sådärbara.
reste sig upp och började gå som om det var den naturligaste saken i världen.
inte för att vi har några bildbevis på det i och för sig. men jag lovar. Barnet går!
tisdag 3 augusti 2010
plötsligt händer det!
hela semestern har vi hejat på Barnet. uppmuntrat. peppat. men inte ville ungen gå. alltså gå på riktigt. bara om någon höll i ena handen. eller kanske några steg här och några steg där, men inte för att ta sig någon längre stans. då kändes det tydligen säkrast att ta sig fram på alla fyra. men så åkte vi hem och glömde videokameran på landet och cirka femton timmar senare går ungen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Tror dig utan bildbevis, det kändes som att det skulle ske vilken dag som helst under sommaren. GRATTIS till Barnet och er som nu får börja jaga.
ååååh!
det är ett av dom finaste ögonblicken i både hans och erat liv!
häftigt! men även: skräcken. helt plötsligt så måste man passa på dem hela tiden. så att de inte går iväg. så att de inte slår sig. så att de inte stoppar fingrarna i något farligt.
men ändå: framsteg, utveckling. häftigt.
men så träffade han ju inte sin lärarinna förän i slutet av vistelsen här på landet! ;) Heja Heja! kramar!!
Barnets mormor: men än länge går det långsammare att gå än att krypa, så några dagar till är det nästan lättare att hålla jämna steg med den lille upptäckaren... får passa på att pusta ut och hämta kraft antar jag. ;)
Anna: ja, man ser i ögonen på dem att det verkligen är STORT när de kan resa sig upp och gå för egen maskin obehindrat (eh, typ). och det ÄR stort!
Linda: ja, det är skräckblandad förtjusning från dag ett på något sätt. :)
Pålandetpernilla: vi vet alla vikten av att ha en god mentor. :) kram på er!
Skicka en kommentar