig. jag älskar mörk choklad, men det gör tydligen inte ni. ni har tydligen fått för er att mörk choklad ska vara äcklig. eller kanske att den ska vara för alla? kära Marabou, den här chokladen är för ingen.

låt mig göra en snabb analys av den chokladätande befolkningen. jag säger, baserat på empiriska studier under drygt 30 år av intensivt chokladätande, att det finns två sorters chokladälskare: folk som gillar menlös choklad (Gräddnougat, Trillingnöt, Trofénougat etc) och folk som gillar choklad med lite karaktär (Körsbär i likör, Ägglikör, Romrussin etc). och här ger jag er referenser ur den klassiska Aladdin-asken för att ni ska hänga med, ni verkar inte ha gjort det hitintills. och nu skulle jag spontant säga att den del av befolkningen som gillar menlös choklad aldrig skulle titta åt en ask som har underrubriken "mörk choklad". inte en Trillingnöt så långt ögat kan nå, vad skulle de med den asken till? de skyr den som pesten. som pesten! därför är jag oerhört förvånad över att ni väljer att fylla de mörka chokladbitarna i asken som den delen av befolkningen som gillar menlös choklad aldrig kommer att köpa, med just menlösa fyllningar. det är sötsliskiga mjölkchokladmassor ni så fyndigt döpt till olika nougat- och tryffelnamn. ni har tagit Gräddnougaten och Trillingnöten och bara doppat ned dem i något ni kallar mörk choklad. också har ni tillsatt ännu lite mer socker, så att bitarna ska bli om möjligt ännu mer sötsliskiga än de var som ljusa.

och jag är mycket, mycket förbryllad över det.

vi har ju just kommit överens om att den delen av befolkningen som gillar menlös choklad aldrig kommer att titta åt den här mörka specialutgåvan. de kommer möjligtvis, om de känner sig modiga, fingra på den klassiska Aladdin-asken (för den hör ju julen till!), men antagligen ändå fega ur och hugga Paradis-asken. där är ju all choklad härligt menlös! så, då återstår den delen av befolkningen som föredrar choklad med lite karaktär. där har ni er målgrupp! och vad gillade nu den delen av befolkningen, sade vi? just det, de föredrar mörka, nästan lite bittra bitar. de föredrar kanske lite spännande smaker. men framförallt föredrar de om chokladen är fylld med sprit. massa sprit! likör och rom och hela barskåpet helst.

finns det någon sådan bit i Aladdin Mörk choklad (specialutgåva!)?

- NEJ. inte en endaste. inte en härlig likörfyllning så långt ögat kan nå. inte en romdoft. inte ett uns av havssalt eller mandel eller frukt i sprit. bara sötsliskiga nougatfyllningar värre än Pärlnougaten.

så, Marabou, Marabou, Marabou.

för att sammanfatta det hela: är ni lite dumma i huvudet ni?

ojojoj, tycker ni er skåda en smaskig Romrussin där i högen?

o, nejnejnej. Romrussin-snäckan (?) har man GIVETVIS fyllt med Höstnougat i Alladin Mörk choklad. vad annars?

lusse lelle

sällan har någon setts så övertänd inför ett luciatåg som mitt barn i morse. och då har jag ändå, då när det begav sig, sett tjejer i sjätte klass svimma när det var dags för dem att axla den tunga traditionen av att sjunga stämsång och stå stilla med ljus inför hela skolan. men detta var inget – INGET – mot det stora allvar mitt barn kände inför rollen som förste tomte i årets luciatåg.

luciatåg skulle nämligen visa sig vara ett lika viktigt kulturellt inslag i mitt barns liv som schlagern är för Sveriges bögar, och detta redan tidigt i höstas. någon gång i september, när tomtar fortfarande traditionsenligt är gömda i kartonger på vindar eller i källare, så började det sjungas julsånger i högan sky och sedan flera veckor tillbaka har Ungen haft på sig förra årets nu ivuxna tomtedräkt och beordrat oss att visa än det ena, än det andra klippet med barn eller vuxna i kronor, strutar och luvor skridandes fram med ljus i mörkret. igen. och igen. och igen. övertänd var bara förnamnet. och idag. idag var det då äntligen dags. tomtedräkten hängde nytvättad och redo. i adventskalendern fanns mycket viktig rekvisita i form av ett högkvalitativt 10-kronors tärnljus, som jag kastade mig till Rusta för att köpa igår när jag insåg allvaret. och i tidig morgontimma satt vi sedan, med tärnljuset i ett krampaktigt grepp, och zappade mellan så många luciatåg vi kunde hitta på TV:n, repade sånger och skridande mellan köket och hallen och hallen och köket och kolhydratladdade.

