en curlingmammas bekännelser

det finns säkert barn som jollrar sig genom febertoppar, det tror jag säkert. föräldrar till den typen av barn ÄLSKAR nämligen att berätta om sådana saker. om hur deras barn fortsätter att leka självständigt och jollra förnöjt trots närmare fyrtio grader i kroppen. man märker liksom knappt att de är sjuka.

man märker när mitt barn är sjukt.

mitt barn har nämligen inga problem att meddela sin omgivning hur USELT det är att ha feber och känna sig hängig och skulle jag ens tänka tanken på självständig lek skulle hela sydvästra Skåne ringa BRIS, så tydligt skulle det inte falla i god jord så att säga.

och jag tycker att man kan få känna sig ynklig när man är sjuk, det får man faktiskt. speciellt om man är ett bast och kanske inte riktigt kan sätta andra ord än UUUUÄÄÄÄÄ på när det känns besvärligt. och man kan få tycka att alla aktiviteter som inte kan genomföras samtidigt som någon kramar en är mer eller mindre värdelösa. så kanske är det därför den lilla närhetsknarkaren sovit i runda slängar 50 procent av sin middagsvila i min famn idag. när Barnet var tre kilo stort kunde man i stort sett göra allt med det i famnen. ett år senare finns det ganska begränsade möjligheter för underhållning kan jag konstatera. man kan till exempel inte duscha. eller tvätta de där fyra maskinerna tvätt man just sorterat. eller jobba lite. men man kan blogga med en hand. det kan man.

ja, så bara därför gjorde jag just det.