när spädgrisar ska sova

Barnet var sällan motvals som liten spädgris, men aldrig något barnvagnsbarn. ni vet ett sånt där barn som ler stort och somnar bara man visar barnvagnen. nej, kort och gott fanns det två saker som Barnet ogillade, och det var att 1. åka babyskydd och 2. åka barnvagn. vi hade aldrig hört talas om barn som INTE tyckte om att vare sig åka bil eller vagn (det var ju det barn gillade!), så vi blev lite chockade när vi upptäckte att det inte bara var att lägga ned det där bedårande knyttet i vagnen och sedan skjuva på. om Barnet däremot redan sov eller var jättejättetrött, då gick det bra. så för enkelhets skull brukade vi helt sonika först söva Barnet i famnen eller bärsjalen (vilket iofs oftast var snabbt och smärtfritt) och sedan smyga ned det i vagnen och rulla på. men jag kommer ihåg pysslet. fem meter sjal och tre kilo unge och en hund och en vagn och en hel cirkus innan vi kunde promenera i godan ro eller äta en bit eller vad vi nu skulle göra.

just nu går det en pappa på parkeringen här utanför med en alldeles ny barnvagn. varv på varv på varv går han. jag tittar på skärmen några minuter, men när jag tittar upp är han fortfarande där. traskandes runt så det blir cirklar i gruset. ibland stannar han för att rätta till något. ibland försöker han stanna och skaka sådär klassiskt, men det verkar inte alls gå hem. man ser att allt han vill är att sätta sig ned och äta, men han fortsätter att traska. rätta till. traska. skaka. traska. pyssla.

nostalgisk. det är vad man blir.

och nu: har pappan gett upp och multitaskar vid bordet samtidigt som han vaggar barnet i famnen. det kanske inte heller är något barnvagnsbarn? kanske finns det fler? mörkertalet är alltid större än vad man tror!