på gården utanför förskolan samlades upprymda släktingar och alla barnen från småbarnsavdelningen, medan de större barnen från den andra avdelningen stod och trampade i hallen, redo att leverera. ni hajar upplägget? småbarnen skulle alltså vara publik, men fick naturligtvis gärna sjunga med och delta på sitt sätt om de ville. det skulle vara lugnt och mysigt och alla små skulle få sitta hos sina föräldrar och inte behöva snyfta förvirrat i ett hörn. vi har bara varit med på en sommaravslutning hitintills, men sett småbarnen titta besviket mot sina föräldrar och inte sjunga en ton, så det hela kändes mycket logiskt. logiskt för alla utom ett litet småbarn som hade laddat för det här i flera månader. ett litet småbarn som med bestämda steg raskt klev in i tåget och tog ton, med tärnljuset i högsta hugg. ett litet småbarn som gjorde rörelserna med stor inlevelse och inte tänkte ge någon annan chansen att konkurrera om rollen som första tomte, det var ett som var säkert.

och det var det naturligtvis ingen annan som gjorde heller.

min unge har varit förste tomte hela dagen, kan man säga. och två minuter efter att de blonda tomtelockarna landat på kudden väldigt mycket tidigare i kväll, så sov den förste tomten som en stock.

julen. det är en tuff tid för tomtarna, sannerligen.

när västgötar kör bil

tar ut bilen med 91 km kvar att köra till tom tank (jo, jag borde tanka, men orka). kör några kilometer, gör lite ärenden i stan. parkerar hemma med... 93 km kvar till tom tank.

nöjd.

vi skulle alla den vägen vandra...

alla utom Hunden (den jäkeln klarar sig alltid!). men nu så: bättre.

så, då säger vi att säsongen är över va (drömma går ju)?

bra så.

modellen med minerna

fredagsmys

nä, men om man skulle skippa glöggfesten och tvätta några (hundra) maskiner tvätt istället då?

det är ju så fint att hänga med familjen på fredagar också. verkligen mysigt.

vad som hänt sedan sist, undrar ni?

nä, ingen borde väl vara förvånad. säsongen har officiellt inletts. förra säsongen tror jag vi avverkade tre omgångar, inklusive the real deal vinterkräk, som passerade hela familjen i tur och ordning, så det är ju så att säga väntans tider på många sätt det här. men det här ska enligt ryktet vara en lindrig variant. låt oss tro på det.

dags att dra på elementen för vintern kanske?

det var kanske för bra för att vara sant, att det milda höstvädret skulle efterföljas av lätt pudersnö och fem friska, torra minusgrader. jo, det var nog det. den berömda råkalla skånevintern är här. den som går genom märg och ben trots att kvicksilvret envisas med att ligga på plussidan. den som får en att varje år ifrågasätta sitt val av bostadsort. mina fingrar har på allvar inte uppnått högre temperatur än femton grader idag. har således klätt på mig i stort sett alla kläder jag äger, men misstänker att addera vantar skulle inverka något negativt på mitt arbete.

stunder då man vill stanna bilen och krama en främmande man. och sedan köra hem till honom.

är ute och kör på kvällskvisten och närmar mig en busshållplats, samtidigt som en buss gör samma sak från det andra hållet. och från ett tredje håll gör en man detsamma. mannen ser också bussen komma och börjar springa för att hinna. han bestämmer sig för att gena över gräset, men håller sådan fart att han tappar balansen i det våta, leriga, hala. och sedan gör han en sådan där tecknad-film-vurpa. en sådan som går i slow motion. han viftar med armarna och är på väg att återfå balansen några gånger, men halkar gång på gång på gång tills han till slut faller i marken och studsar, sedan glider på mage, in på den plattlagda ytan vid busshållplatsen. hans huvud stannar så vitt jag kan se precis innan den där stoplen med husshållplatsskylten (oooo, det hade liksom varit för mycket om han hade kommit i lite högre fart och den redan förnedrande färden tagit slut med huvudet mot en stolpe). han höjer blicken och ena armen och DÄR... kör bussen förbi.

