med luvan långt neddragen för ögonen sprang jag de 574 meterna i hällregnet, från havet till stranden till tryggheten och bilen, höll en väninna hårt i armen, blundade för att inte se blixtarna som lös upp sundet och försökte att inte tänka på att jag lämnat man och barn bakom mig. middagen längst ut på den
Längsta Långa bryggan kunde egentligen inte ha fått ett värdigare avslut. Barnet hade charmat friskt hela kvällen innan det slocknade i en vänlig famn. den lilla Bebisen hade sovit exemplariskt i sin vagn. personalen var femstjärnig. för att inte tala om hela sällskapet och stämningen. och utsikten! och maten! och efterrätten! herrejisses, efterrätten var nästan sexstjärnig.
alltså; en fantastisk kväll. och nu bjöd naturen på sitt eget vackra fyrverkeri.
ett passande crescendo på trettioårsdagen.
men allt min blixt- och åskrädda själ tänkte, var att det var de längsta, jäkla 574 meter jag någonsin kutat.
2 kommentarer:
Det ser underbart ut! Förstår att du sprang med hjärtat i halsgropen, men det kan ju ha blivit nytt årsbästa för dig på 574 meter, träning ger resultat ;)
Förresten, när jag gick tillbaks och tittade på hur den förra smörgåstårtan såg ut fick jag syn på en del av vad jag gissar är ett matbord...ett svinsnyggt sådant. I alla fall så kom jag på att du ju hade öppet hus i bloggen för ett tag sedan, är det inte dags för köket och matbordet att få en liten stund i rampljuset?
Emma: ja, eftersom vi fick hoppa träningen till förmån för födelsedagsmiddag så passade det ju bra att vi åtminstone fick en halv kilometer sprint i benen! ;) jo, och det där öppna huset ska fortsätta... :) och köket som Gud glömde kanske kan fungera som avskräckande exempel om inte annat? ;)
Skicka en kommentar