åh, vad jag hatade den där busschauffören när vi möttes några meter senare! han eller hon kan OMÖJLIGT ha missat vad som skedde precis vid väggkanten. det skulle göra den personen rent olämplig att framföra ett så stort fordon som en bautabuss. jag hade en mycket underhållande körskolelärare en gång som tyckte att split vision (tänk det på skånska) var den viktigaste egenskap en chaufför (eller en stridspilot!) kunde äga. ojojoj, sickna historier man fick om split vision. en slutade förvisso med att hans väninna dog. den var inte så rolig. nä, tyckte aldrig riktigt att den fungerade faktiskt. men den där körskoleläraren hade förhoppningsvis bättre split vision än han hade förmåga att leverera en historia. hur som; split vison=sketaviktigt. och den där busschauffören måste ta mig sjutton sakna varje uns av det, alternativt ha kört med skygglappar.

båda alternativen verkar ju ytterst olämpligt för en yrkeschaufför, men bussen dundrar förbi och mannen ligger på de regnvåta plattorna och viftar lite med en arm. han tittar efter bussen, inser sitt grymma öde och reser sig mödosamt upp. tittar ned på förödelsen efter vurpan, tittar sig omkring. och möter antagligen ett tiotal människors blickar, de som väntar på bussen som går åt andra hållet. de som såg varenda millisekund av förnedringen.

åh, alla känslor som for genom min kropp då.

det var bland det mest hjärtskärrande jag sett sedan Bambi, ta mig tusan.

arkiverar vi det under fliken "förnekelse" kanske?

"åh, bara jag får upp mitt skrivbord... det går ju inte att hålla rätt på någonting när allt ligger huller om buller och undanstoppat i flyttkartonger ju! men när jag får tillbaka min arbetsplats... åh, DÅ ska det äntligen bli ordning och reda på mina saker igen!"

så får jag äntligen upp skrivbordet. om det nu, ca tjugofyra timmar senare, råder preussisk ordning? låt mig säga som så här att på skrivbordet ser det helt okej ut, men det ligger tyg och mönster och saxar och måttband och antagligen allt jag kunde hitta i de där flyttkartongerna på hela (alltså, på allvar hela) golven i inte mindre än två (2) rum. ordning är kanske inte riktigt ordet jag söker när jag tittar på mitt verk.

ja.

jo.

tja.

frågor på det?

det är inte okej att ful-äta direkt från påsen en vanlig måndag

men om man först lägger dem i en fin skål, då är allt rätt och riktigt och man kan glufsa i sig dem sedan va? för bara de har landat i skålen en sekund, så är det vardagslyx och inte förfall, right?

saker man inte vill mötas av när man lämnar på förskolan en måndag morgon

stora bokstäver på whiteboardtavlan:

MAGSJUKA PÅ AVDELNINGEN :(

inte min typ av vardagsedge. inte alls.

lucka 4

i årets adventskalender innehöll ett pepparkaksbak minsann! adventsmys für alle! ja, ungefär två pepparkakor in i bakningen. sedan övergav en unge det hela för att leka med en buss och en annan unge gav upp för att istället gråta över att behöva låna ut sin buss. gissa vilken unge som var min?

men vi vuxna gick all in på dekorationerna!

tydligen fanns också bonusaktiviteten att fortsätta evighetsarbetet med att spackla, måla, slipa, städa, whatever efter fönsterrenoveringen, för att nånjäklagång få lite julefrid i det här huset. eller bara lite vanlig, hederlig frid för den delen. sån där som uppstår när man har ett någorlunda normalmöblerat hem där ens barn inte kallar alla bord i huset för SKJIVBOD eftersom de är belamrade med datorer, ritningar, papper, pennor, whatever... och vet ni vad?!?! JAG HAR SKJIVBOD NU! och massa nymålade väggar. ok, jag har fortfarande flera omålade ställen också, men nu fokuserar vi på det väsentliga: SKJIVBOD. HAL. LE. LU. JA.

min unge och högtiderna

vi har tänt ljusen i adventsljusstaken och Barnet håller en lång monolog om julen och avslutar med att:

- SEN KOMMEJ SKÅPBILEN!

- jaha... vad då för skåpbil?

- MED JULPAKETEN! MED JULKLAPPARNA!

- jasså, kommer inte Tomten med julklapparna?

- TOMTEN E SÖÖÖJ SKÅPBILEN.

- okej, så Tomten åker inte i släden bakom renarna?

- JENANA ÅKEJ DÄJ BAK. E SKÅPBILEN.

- jaha, renarna åker med Tomten bak i skåpbilen?

- MMM, MED JULKLAPPARNA.

- då förstår jag.

lite senare:

- DET ÄJ PÅSK, DET ÄJ PÅSK! VAJ ÄJ MINA PÅSKÄGG?!? DET ÄJ PÅÅÅSK!

jomensåatte. Tomten kommer med skåpbil (har han kanske rentav snott julklapparna?) och nu är det dags att påskpynta. känner att vi inte kommit någonstans beträffande att berika Barnet med kunskaper om våra högtider sedan sist. finns det kanske föräldrakurser för sånt här?

speciell speciell störning nr 11

FYI: har just ägnat en ansenlig tid åt at spackla undersidan av den förvaring vi ställer våra tvättkorgar under, så att den ta mig sjutton ser formgjuten ut. formgjuten! inte en skarv kvar. inte ett skruvhuvud. jomensåatte. väldigt nödvändigt.

(joho! för någon kan ju kliva in i vår garderob och lägga sig på alla fyra och sedan krypa in bakom tvättkorgarna och förfasas över ett synligt skruvhuvud eller att MDF-skivorna inte livar på millimetern. kan ske, kan det. faktiskt.)

också undrar jag varför saker alltid tar sådan tid.

jo.

ja.

äh.

passar på den, tror jag.

igår: regn hos mig

prisa Emma!

jamen, HALLELUJA! en lista! PRECIS vad jag behöver mitt i denna bloggtorka till tillvaro när det enda jag verkar orkar posta är intagrambilder. Det är Emma, den ängeln, som inte bara är min fellow västgöte på den här sidan nätet, utan som också skapar fantastiska bakverk (som hon dessutom skickar till behövande!) och har en galet gollig unge (som bara måste skapa kramp i livmodern på den mest kastrerade gamla nucka) samt som nu också är den räddare i nöden och sänt mig denna award som kommer med en lista. och listan lyder:

1. varför började du att blogga?

och här ungdomar, måste tant ta en minut och tänka efter lite. det hela började nämligen med en hemsida någon gång strax efter det magiska milleniumskiftet och med den en dagbok på nätet. ja, det var så det fungerade på den tiden förstår ni – man hade dagbok och gästbok. jojomänsan. och tja, det började väl som ännu en kreativ grej. att lära sig bygga en hemsida, formge och sedan fylla den med text och foton och så. hemsidans huvudperson då var onekligen Hunden, som var ny i familjen, och skulle visa sig ha ett otroligt stort behov av att uttrycka sina åsikter på internet. vem kunde ana? och allt eftersom åren gick och medier blev sociala och den biten så blev det väl mer och mer en blogg och tja, nu ÄR det ju faktiskt en blogg. det har funnits några uppehåll och det har varit lite av en hundblogg och en fotoblogg och sedan pallade jag inte riktigt blogga mig igenom renoveringen, men sedan blev det väl oundvikligt lite av en mammablogg och ja, här är vi nu. balanserandes mellan behovet att uttrycka sig och helst vilja låsa in sin dagbok i ett kassaskåp under sängen.

2. vilka bloggar följer du?

just nu är jag tyvärr inne i något av en bloggläsarsvacka. det är den klassiska klyschan, att "tiden räcker inte riktigt till", och de gångerna jag sitter utan plan framför datorn och har tid så har jag så mycket att läsa igen att jag nästan inte orkar utan mest klickar lite slentrianmässigt på länklistan. dessutom använder jag lika ofta någon annans mer välfyllda och uppdaterade lista eftersom min är så galet ouppdaterad. men generellt så gillar jag opretentiösa inspirationsbloggar eller folk som helt enkelt är sjujäkla bra på att fotografera/skapa/skriva och fyller sin blogg med det. då behöver bloggen inte handla om något särskilt. och bloggar som får mig att skratta (som Lisas och Mirijams och massa fleras som jag hittat men inte orkat lägga till på länklistan så de hittar jag bara tillbaka till när jag har tur), de är de bästa! sedan skämsläser jag ibland bloggar som är väldigt långt ifrån mig, bloggar med typ rosa eller prinsessa i bloggtiteln. fråga mig inte varför. det är lite som en bilolycka när man inte vill, men inte kan låta bli, att titta.

3. vilka favoritfärger har du?

som den arkitekt jag är klär jag mig naturligtvis oftast i svart, svart och svart, men här hemma kompenserar jag det med att inte diskriminera någon färg. men kanske att mitt hjärta klappar lite extra för gult och lite mindre extra för lila, men annars är det liksom blandningen som gör det. bildbevis på det kan man för övrigt se här, här, här, här, här och här!

4. vilka favoritfilmer har du?

okej, helt fel fråga. dels för att jag inte sett en hel film sedan... tja, sedan aldrig. jag har i stort sett TV-narkolepsi. släck ljuset och tryck på play och jag somnar snabbare än Anna Wahlgren hinner ramsa. tyvärr kan jag inte bara skylla på min (uppenbart!) sjukdom (hör ni det alla som tråkar mig när jag missat slutet på ännu en film? sjukdom!), för sedan är jag dessutom urusel på att komma ihåg sådana saker som namn på filmer och artister och skådespelare och låtar. jag är så dålig på att namedroppa så att din mormor antagligen tycker att jag är ocreddig och pinsam. så chansen att jag 1. ska ha sett en hel film och 2. komma ihåg vad den hette är i stort sett obefintlig. men jag kommer i alla fall ihåg att det inte är några våldsamma filmer bland favoriterna. jag är otroligt känslig och klarar inte av våld, ens på film. eller jo, meningslöst videovåld har jag inte ont av, men riktigt våld och riktig ondska – krig och skit och grymheter – det kryper liksom under skinnet på mig. nä, jag gillar filmer som The squid and the wale. (och den har jag hållit mig vaken under två gånger, så den kommer jag ihåg.) så ni som är bra på att komma ihåg titlar kan säkert klura ut mina andra favoritfilmer. och tala gärna om vilka de är! då kanske jag kan försöka se klart dem, menar jag.

5. vilket land drömmer du om att besöka?

handen på hjärtat? okejdå. sätt er ned om ni inte redan gör det. det jag kommer att erkänna nu är icke politiskt korrekt år 2011. det är lite som att säga att man tycker att Hitler "hade en del bra idéer" eller att homosexualitet är en sjukdom. det är nämligen så att jag...

jag tycker inte om att resa.

sådärja. nu är det sagt. jag är den ofrivillige resenären.

för det är ju inte så att jag inte utsätter mig för att resa. ånej, om det vore så väl. nu far och flänger jag ju förvisso inte kors och tvärs i parti och minut, lite självinsikt har jag tackochlov, men för att hata att resa så finner jag mig själv onödigt ofta med en bokad flygbiljett någonstans och sedan får jag gå och våndas lite (mycket) över det och sedan sitter jag där på vaccinationskliniken och surar och försöker svara entusiastiskt när de kallpratar om hur HÄRLIGT det kommer att bli på min resa. verkligen. jätte. som jag längtar. EFTER ATT FÅ KOMMA HEM IGEN JA. så, så är det med det serrni. den ofrivillige resenären, det är jag det. men det är som sagt inget man talar högt om 2011. så officiellt vill jag jättegärna tex besöka Brasilia. och Peking. men... jag tänker att jag väntar tills den dagen kommer då man kan åka över dagen med tåg dit?

sådärja.

nu har jag fyllt internet med onödigt dravel av en veckokvot minst och passar därför gärna den här awarden och listan vidare till tre Annor jag gillar mycket; Anna, Anna och Anna!